Hemåt igen

Igår styrde vi kosan hemåt igen, med stopp vid Kirjais och Gullkrona. Gullkrona var fint, men alldeles fullproppat med båtar och människor. Litet märkligt är det ju nog att finländarna köper (eller hyr) båtar, ger sig ut i den enormt vidsträckta, glest bebodda och mycket vackra skärgården, och sedan väljer att ta iland i en gästhamn där man har svårt att få plats vid bryggan, får vänta på att få mat i ett café och köar för att köpa en dyr chokladstång i en liten kiosk. Inget fel på det, såklart, men jag föredrar nog matsäck på en öde ö.

Jaja, färjan som man fick dra över ett litet sund var en stor succé och vi köpte ovanligt god rökt fisk.

På eftermiddagen kom vi hem till eget stugkök, och när jag skulle laga middag tog gasen till spisen slut! Tur att det inte hände vid förra matlagningen, då vi hade vår fest, och tur att vi hade reservsystem.

Och till sist blev det ännu hembakt bröd till kvällsmål.

Nagu Berghamn och Brännskär

Onsdagen grydde solig och varm, som en oväntad present. Vi packade ihop oss och åkte först via Nötö, kollade på den fina, lilla kyrkan och begravningsplatsen med den fantastiska utsikten, drack förmiddagskaffe på café Skolan och handlade litet mat i butiken.

Vi fortsatte sedan till vackra Nagu Berghamn, som vi mindes som en pärla från tidigare besök, och kokade lunch i hamnen. Mätta och belåtna promenerade vi sedan över ön, hela tiden beredda att se kossorna som sommarjobbar med att hålla ön fri från sly. Men ingenstans fanns de...

...förrän vi kom upp på berget. Där stod de, nästan högst upp, alla tillsammans. Kanske där var svalast och minst flugor? Men så stor nytta gjorde de nu inte där med sitt betande, där växer ju ganska litet överhuvudtaget. På kossors vis ställde de sig alla bredvid varann och glodde på oss, innan de genom någon ko-telepati kom överens om att vi verkade ofarliga och fortsatte med sitt idisslande och slöa svansviftande. Så fint, på något sätt, med en koflock högst uppe på ett berg, med milsvidd utsikt åt alla håll. Hur bra syn har månne en ko?

Sedan fortsatte vi till resans andra övernattningsställe, Brännskär. Där hade vi hyrt en stuga, som visade sig vara splitterny (klar vid midsommar), väl planerad och vackert inredd. Utsikten var det heller inget fel på.

Far och dotter tog ännu ett kvällsdopp i det kalla havet. Mor tittade på.

Jurmo och Björkö

På förmiddagen, när vinden ännu var svag, åkte vi över fjärren från Bodö till Jurmo. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag blev överraskad och tagen av den låga, steniga, karga och vackra ön. Vi promenerade runt, och det kändes som om man gick på en hed - vid havet, naturligtvis.

Enorma åkrar med stenar, slipade av isen och havet.

Så vackra vyer. Hit borde man kanske komma på hösten och se hur det ser ut då? Kanske övernatta, till och med. Bara promenera, läsa, laga god mat och sova.

Efter lunchen, som scoutmaken tillredde på Trangian, fortsatte vi till Björkö.

Ön har en insjö i mitten. Den såg ganska hanterlig ut, så vi bestämde oss snabbt för att promenera runt den. Som man kanske kunde ana var det inte alls så kort som det verkade, så vi fick promenera ganska länge.

Men det var så vackert! Absolut värt ansträngningen. Vi såg två familjer under vår promenad, som tog kanske två timmar, och den ena mamman visade sig vara min körkompis från stan! Så roligt - och typiskt - att stöta på en bekant på en öde ö långt hemifrån.

Nöjda och belåtna och trötta i benen återvände vi sedan till vår gästhamn för en övernattning till. 

Båtluff

På måndag morgon körde de tre sommarjobbande storasystrarna in till stan med hunden, och de tre semestrarna typerna gav sig ut på båtluff i det traditionella finska sommarvädret.

Första stoppet var Bodö, där vi hade bokat ett B&B för två nätter. Gästhamnen var full, och på caféet fick man goda hamburgare. Om ni kollar noga ovanför boklådan ser ni en av hönorna, som gick fritt på området. Det var nog de mest orädda hönor jag har sett. Det vimlade av folk, småbarn och hundar, och där gick de lugnt omkring och pickade - faktiskt såg jag en hund som var rädd för dem.

På eftermiddagen gjorde vi en utfärd till Nötö och promenerade omkring ett tag.

På kvällen hade nioåringen ännu en pratstund med en höna: Hej hönan! Äter du sallad? Är du vegan? Hönan nickade mest.

