Några dagar på Åland

De tre stora flickorna gav sig iväg för att tillbringa en vecka i Lappland med scouterna, och maken och jag passade på att ta med oss minstingen för några dagar på Åland. Åland på sommaren är ju så trevligt! Och fullt med folk. Vi har litet undrat var alla befinner sig denna sommar (det verkar så tomt var vi än rör oss?), och svaret är tydligen på Åland.

Åland är litet, och vi hade bil, och eftersom vi är av en rastlösare sort hann vi besöka många, många ställen. Det var ju så varmt så vi dessutom var tvungna att stanna och simma ungefär varannan timme. Till och med jag, som mycket sällan badar i finländska hav numera, slog något slag av personligt rekord och simmade (i havet!) på fyra olika stränder samma dag. Inga alger och så varmt vatten att man kunde flyta omkring i en halv timme utan köldskador.

 Vi åt bland annat en utsökt lunch på Havsvidden...

...och beundrade deras älgtorn.

Och så var vi på grissafari! Ett par som föder upp skogsgrisar (de får gå fritt i stora hagar hela året, med små bon som de kan gå in i om det blir kallt) erbjöd rundturer, där de körde omkring besökarna i en kärra efter traktorn. De hade också en hund, som hoppade upp och åkte med husse på den öppna traktorn. Så berättade de om sina grisar, och man fick se hur de levde. Så intressant och roligt!
 

Vid sista stoppet fick man mata grisarna med bröd. Grisarna ser inget vidare, men har ett gott luktsinne och är ganska ...ihärdiga. Här hade de inte riktigt ännu märkt brödet, men sedan märkte de minsann det, och när det tog slut och innan jag hann efter mera blev de ganska ivriga och påflugna - de stack bland annat in sina trynen i mina (ganska trånga) shortsbuntar och försökte uppenbarligen hitta mera mat där.  Man blev alltså rätt smutsig, men roligt var det.

Och så fick åttaåringen ÄNTLIGÈN spela minigolf - som hon har väntat. Hela sommaren, typ.

Vi hade bokat rum på ett gästhem, och det skulle ha varit hur bra som helst om det inte hade varit så oerhört, otypiskt varmt - 32 grader alla dagar, tror jag. Rummet var nämligen pyttelitet och låg precis under tak. Man måste öppna det lilla fönstret och dörren till korridoren (där de andra gästerna gick) för att den bastuvarma luften överhuvudtaget skulle röra sig. Tretiden på natten började det svalna, och man kunde somna djupare - tills två tuppar, på varsin sida om gården, började gala klockan fyra. Och tuppar gal ofta (kanske var tionde sekund?), kan jag meddela.

Efter två nätter fick maken nog och bokade den tredje natten på hotell, med luftkonditionering, i Mariehamn. Såååå skönt! Vi njöt för fullt och sov som stockar - tills vi vaknade av att åttaåringen kastade upp i sin säng. Stackaren hade blivit magsjuk och var sedan sjuk hela natten. Menmen, å andra sidan kunde hon ju inte ha valt ett bättre ställe för sin magsjuka än det här, när vi för en gångs skull var på ett ställe med innetoalett bredvid, och en städerska som kom med nya sängkläder. Och nästa dag, återhämtningsdagen, var hemfärdsdagen med sex timmar på båt.

Summa summarum var utflykten till Åland mycket trevlig, vi hann med massor, såg mycket, åt gott och hade det trevligt. En sommarutflykt när den är som bäst.

Efter Åland har vi igen varit några dagar på eget lande, och i morgon ska vi vidare till min arbetsgivares stuga, som vi har hyrt för några dagar. Aktiv semester, minsann! I morgon kommer dessutom två storasystrar tillbaka "hem" och den tredje på onsdag. Hurra! 

Tillbaka på eget lande

Så körde vi tillbaka ner genom Sverige, på dagen denna gång (och då tog det i stort sett hela dagen, då det var mera trafik och vi tog längre pauser). Sedan tog vi natturen med Viking Line till Åbo, hämtade upp hunden och handlade mat på vägen, och började sedan förbereda för de 17 gäster som skulle dyka upp på eftermiddagen och stanna över natten.

Gästerna kom, och vi åt, pratade (vuxna), lekte (barn), bastade, skrattade, åt och pratade lite mera, sov några timmar och umgicks sedan igen. Mycket trevligt, trots att vi på söndag kväll var rätt slut.

Efter det har vi hängt på eget lande och gjort sommargrejor.

Planterat sommarblommor i en gammal fiskkastrull (vi konstaterade att det är rätt sällan vi kokar en gädda, och den vackra kastrullen kommer i flitigare användning om den tas i bruk som blomkruka)... 

