På jobb igen

Jo visst, allt var bra med handen och jag fick gå tillbaka på jobb - vilket jag genast gjorde. Förra veckan jobbade jag alltså tre dagar, och det gick rätt bra. Jag kunde bra skriva på datorn i några timmar, men sedan fick jag ta det lugnare på eftermiddagarna, när handen började värka litet. På fredagen mådde den sämst, och jag blev litet orolig när den värkte ännu på lördagen, men i går kändes den bra och i dag också. Så månne det inte ska gå bra, det här jobbandet.

Att ha jobb på dagarna är nog skönt för knoppen. Däremot kan jag ju inte sminka mig, eller fixa håret, eller klä mig i vanliga jobbkläder med smala ärmar, så kollegorna får nu ta mig som jag är.  Duschad är jag ju i alla fall, tack vare makens och barnens hjälp. Och tyvärr blir jag inte av med gipset nästa vecka, vilket jag hade hoppats, utan ska ha det i minst två veckor till.

Helgen tillbringades lugnt med familjen, med mysmiddag och film både på fredag (Oceans 13, riktigt bra) och lördag (London has fallen, riktigt dålig och riktigt våldsam - åttaåringen tittade naturligtvis inte). Och totalt cirka 7 timmar i fotbollshallen - träningar på lördag och turnering på söndag. Åttaåringen har inte varit så ivrig på fotbollen på sistone, och när jag frågade närmare visade det sig att hon inte vill gå för att de talar så mycket finska, och hon har svårt att förstå. Jag tycker det skulle vara jättesynd om hon slutade av den anledningen (finska lär man sig ju, och det skulle vara så bra med en hobby på finska som motvikt till hennes annars helsvenska vardag), så jag har nu lovat att vara med på varje träning om hon vill under resten av våren. Hon var nöjd med arrangemanget och spelade glatt under helgen  - vi får se hur det blir i fortsättningen.

För övrigt har maken nu fått besked om att hans bil går till inlösning - försäkringsbolaget ersätter den med en ny. Så bilen gjorde exakt vad den skulle. Den skruttade ihop sig själv (totalt!) och skyddade passagerarna. Tack och lov.

Hejhej

Jag hade min andra kontrollröntgen i går, och trodde att jag efter det skulle börja jobba igen. Men när jag ringde till hälsostationen för att få läkarens utlåtande ville han ändå också se mig innan jag går på jobb, och så fick jag tid tills i morgon på morgonen. Så i dag är jag fortfarande sjukskriven. Jag tror ändå inte (hoppas verkligen inte) det är några problem med röntgenbilderna och läkningen, handen känns bättre för varje dag, så jag antar att han bara vill se handen med egna ögon och sedan "släpper" mig på jobb.

Det är ganska konstigt att vara sjukskriven såhär, när man inte alls mår dåligt eller är trött, men ändå helt klart inte kan jobba. Det blir litet tråkigt, men har absolut sina fördelar. Förra veckan var ju jättevacker, och jag kunde promenera (lugnt) och dricka kaffe i solen. Så har jag läst en kubikmeter, känns det som, säkert en bok per dag (tack och lov för bibban!). Känns som när jag var tonåring. Och nu har jag verkligen gått ner i varv - den här våren har nog hjärnan fått vila, och det var antagligen  välbehövligt efter de senaste åren.

Och så har jag kunnat städa besvärliga skåp (långsamt, med en hand)...

... och planera spännande restmiddagar (som tillreds med hjälp av något hjälpsamt barn). 

Och maken, som av förekommen anledning har gjort två koppar kaffe nästan varje morgon, har fått öva på sin latte art. Han har blivit riktigt proffsig - på att göra rumpor!

Kryssningshelg

Under veckoslutet åkte vi på en sedan länge planerad kryssning till Stockholm tillsammans med mommo och moffa. Alla barn var också med, så vi var åtta personer i tre hytter. Planeringen och förhandsivern hade blivit lite i skymundan av allt annat som hände, så vi åkte nu bara iväg utan desto mer förberedelser eller planer. Och det var så lyckat! 

