Regn och dimma och sol

 

Arbetsveckorna går fort, och det gör veckosluten också. Förrförra helgen var det skolavslutning och studentfester, så vi stannade i stan. Förra helgen hade jag och mina jobbkompisar traditionell pizzakväll hos oss - och för första gången på sex år var det inte vackert väder, så vi fick äta inomhus. Men det gick ju bra det också, och till efterrätten hade det klarnat upp så vi kunde förflytta oss utomhus.

På lördagen tog jag bussen (eller i själva verket tre bussar, det går inte jättesmidigt) till Salo, där maken plockade upp mig. Efter lunch och kaffe i Mathildedal kom vi till lande, där det var mycket regnigt. Men till min glädje hittade jag en rabarberplanta, som jag planterat för några år sedan och inte sett till sedan dess - och den hade tydligen samlat krafter här emellan och nu äntligen kommit upp i år! Så jag röjde fram den och flyttade örtlandet bredvid. 

Och så hittade jag en ganska ynklig pion under köksfönstret! Den ser ut att behöva litet gödsel och kärlek, men det var ändå en glad överraskning (ni märker hur målmedvetet mitt trädgårdsarbete är - fast den här har jag faktiskt inte planterat själv).

På kvällen klarnade det upp.

Och vi åt sommarens favoritförrätt bruschetta.

På söndagen ville vi verkligen ut med båten, så när vi hade gått morgonpromenaden till träsket med hundarna och det slutade regna gav vi oss ut, trots att dimman låg tät. Vårt första mål var en ny utflyktsholme, som maken hade nosat fram. 

Mitt på holmen fanns en liten insjö.

Vackert, och litet spöklikt, i dimman. Hit ska vi nog återvända en vacker sommardag.

Sedan åkte vi vidare till Hangö för en sen lunch eller tidig middag. Och medan vi satt och åt klarnade det upp, och på hemvägen rådde en helt annan stämning. Ganska kul, ändå, med Finlands natur och sommarväder - så många olika dimensioner på ett och samma dygn.  

Försommar

 

Torsdagen var ledig (Kristi himmelsfärdsdag), och maken, jag och hundarna åkte ut till lande redan på onsdag kväll. Torsdagen var kall och blåsig, men det hade ju fördelen att vi fick saker och ting gjorda (som gräset klippt), och gick en lång runda längs skogsvägarna.

På fredagen jobbade jag, men på distans, och på kvällen fick vi gäster. Vi hade inte sett dem på länge, så det var roligt att ses och prata några timmar. 

Idag trimmades hundarna på förmiddagen, men på eftermiddagen kom vi äntligen ut med båten. Det var inte så varmt, men desto vackrare. Nästan vindstilla, till och med på Hangö Västra. 

Personaldagar

 

Vart annat år ordnar min arbetsplats personaldagar för alla anställda, i tre omgångar för att alla som vill ska kunna delta. Det innebär ganska mycket jobb för mitt team, men är också väldigt roligt. I år samlas vi i Tammerfors, och denna vecka var det dags för den andra omgången för i vår.

Vi kommer redan kvällen innan och gör i ordning konferenssalen och allt annat som behöver vara på plats när deltagarna kommer. Till sitt rum kommer man vid nio-tiotiden, och den här gången hade jag utsikt över en fin solnedgång.

Under dagen jobbar vi, men när konferensprogrammet övergår i middag och dans är vi lediga, och då börjar dagarnas roligaste del - att äta gott, dansa och umgås med kollegor från olika delar av landet. Den här gången råkade Eurovisionens semifinal, där Finland deltog, gå av stapeln samma kväll. Och det råkade sig så bra, att exakt i samma stund som vi kom upp till hotellets nattklubb (där det fanns en tv) steg Finlands representanter upp på scen. Så vi stod och såg deras show innan vi gick till baren, beställde våra drycker och satte oss vid ett bord. Och när jag så småningom lämnade nattklubben och gick till mitt rum slog jag på tv:n där - och exakt då började de presentera finalisterna efter omröstningen. Så jag såg kanske sex minuter av det tre och en halv timme långa programmet, men exakt rätt minuter. 

Idag - dag två - fortsatte personaldagsprogrammet ännu fram till lunch, och sedan tog vi tåget hemåt igen, trötta men nöjda och belåtna. Lyxigt den här gången att imorgon är en ledig dag! 

