Resa!

Ursäkta ursäkta, blev en väldigt lång paus. Men nu kommer jag istället att kompensera med ett väldigt långt inlägg med väldigt många bilder. 

Det var så, att det hände sig att jag skulle fylla 50. Vi hade planerat att åka till Salzburg på ett långt veckoslut över födelsedagen, men en vecka innan vi skulle åka blev coronaläget i Österrike så dåligt att de införde en total lockdown - också för vaccinerade. Dit blev det alltså inte, men eftersom vi ändå hade planerat för en resa och ordnat ledigt för alla i familjen kände vi att vi ändå ville göra något spännande. En febril googling inleddes, och så småningom hittade jag rätt förmånliga flygbiljetter och boende i Nice. Dit alltså! 

Förutom pass, pengar och pilett behövdes ju nu FFP2-masker och coronaintyg. Incheckningen tog längre tid än vanligt, och man måste vara noggrann med masken och visa sitt vaccinationsintyg överallt, men för övrigt gick det utmärkt att resa. Efter en mellanlandning i Paris landade vi i Nice på eftermiddagen, tog den behändiga spårvagnen till centrum, checkade in på vårt hotell och gick till stranden. 

Vi satt på en strandrestaurang och såg solen gå ner i Medelhavet, och det kändes fantastiskt och näst intill overkligt att vara där. Så länge sedan man rest överhuvudtaget, och så oväntat att det blev till Rivieran! Och till sol och nästan sommarvärme! Så åt vi middag, promenerade till hotellet, lade oss och sov i elva timmar (vi hade startat hemifrån 4:15 på morgonen).

Nästa morgon promenerade vi iväg och tittade först på båtarna i Port Lympia. Förutom de vräkiga lyxjakterna fanns där små, sympatiska träbåtar målade i glada färger.

Sedan tog vi strandstigen till Cap de Nice, och den hör utan vidare till de finaste promenader man gjort. Stora, skummande vågor nedanför, blå himmel och vackra vyer, vart man än tittade. Stigen var ställvis ojämn, men inte svår att gå - men de som kom springande där på sin morgonlenkki fick nog bra koordinationsträning. 

Bättre trappträning när stigen tog slut och man skulle tillbaka upp till vägen.

Och så vackra byar!

Visste ni att kaktusar kan bli stora som träd?

När vi hade promenerat ända till Villefranche-sur-Mer tog vi lokaltåget till Monaco. Det var ju en spännande stad, men kanske inte riktigt i min smak. Konstig och absurd på många sätt, tycker jag, och jag förstår inte varför många av husen är så fula om landet är världens rikaste? Men vi åt i alla fall århundradets bästa pasta i deras saluhall. 

Emellanåt fick vi rapporter från hundvakten. De verkade klara sig rätt bra utan oss.

Tredje dagen tillbringade vi i Nice. På förmiddagen åkte vi upp en liten bit i bergen och gick på Matisse-museet och parken invid. Lunch år vi vid torget i gamla stan, och sedan gick vi ut på stranden igen.  Den - och havet - är ju så fina trots att det är vinter.

Man kan sitta och titta hur länge som helst.

En till bild på havet, kanske?

Vi klättrade upp till Colline du Château för att titta på solnedgången...

 ... och åt sedan friterad fisk på en rolig restaurang. Personalen skämtade med oss och med varandra, vi råkade sitta vid personalens garderob så de måste tränga sig bakom oss varje gång någon skulle hämta eller föra en rock - och det hände kanske fem gånger under den dryga timme vi åt. Den friterade fisken såg ut som om de hade hällt innehållet i ett akvarium i en frityrsmet och sedan i fritösen - räkorna var det enda man kände igen. Dessutom påstod servitören att fransmän äter rubb och stubb av fiskarna, men en del hade rätt rejäla skelett, så jag undrar om det stämmer.  

Sista dagen, riktiga födelsedagen, tog vi seden dit vi kom och inledde morgonen med kaffe och chokladcroissant på ett närliggande café. Äldstingen tog den väl tajmade bilden just när jag sveper med handen.

Sedan gick vi på antikmarknad på torget. Där såldes det ena och det andra, en del till riktigt höga priser - som en stor sats silverbestick för 1800 euro. Det skulle man inte köpa på torget i Finland (och det gjorde vi nu inte här heller). Några små roliga skedar fyndade vi, men det var också det enda vi köpte på hela resan - bra så.

Resans höjdpunkt var födelsedagslunchen på Le Negresco, som maken bjöd oss på. Otroligt nog var vädret så varmt så vi satt på deras terrass, i bara klänning och kortärmat, och lät oss passas upp, åt de läckra rätterna (och vinet), pratade och skämtade och njöt av livet. Några åt dagens rätt, som var ankbröst med svamp och batatpuré, men sjuttonåringen och jag tog deras vegetariska rätt. Underbart gott.

Efterrätten serverades av en sjungande servitör, som kanske inte hade begåvats med så hemskt bra sångröst - men det blev ju bara mer sympatiskt på det sättet.

Så småningom tog vi oss sedan mot flygfältet och hem. Så fantastiskt att vi kom iväg, och just till Nice, som visade sig vara så perfekt för ändamålet. Hav, sol, god mat, mycket att se på och gott om tid tillsammans, hela familjen - vad finns mer att begära. Nu är vi tillbaka, med påfylld energi.

Lördag morgon

 

Valpen har ingen koll på skillnaden mellan vardag och helg och väckte mig klockan 7. Först försökte jag ignorera hans pip (det är nog inte han som ska bestämma när vi stiger upp), men när han övergick till att galoppera runt i sovrummet och tugga på det ena och det andra fick jag ge upp.

Men ja, jag hade lagt en bröddeg att jäsa över natten, och det är nu inte illa att stiga upp, baka ut bröden, gå ut med hundarna och sedan äta frukost långsamt och ordentligt. Med bröd direkt från ugnen, nypressad juice, som maken varit och köpt, och tidningsläsning.

Ikväll får vi gäster, så nu ska jag börja dagsprogrammet med att göra en Crema Catalana. Första gången vi provar på det - men det låter ju jättegott!

Allhelgona

 

Planerna för veckoslutet var litet splittrade. Två av döttrarna hade program på fredag, maken på lördag, men alla ville åka till lande. Så jag tog minstingen och hundarna och åkte ut på fredag kväll. Störstingen med pojkvän anslöt snart, och så åt vi pizza, eldade i brasan, läste gamla veckotidningar och tog det lugnt. 

Det var mörkt, regnade och blåste, och taxarna var som taxar är mest (avskyr regn) och ville inte gå ut och kvällskissa.

Nästa dag kom också mellandöttrarna, och vi plockade en massa svamp och höstfixade på gården.

När det skymde åkte vi till gravgården och tände ett ljus för pappa/morfar, svärmor/farmor, vår baby och de andra som gått före oss. Mycket människor på gravgården, och vackert och stämningsfullt med alla ljus. 

På söndagen var det en riktig jubileumsdag: Den gamla Mercedesen, som först ägdes av min pappa, sedan av oss och nu av äldsta dottern, fyllde 30 år! Och fortfarande är det en utmärkt duglig bil, som startar i väder som väder, går framåt som ett tåg (men är litet svår att starta med i uppförsbacke) och rymmer fyra scouters lägerutrustning i sin baklucka. 

Vi firade med skumpa, födelsedagssång på blockflöjt, grillad korv med surkål och glassbil till efterrätt.