Båten var långt ifrån fullbokad, det fanns gott om plats överallt och vädret var vackert. Vi åt gott, umgicks med varann, tittade litet i butiker, såg på havet, tog en drink i nattklubben och tittade på showen, och var tillbaka i hytterna före kl 22 båda kvällarna. Så avkopplande och trevligt.

I Stockholm tillbringade vi hela dagen (den är ju inte så lång) hemma hos min bror med familj. Renoveringen av deras nya bostad hade precis blivit klar, och den var mycket vacker och funktionell. Kusinerna - i synnerhet vår åttaåring och deras femåring - njöt av att träffa varann, och vi åt en lång lunch, 14 personer i deras kök. Mycket bra dag.

När vi kom tillbaka hem på måndag förmiddag åkte jag och röntgade armen igen. Allt såg bra ut, brottsytan ligger ännu rätt, men läkaren sa att jag nog inte har någonting på jobbet att göra ännu den här veckan. Och jag märker ju nog att hon har rätt. Armen känns mycket bättre, så jag använder den mer, men fast jag bara gör små saker (som tar en promenad, håller en kniv i höger hand under middagen, skriver litet på datorn) svullnar den upp mot kvällen. Så att skriva på datorn i åtta timmar skulle nog inte ännu gå. Men bättre blir det hela tiden - i dag kunde jag knyta skorna själv! Det gick inte så snabbt och knuten blev inte så hård, men ändå!  

Nya, spännande händelser från en benbrottskonvalecents liv

I går kväll tog medicinen som jag fick med som "vägkost" från sjukhuset slut. I dag skulle jag ta den nya, utskriven specifikt för handledsbrott - och så är den förpackad i en barnsäker burk! Helt omöjlig att öppna med en hand. Mycket praktiskt.

Lyckligtvis har jag inte speciellt ont, tänkte mest ta pillren för säkerhets skull, så jag klarar mig bra tills något barn kommer hem (det första skulle visst komma redan efter 11). Svullnaden har också gått ner, så det verkar gå åt rätt håll. Ytterligare ett tecken på bättring är att jag börjar bli utled på att sitta inne. Jag tror jag ska ge mig ut på en utfärd i dag (med tåg, kanske?), så fort någon kommer hem och kan hjälpa mig att knyta skorna.

Iakttagelser från en dag som enhänt

Så svullnade min hand ordentligt, fingrarna blev som korvar och högerhanden i praktiken obrukbar. En del saker - som att knäppa BHn, duscha, koka kaffe i espressokokaren och knyta skorna - förstod jag ju på förhand att man inte kan göra med en hand och kunde be om hjälp med innan alla åkte iväg. Andra saker - som att fylla tvättmaskinen och hänga upp tvätt, breda smörgåsar, skriva på dator eller telefon och torka sig när man går på tuppen (lyckligtvis) - kan man göra med en hand, trots att det går sju gånger långsammare än vanligt.

Men sedan dök det upp saker, som helt överraskande var nästan omöjliga att göra med en hand. Till exempel att skala ett kokt ägg - vet ni hur svårt det är? Ägget mosades och gick i bitar under mina försök. Eller att vika tvätt. Eller att få ut ett piller från en pillerkarta. 

För övrigt har jag läst en bok från början till slut i dag och också annars haft det bra. Men jag hoppas ändå att fingrarna är litet mindre svullna i morgon.

Påsken som inte gick som på Strömsö

Vi hade ju planerat för en riktigt lugn påsk på lande, med mat, promenader, läsning, brädspel och bastu som främsta programpunkter. Men i stället blev påskhelgen litet onödigt händelserik.