...rökt fisk (och skrapat en dörr, som ska målas om)...

...besökt mina föräldrar och jagat vattensorkar (delvis)...
 

...ätit en väldigt god räk-bowl med fantastisk utsikt i Hangö...

 ... åkt hem över ett nästan kavlugnt hav medan solen dalade...

... och i dag varit på loppisrunda med utmärkta fynd som resultat.

Och man kan ju inte annat än konstatera att i år har sommarvädret verkligen, verkligen skämt bort oss semesterfirare.

Via Ferrata - långt, tungt och jätteroligt!

Det finns Via Ferrata-banor på Skuleberget. Fjortonåringen, som klättrar som hobby, ville naturligtvis klättra. Problemet - eller utmaningen - var att minderåriga bara får klättra med en målsman (trots att just denna minderåriga klättrar tusen gånger bättre än sina målsmän). Och åttaåringen fick inte klättra alls, så vi fick fundera ut hur vi skulle göra.

I går gick maken den enklaste leden med de tre äldsta flickorna, och de kom tillbaka helt slut och mycket nöjda. I dag ville fjortonåringen gå den nästa i svårighetsklass, och jag körde henne och tjugoåringen dit och tänkte skicka iväg dem och själv promenera upp till toppen. Menmen, det var inte tillåtet, en målsman (som inte kunde vara en myndig syster) måste följa med - man kunde inte bara ge lov.

Jaja, man är ju inte den som är den, så jag snörde också på mig sele, hjälm och hakar. Men genast i början på den nästenklaste leden upptäckte jag att den nog inte var optimal för otränade, lätt överviktiga mammor. Så vi gick den enklaste leden en gång till. Tack och lov! För den var minsann tillräckligt utmanande.

Man hade en sele runt midjan och benen, och två hakar som man hakade fast på en vajer. Varje gång vajern gick igenom en ögla skulle man flytta en hake i taget över öglan och haka fast den i nästa vajer. I början gick vägen mellan träden, och där hade man rätt bra fotfäste. 

Men sedan blev det brantare, och svårare, och tyngre. Man fick lära sig att lita på vajern och lägga all tyngd på den ibland. Och ibland stå med tårna på en minimal klipphylla och dra sig upp med armarna. 

Selens psykologiska betydelse var enorm - att den fanns gjorde ju att man vågade mera, och tog säkrare steg, och så behövdes den aldrig. De svåraste situationerna uppkom nästan när man tog fart och klättrade upp för ett brant avsnitt, och plötsligt drogs man bakåt för att man hade glömt att flytta hakarna. Sedan fick man böja sig snett bakåt och neråt för att göra det, och det var inte så enkelt.

Efter en ganska lång stund (kanske en timmes klättring?) - armar och ben var ganska trötta - kom man till "fikahyllan", där man kunde sätta sig ner och ta en paus. Utsikten var fantastisk, och det kändes otroligt att man faktiskt hade klättrat så högt.

Efter fikahyllan var det inte så lång väg kvar - men den bit som var kvar gick rakt upp. Med darrande armar och ben och ett adrenalinpåslag som gjorde humöret fantastiskt när man väl var uppe kom man upp till toppstugan, och kunde njuta en välförtjänt lunch i solen.

Allt som allt var det en otrolig upplevelse. Tungt, spännande och roligt. Att den var så lång! Och svår! I Sverige!

 Utsikten vid toppstugan kan man inte heller klaga på.

Den spännande dagen avslutades med en svensk specialitet - räkfrossa. Så gott! Och nu är man så mätt, och så trött i kroppen, och så belåten. Tror det blir en tidig kväll i dag.

Morgonfrid

Kanske bästa möjliga sätt att börja en morgon.

Kvällschock

Skulle betala en räkning. Gick ut på trappan där det finns nät. Fortsatte med att läsa några bloggar. Glömde var jag befann mig. Plötsligt frustade en häst jättehögt och jättenära. Höll på att få hjärtsnörp men blev sedan glad - både över hästsällskapet och över att det nu är så ljust och varmt att man kan glömma bort var man befinner sig när man sitter utomhus.

Heldag på Ulvön

På tisdag morgon hade vi ställt väckarklockan och vaknade tidigt, för att hinna med morgonbåten till Ulvön. Det hade visst regnat litet under natten, och på morgonen var det ännu mulet och aningen kyligt. Lagom tills vi kom fram till Ulvön försvann dock molntäcket och det blev ännu en varm dag med strålande sol.

Byn var idyllisk och vacker, med båthus ombyggda till sommarstugor tätt intill varann. Tänk att ha en sådan sommarstuga - att vakna på morgonen, öppna dörren och gå ut på "verandan", som alltså är en brygga ut över havet.