Talko-helg

 

Redan för några månader sedan började vi planera en talko-helg i Tenala-stugan med alla barn, och nu var det dags! Med många händer (som numera faktiskt alla är synnerligen kompetenta, alla hjälper och ingen stjälper) och vackert väder gick det snabbt att få mycket gjort. Tak sopades, rännor rensades, husväggar sopades rena från spindelväv, terrasser tvättades, gräs klipptes och växter planterades.

Stranden rensades från vass, bastutaket sopades och buskar ansades.

En besvärlig garagevägg (ovanför ett tak, men under ett annat), som hade blivit omålad när vi målade det andra i fjol, blev nu åtgärdad - liksom de vita räckena på bastuns och stugans terrass. 

Och dessutom hann vi umgås och äta gott tillsammans. På lördagen bjöd mormor resten på restaurang, och på morsdagen bjöds mor och mormor på en festmåltid med vårtema. Bland förrätterna fanns en rabarbersill, huvudrätten grillades (grillad kål med brynt smör fick hedersomnämnande) och till efterrätt blev det knäckig rabarberpaj.

Utmärkt koncept med en talko-helg! Så roligt att ha hela familjen på plats och umgås en helg, och dessutom fick vi en massa gjort (och motion och frisk luft på köpet).  

Kimito-lande

 

På fredag kväll kom vi fram till Kimito-lande, med nya båten på släp. Det var bra att vi hade åkt dit söndagen innan och knäppt på värmen, för nu var det kallt. Men promenaden i vårkvällen var fantastisk.

Normalt får hundarna aldrig sova i min säng (de nätter jag sover där, maken brukar vara litet mer liberal med den här regeln). Men nu var det kallt, och vi hade inte varit där på hela vintern (=hundarna brukar vara oroliga de första nätterna), så vi bestämde oss för att bädda åt oss i nedre våningen. Och gissa vems säng den äldre hunden direkt mutade in.

Och när jag lade mig hoppade också den andra upp. Sedan ligger de lyckligt tätt, tätt intill hela natten - så att svänga sig blir en komlicerad manöver.

Plättar på morgonen! Och sedan en förmiddagspromenad till kärret.

Yngre hunden har haft en obefintlig jaktinstinkt - vi har alltid kunnat ha honom lös på promenaden.

- Nu är där hjortar, sa jag.

- Han har nu aldrig stuckit, sa maken.

Aldrig - tills nu. Jaktinstinkten kickade in, och han rusade vilt och gällt skällande efter dem. Och hjortarna sprang, och hunden sprang, och maken gav sig av efter honom. Av och an sprang de i skogen, tills hunden blev tillräckligt trött för att öronen skulle börja fungera igen och han kunde fångas in. Alla klarade sig med blotta förskräckelsen. 

Så sjösatte vi nya båten. Allt gick prima, tills maken och minstingen skulle åka med den från sjösättningsplatsen till bryggan, medan jag tog bilen. Undre färden kom en hagelskur med tillhörande stormvindar, och just när de skulle lägga till kom nästa. Byiga, hårda vindar "från fel håll", piskande hagel och iskallt. Efter stor ansträngning och vissa faromoment fick vi båten förtöjd. Och då - klarnade det upp. Så kapellet kunde i alla fall fästas under lugna omständigheter. 

Veckoslutets vårtecken

 

1. Ljust, soligt och vindstilla när man vaknar på lande på morgonen.

2. Tussilagon vid vägrenen (och blåsippor och vitsippor på gården)

3. Utryckning för uppköp av nya penslar, då det är tillräckligt varmt för att måla

4. Uppleva vårens första broöppning

5. Inse att man inte är den enda som har tänkt måla, för alla rollers och penslar på Tokmanni var slut (utom de superdyra). Men Lidl kom till vår räddning.

6. Knäppa på värmen i andra landehuset, som vi har tänkt öppna nästa helg (och de lovar en ny kallfront innan dess)

Alla tiders mat

 

På fredagen besökte vi utställningen Alla tiders mat på Riddarhuset i Helsingfors, med middag efteråt. Det var en gammal kompis till maken som hade initierat evenemanget, och samlade ihop ett bordssällskap med bekanta som vi inte hade sett på många, många år. Det var fredag efter en jobbvecka och då är man ju inte som mest energisk, och jag var litet skeptisk till egen ork för umgänge med avlägset bekanta. Men som det ofta går när förväntningarna inte är på topp blev det en väldigt trevlig kväll. Så bra att träffa trevliga människor, och så bra att kompisen såg till att det hände!