Semesterinledning med fart och fläng

I många år har vi ordnat en rätt stor sommarfest på vårt lande i samband med Baltic Jazz (som vi på senare år har besökt bara för att njuta av stämningen, det var länge sedan vi gick på någon konsert). I år, liksom rätt ofta tidigare, inledde vi dessutom vår semester samma veckoslut. Det blir litet hektiskt att komma ut med all sommarpackning på fredag kväll och sedan välkomna gäster på lördag klockan 13, men samtidigt känns det som en perfekt inledning på semestern - man börjar den liksom med buller och bång.

Gästantalet verkar också öka för varje år. I år var vi 25 personer, varav 17 övernattade, och tre hundar (efter den första chocken över att få två valpar på besök verkade vår gamla tax faktiskt rätt glad över sällskapet). Efter många kalla och regniga dagar blev det, överraskande nog, varmt och soligt på lördagen. Vi var ute hela dagen och kvällen, pratade, lekte, åt och drack, sjöng och badade bastu. Så trevligt!

Och för övrigt hann 19-åringen klippa sin storasyster innan gästerna kom, som synes på bilden.

Snart, snart

Som man kunde ana från tidigare år blev de här sista veckorna på jobb innan semestern inte alls särskilt lugna och händelselösa. Förra veckan var det riktigt bråttom på jobbet (och hemma gick kvällarna till att packa upp, tvätta, fylla kylskåpet, laga mat och så vidare), och början av denna vecka likaså. Men onsdagen blev äntligen en riktigt lugn dag, och jag fick klart ett stort arbete som hade väntat på arbetsro. Och i går och i dag har jag kunnat tömma skrivborden (jag jobbar ju på två olika avdelningar), så nu känns det som om man kan gå på semester med lugn i sinnet.

Just nu jobbar faktiskt 5/6 personer i vår familj! Otroligt. Minstingen är inte värst förtjust i att vara ensam hemma, så maken och jag har tagit med henne till jobbet ibland under de här två veckorna. Där trivs hon bra med att läsa, rita, skriva, pyssla (bäst när hon verkligen kan hjälpa till med något, som när hon klistrade hundratals adresslappar på kuvert), gå på lunch, tala med våra kollegor och titta på sin telefon. Hur bra som helst, nu när man har varit nästan ensam på kontoret.

Nittonåringen och minstingen åkte redan i morse iväg till mommo och moffa, där de träffar sina kusiner. Resten, som jobbar ännu i dag, tar andra bilen senare på eftermiddagen, och så sammanstrålar vi på vårt lande. I morgon ska vi ha en stor fest där - vi blir väl 25 personer totalt. Oroligt har vi följt med väderleksrapporten som länge lovade ihållande och kraftigt regn för i morgon, men nu ser det rätt bra ut. Tur det, för med 25 personer och 4 hundar (varav två valpar) i vårt kök kunde bli lite väl ont om stjärterum (och syre!), fast hjärterum finns. 

Sol och värme

Sista hela dagen på resan blev enormt varm (34 grader), och vi modifierade våra planer och körde i en dryg timme till Grado, som ligger vid Adriatiska havets kust. Vi hade ju litet anat att en och annan italienare också kunde vara på väg till stranden en varm söndag, men blev ändå aningen överraskade när det var bilkö för att komma in till den lilla staden och omöjligt att hitta en parkeringsplats nära stadskärnan. När vi redan var nära att ge upp kom vi dock fram till en jättelik parkeringsplats vid den allmänna stranden...

...och kunde byta om och ta en simtur i det salta, varma vattnet. Underbart.

Efter simturen promenerade vi ett par kilometer in till den gamla stadskärnan, där vi åt lunch och spanade in alla smala gränder (och höll på att förgås i värmen).

Så vackert!

Några dopp och ett inköp av en sommarklänning senare åkte vi tillbaka mot San Daniele och skinkfestivalen.

Inköpet av klänningen i en liten butik var för övrigt en intressant upplevelse för en finländare, som är van att i ensamhet och tystnad prova kläder, fundera i lugn och ro och sedan gå till kassan och betala för sina inköp. Här trängde sig den italienska expediten (en dam, något äldre än jag) med in i det minimala provrummet (och man var ju rätt svettig redan från början) och "hjälpte till" med att krångla mig in och ur klänningarna och dra upp blixtlås. Ogenerat kommenterade hon dessutom - "Good here" och nöp mig i magen, "But not here" och petade mig på bröstet. "You have big boobs", fortsatte hon sedan. "Yes, I know", sa jag. "No no, it's good! GOOD! Italian women - only plastic!" sa hon. Och döttrarna fnittrade utanför.  Jaja, en fin klänning fick jag med mig till slut.

I San Daniele pågick festen för fullt på söndag kväll. Gränderna var fullsmockade med människor och i varje hörn spelades det (olika) musik. Vi åt middag på en liten restaurang på en tvärgata och gick sedan några varv runt centrum, innan vi tog oss tillbaka till vårt Agriturismo.

Sista dagen körde vi i godan ro mot flygfältet i Venedig och tog kvällsplanet tillbaka till Helsingfors. Mycket bra resa.