Vi åkte iväg med två bilar, då alla barn (hurra!) var med. Min bil (med störstingen och minstingen i) hade kört nästan halvvägs när fjortonåringen ringde från andra bilen och berättade att de hade kört av vägen och till sist landat i en lada. Ovan chaufför, skarp kurva på landsväg och grus på vägen blev en ödesdiger kombination. Alla passagerare klarade sig väl, tack och lov. Maken fick ont i ryggen, men det är också nu på bättringsvägen, och barnen fick inte en skråma. Taxen var också med och klarade sig oskadd - han blev väl närmast uppiggad av händelsen och trodde att någon busade med honom. Bilen och ladan blev mos, men det är ju verkligen en världslig sak, i synnerhet som bilen var försäkrad. Tur i oturen att de hade den nya och stora bilen, med den bästa krocksäkerheten i familjen.

Efter samtal med försäkringsbolaget, grannar, ladans ägare och bärgningsbilen fick de ta en taxi - med hund och all packning - och så sammanstrålade vi på lande, glada och tacksamma att det inte hade gått värre. 

Vädret var ju alldeles fantastiskt, och så tillbringade vi ett par dagar med landsvägspromenader...

... skogspromenader...

... brädspel, soliga stunder på terrassen, bastu, böcker och vansinnigt god mat. 

På måndagen skulle vi åka till mina förädrar i Ekenäs, och eftersom vi av förekommen anledning bara hade en fyrapersonersbil tänkte vi köra dit i två omgångar och sedan delvis ta tåget hem till stan. De lovade dessutom snöstorm, och visst, på morgonen hade det börjat snöa ymnigt.

Och så var det dags för påskens haveri nummer två. På väg tillbaka från utetuppen tog jag en litet annan väg och råkade kliva på en snötäckt iskana. Jag föll handlöst och slog höger hand ordentligt. När jag ännu var svimfärdig en kvart senare stod det klart att något nog var sönder. Så maken körde minsta döttrarna till mommo och moffa och mig till akuten i Ekenäs. Störstingarna fick blir kvar och städa och stänga stugan, innan maken körde tillbaka och hämtade dem. Duktiga och hjälpsamma allihop!

Och efter tre timmar på jourmottagningen på Ekenäs sjukhus stod det klart att jag hade en fraktur i strålbenet (höger hand, naturligtvis) och eventuellt en längsgående spricka i något annat ben (?). En ortoped kallades in och lade handen tillrätta, och så fick jag (till åttaåringens förtjusning) ett chockrosa gips.

Jaja. Så nu är jag hemma igen och gör vad man kan med en hand. Den brutna armen värker ordentligt i dag och tummen är blå, men det är tydligen vad man kan förvänta sig. Tur i oturen, här också, att armbågen klarade sig oskadd. Och en annan tur i oturen var att jag både var till biblioteket före påsken och dessutom inte använde internet alls under påskhelgen, så nu har jag massor att läsa - både böcker och online. 

Sista lediga vardagen för denna gång

Ännu på tisdagen var vi hemma halva dagen var med den krassliga åttaåringen, men i går var alla tillbaka i skola och på jobb. I dag har jag en ledig dag - den sista för denna gång. Från och med april blir mitt nya jobb heltid. Det blir ju hur bra som helst, men som jag har njutit av den här vårvintern! Länge - minst 15 år - har januari-mars varit den allra stressigaste tiden på jobbet för mig, med långa arbetsdagar, dålig sömn, höga varv hela tiden och tankarna på jobbet också när jag har varit hemma. Nu var jag ju ledig hela januari och har jobbat ungefär 75 % i februari och mars. Oerhört lyxigt. Men jag tror det blir bra på det nya jobbet också heltid, med bättre balans mellan jobb och övrigt liv. Och dessutom uppskattar man ju en heltidslön.

I morgon tar vi barnen, hunden, maten och all övrig packning, åker ut till landet och öppnar stugan för i år.  Vi har inte varit där sedan vi stängde för vintern i november, och det ska bli så roligt. De lovar ju t.o.m. bra väder! Men kallt och snöigt är det ännu. Den här tiden på året märker man tydligt (inte minst tack vare alla tillbakablickar på facebook) hur olika det är olika år - ibland är våren långt kommen i slutet av mars, men så är verkligen inte fallet i år. Men månne inte man ska kunna sitta i solstolen i ett hörn i lä med dunjackan på också i år!