På lördagen tog vi det lugnt, och passade på att vädra oss vid havet. Härligt vårväder, och härligt att isarna gått.

Och på söndagen hade vi bjudit ett par andra studiekompisar, som vi också ser sällan nuförtiden, på lunch till oss. Så trevligt att träffa dem också. 

Tillbaka i vardagen

 

Vi kom hem på söndagen, och på måndagen kom "barnen" till oss på påsklunch med fiskbord till förrätt, lamm och halloumi till huvudrätt och en glutenfri choklad-påsktårta till efterrätt. (Men den är ju snygg!, sa döttrarna. Det hade de aldrig väntat sig, mina tårtor fokuserar alltid mera på smak än på utseende).

Genast efter måltiden satte jag mig på tåget mot Tammerfors. Vi skulle ha personaldagar där med jobbet på tisdag och onsdag, och det är en stor satsning för organisationen och innebär en stor arbetsinsats för oss på kommunikationen. På kvällen packade vi upp och ställde fram, innan man vid 11-tiden fick lägga sig i sin sköna hotellsäng.

Personaldagarna gick bra, det är alltid roligt att träffa kollegor från olika håll i organisationen och landet, och Tammerfors visade sig verkligen från sin bästa sida - inte minst under morgonpromenaden dag 2.

Men när jag väl kom hem på onsdag var utmattningen stor - tur att man fick gå och lägga sig tidigt den kvällen. (Min kollega var tydligen ännu tröttare, hon sa att hon hade missat ett WhatsApp-meddelande som kom 20.15, för då hade hon redan somnat).

Vilken vecka!

 

Sista hela dagen ville flickorna tillbringa på standen (helt otroligt vilken tur med vädret vi hade!). Maken och jag började med att promenera runt i "hembyn" Antibes, och åt sedan lunch på torget. Jag tog en avokadotoast med mozzarella, salami, pesto och tomater, vilket ju litet kändes som alla ingredienser på en gång - men var supergott.

På eftermiddagen tog vi en sväng till Cannes igen (så bra, det där tåget), vandrade omkring och besökte sedan en takterrass, som faktiskt inte görs rättvisa av det här dåliga fotot. Solsken, fantastisk utsikt och bekväma soffor (och priser som gör att man nog bara tar en drink - men det räcker ju bra för upplevelsen). 

Och så blev det dags att packa ihop, sova sista natten i lägenheten och promenera till hamnen i soluppgången - taxin plockade upp oss klockan sju.

Vägen till flygfältet, liksom flygresan hem, gick snabbt och smidigt. Vilken semestervecka det var! Tio poäng av tio. 

Nice till Villefranche-sur-Mer

 

På fredagen kände vi igen för litet naturstigar längs kusten, så vi tog tåget till Nice och promenerade förbi Port Lympia mot havet. Restaurang Le Plongeoir lockade oss - tänk att bygga en restaurang så här! - men vi stod emot frestelsen och gick vidare.

Vi hittade ner till Sentier du Littoral. Säga vad man vill om franska Rivieran, men promenadstigar är de nog bara bäst på. Så vackra, och det finns så många.

Titta bara på himlen, på havet, på klipprona och på stigen! Efter att ha gått i kanske en timme måste man klättra upp för 250 trappsteg, för då kommer något palats som tydligen har strandtomt. 

Men det gör inte så mycket, för då kommer man till en butik där man kan köpa mellanmål - som man kan avnjuta på väg ner igen (efter palatset).

Sedan ändrar promenaden karaktär, underlaget blir mer som en stig istället för en byggd kullerstensgata. Men lika vackert är det.

Precis före två, när de slutar servera lunch, kom vi fram till Villefranche-sur- Mer och satte oss på en restaurangterrass - hungriga, törstiga, svettiga och lyckliga.

Efter lunch och glass promenerade vi runt i den vackra staden, innan vi tog tåget till Cannes för en sväng på stan och en pizza. Och tåget hem igen, såklart. Vi hade köpt en veckobiljett som kunde användas på tåg och buss, och det fungerade alldeles ypperligt. Tågen går ofta och utan strul. 