Å andra sidan skulle man ju få vara ganska noga med att hålla allt snyggt och i skick (och vara ordentligt påklädd), då turisttrafiken är tät både på stugans fram- och baksida.

  

Efter att ha druckit en andra kopp morgonkaffe i byn gick vi iväg för att utforska ön. Somriga sandvägar i dallrande värme...

... grönskande ängar och trollskogar....

... och små sjöar.

Till sist kom vi till en alldeles fantastisk vik, med runda kullerstenar. De i familjen som gillar kallt vatten (d.v.s alla utom jag) simmade, vi åt litet matsäck och satt i solen och njöt.

Sedan tog vandringens något utmanade avsnitt vid. Eftersom vi alltid har en stark lust att gå en runda, och inte gå tillbaka samma väg, tänkte vi att vi inte tar stigen tillbaka utan i stället tar genvägen längs stranden. Och "genvägen" visade sig ju vara extremt svårframkomlig. Först gick vi på kullerstenarna - det gick ännu ganska bra, bara man såg till att stiga på sådana som var stadigt förankrade. Sedan fick vi börja klättra längs skrovliga klippor. När klipporna började bli farligt höga ändrade vi plan och tog oss till skogen längre upp på land. Marken där bestod också av olika storleks klippblock, övervuxna med mossa, och träd som hade fallit här och där. Mycket utmanade promenad. Men fram kom vi, till sist, och aldrig har väl pizzan, glassen och ölen smakat så gott som när vi kom tillbaka till byn.

Sedan simmade och solade vi i ett par timmar, innan vi gav oss ut på nästa promenad - upp till Lotsstugan.

Utsikten var sannerligen värd besväret.

På båten tillbaka hände nästa spännande grej. Båten gjorde ett extra stopp och skulle där ta ombord en stor container full med skräp (någon renoverade förmodligen ett hus). De puffade ombord containern med en traktor, men något gick snett och containern kilade fast sig mot båtens kant. Den lilla traktorn orkade inte dra loss den igen, och inte heller båtens lyftkran. Till sist åkte kaptenen efter en större traktor och fick loss containern. Alla ombordvarande följde intresserat med dramat.

Halvelvatiden på kvällen var vi till sist tillbaka vid stugan, efter 14 timmar utomhus och en massa motion (25 000 steg och 17 km, sa flickornas stegräknare. Och då gick det ju för det mesta brant upp eller ner). Tror inte det tog många minuter innan alla sov. 

Första semestedagarna - Höga kusten

Fredagen 29.6 var vår sista jobbdag innan semestern, och 30.6 hade vi bokat överfarten till Stockholm. På fredag eftermiddag packade vi alltså ihop allt, förde hunden till hundhotellet och åkte till lande för en kort natt där, innan vi tog morgonbåten från Åbo.

Att åka dagsbåt är ju alltid en rätt avkopplande inledning på en semester (man kan inte göra något annat än att pausa, sova, läsa och äta i elva timmar), men denna gång fortsatte vi med en femtimmars biltur efter att vi hade landstigit i Stockholm - upp till Höga kusten. Sista timmen var rätt tröttsam, men fram kom vi, trötta men välbehållna, på nästa dags sida. Vi hittade vår hyrda stuga, bäddade, åt en smörgås och kastade oss i säng efter en 21-timmarsdag.

När vi vaknade på söndagen strålade solen, och vi packade matsäck och tog oss till Skulebergets nationalpark, några kilometer från vår stuga. Vårt mål var Slåttsdalsskrevan, och vägen dit var mycket omväxlande och trevlig.

Genom granskogar...

...och över berg med härlig utsikt.

Lunchutsikten lämnade inte mycket övrigt att önska. Dessutom var vädret närapå perfekt - sol och varmt, med svalkande vindar när man kom upp på berget, och så gott som inga insekter.

Själva skrevan var också imponerande lång och djup.

När vi hade kommit till vårt mål tyckte vi att allt gick så bra att vi kunde ta en omväg tillbaka - det är ju tråkigt att gå samma väg igen. Sagt och gjort. Väl tillbaka vid bilen visade artonåringens app att vi hade gått 14,5 km - inte illa i så utmanade terräng.

Glada, belåtna, hungriga och trötta i benen åkte vi tillbaka till vår stuga och lagade middag. När man sitter vid utebordet har man utsikt över hästhagen med gårdens två hästar, och bakom dem havet, och bakom havsviken bergen. Så vackert.

Och som avslutning tog vi en promenad genom hästhagen ner till stranden. Somliga tog sig till och med ett dopp i det kalla vattnet.