Arbetsdag

 

På torsdagen hade jag arbetsdag. Det kom sig av nöden, för mina semesterdagar tog slut, men fungerade faktiskt utmärkt. Tre dagar gick bra att vara helt ledig, då jag kunde säga att jag är tillbaka på torsdag, och på torsdagen hade jag lagom med jobb för att fylla en arbetsdag - medan maken och flickorna åkte till Nice. På eftermiddagen gick jag ut, köpte en kaffe och avnjöt den med utsikt över hamnen. Ingen dålig paus.

På kvällen åkte vi med maken till Jean les Pins (tonåringarna var ännu i Nice) och tog en drink på en trivsam strandservering. Restaurangen som vi hade kollat in på förhand visade sig vara stängd av okänd anledning, men denna lilla motgång fick ett lyckligt slut när vi i stället gick in på en helt annan, slumpmässigt vald restaurang och åt den bästa middagen på hela resan.  

Ventimiglia och Menton

 

Efter frukosten på onsdag tog vi tåget så långt österut som det gick med vår biljett, till Ventimiglia på italienska sidan. Där fanns också många fina yachter i den vackert runda hamnen.

Och roliga statyer, som denna glada ko (?).

Efter visst yrande (de verkar inte vara så bra på skyltning överlag här, och på italienska sidan var det kanske ännu snäppet värre) hittade vi en väg - en bilväg! - upp på berget och in i gamla stan. Den var en riktig labyrint, men en vacker sådan, och så småningom hittade vi faktiskt fram till ett torg där det faktiskt fanns en liten krog där vi faktiskt fick utmärkta pizzor och sardiner.

På nervägen hittade vi sedan den riktiga promenadvägen, som var mycket trevligare att gå. När vi kom ut i "nya staden" igen visade det sig att vi borde ha förstått att gå förbi en krog, bakom deras soptunnor och in längs med muren för att hitta gångvägen. Solklart.

I den nyare delen av staden hittade tonåringarna sedan en butik med de perfekta stövlarna, som de hade varit på jakt efter hela tiden, så lyckan var stor. 

På hemvägen stannade vi i Menton, där vi gick omkring ett tag och åt middag innan vi åkte hem - men jag tog uppenbarligen bara en bild, på ett fint påskdekorerat palats.

Shoppingdag med begränsad framgång

 

Så här ser det ut på morgonen, när man slår upp fönsterluckorna i vår lägenhet.

Och så här när man promenerar till bageriet efter frukostbröd.

Idag ville tonåringarna gå i butiker, och vi tänkte inte ställa hinder i vägen. Efter frukosten gick de för att utforska second hand-butikerna i Antibes, och vi begav oss till hamnen och promenerade iväg med sikte på Fort Carré. 

Vad enorm den hamnen är! Vi promenerade och promenerade, och när vi närmade oss fortet såg vi ett café och slog oss ner för en paus. Det blåste ganska hårt, och när man gick var man glad för sin tröja, men på caféet blev vi placerade i lä i solskenet, i bekväma stolar med ryggen mot en vägg - och det var så varmt och skönt och fantastiskt att vi blev sittande där en lång stund.

Så småningom tog vi oss i kragen igen och gick fram till fortet. Det råkade vara stängt (för lunchpaus?) just när vi kom fram, men det gjorde nog inget, jag vet inte om vi skulle ha varit så intresserade av att gå in i alla fall. Men fint att titta på det från utsidan!

Vi sammanstrålade med flickorna för lunch, och gick sedan till Picassomuseet. Vi hade försökt komma in där flera gånger under vår förra resa, men kön var alltid så lång - men nu kom vi dit precis när det öppnade och kom in nästan direkt.

Nog är de ju roliga, hans målningar - man förstår nog varför han blev känd. Den här är så glad, sa jag till maken när vi tittade på den, och så visade den sig heta Livsglädje (Joie de Vivre). Just det.

Och den här mannen då? Är han nöjd och belåten?

Inget fel på terrassen heller. Eller Medelhavets färg.

På eftermiddagen tog jag ännu tåg och buss till ett köpcentrum med flickorna. Maken var inte så jätteintresserad, så han stannade i Antibes. Liksom under dagen var shoppinglyckan rätt begränsad - men humöret är gott ändå. Här finns inget att klaga på.