Veckoslutets vårtecken

 

1. Ljust, soligt och vindstilla när man vaknar på lande på morgonen.

2. Tussilagon vid vägrenen (och blåsippor och vitsippor på gården)

3. Utryckning för uppköp av nya penslar, då det är tillräckligt varmt för att måla

4. Uppleva vårens första broöppning

5. Inse att man inte är den enda som har tänkt måla, för alla rollers och penslar på Tokmanni var slut (utom de superdyra). Men Lidl kom till vår räddning.

6. Knäppa på värmen i andra landehuset, som vi har tänkt öppna nästa helg (och de lovar en ny kallfront innan dess)

Alla tiders mat

 

På fredagen besökte vi utställningen Alla tiders mat på Riddarhuset i Helsingfors, med middag efteråt. Det var en gammal kompis till maken som hade initierat evenemanget, och samlade ihop ett bordssällskap med bekanta som vi inte hade sett på många, många år. Det var fredag efter en jobbvecka och då är man ju inte som mest energisk, och jag var litet skeptisk till egen ork för umgänge med avlägset bekanta. Men som det ofta går när förväntningarna inte är på topp blev det en väldigt trevlig kväll. Så bra att träffa trevliga människor, och så bra att kompisen såg till att det hände!

På lördagen tog vi det lugnt, och passade på att vädra oss vid havet. Härligt vårväder, och härligt att isarna gått.

Och på söndagen hade vi bjudit ett par andra studiekompisar, som vi också ser sällan nuförtiden, på lunch till oss. Så trevligt att träffa dem också. 

Tillbaka i vardagen

 

Vi kom hem på söndagen, och på måndagen kom "barnen" till oss på påsklunch med fiskbord till förrätt, lamm och halloumi till huvudrätt och en glutenfri choklad-påsktårta till efterrätt. (Men den är ju snygg!, sa döttrarna. Det hade de aldrig väntat sig, mina tårtor fokuserar alltid mera på smak än på utseende).

Genast efter måltiden satte jag mig på tåget mot Tammerfors. Vi skulle ha personaldagar där med jobbet på tisdag och onsdag, och det är en stor satsning för organisationen och innebär en stor arbetsinsats för oss på kommunikationen. På kvällen packade vi upp och ställde fram, innan man vid 11-tiden fick lägga sig i sin sköna hotellsäng.

Personaldagarna gick bra, det är alltid roligt att träffa kollegor från olika håll i organisationen och landet, och Tammerfors visade sig verkligen från sin bästa sida - inte minst under morgonpromenaden dag 2.

Men när jag väl kom hem på onsdag var utmattningen stor - tur att man fick gå och lägga sig tidigt den kvällen. (Min kollega var tydligen ännu tröttare, hon sa att hon hade missat ett WhatsApp-meddelande som kom 20.15, för då hade hon redan somnat).

Vilken vecka!

 

Sista hela dagen ville flickorna tillbringa på standen (helt otroligt vilken tur med vädret vi hade!). Maken och jag började med att promenera runt i "hembyn" Antibes, och åt sedan lunch på torget. Jag tog en avokadotoast med mozzarella, salami, pesto och tomater, vilket ju litet kändes som alla ingredienser på en gång - men var supergott.

På eftermiddagen tog vi en sväng till Cannes igen (så bra, det där tåget), vandrade omkring och besökte sedan en takterrass, som faktiskt inte görs rättvisa av det här dåliga fotot. Solsken, fantastisk utsikt och bekväma soffor (och priser som gör att man nog bara tar en drink - men det räcker ju bra för upplevelsen). 

Och så blev det dags att packa ihop, sova sista natten i lägenheten och promenera till hamnen i soluppgången - taxin plockade upp oss klockan sju.

Vägen till flygfältet, liksom flygresan hem, gick snabbt och smidigt. Vilken semestervecka det var! Tio poäng av tio. 

Nice till Villefranche-sur-Mer

 

På fredagen kände vi igen för litet naturstigar längs kusten, så vi tog tåget till Nice och promenerade förbi Port Lympia mot havet. Restaurang Le Plongeoir lockade oss - tänk att bygga en restaurang så här! - men vi stod emot frestelsen och gick vidare.

Vi hittade ner till Sentier du Littoral. Säga vad man vill om franska Rivieran, men promenadstigar är de nog bara bäst på. Så vackra, och det finns så många.

Titta bara på himlen, på havet, på klipprona och på stigen! Efter att ha gått i kanske en timme måste man klättra upp för 250 trappsteg, för då kommer något palats som tydligen har strandtomt. 

Men det gör inte så mycket, för då kommer man till en butik där man kan köpa mellanmål - som man kan avnjuta på väg ner igen (efter palatset).

Sedan ändrar promenaden karaktär, underlaget blir mer som en stig istället för en byggd kullerstensgata. Men lika vackert är det.

Precis före två, när de slutar servera lunch, kom vi fram till Villefranche-sur- Mer och satte oss på en restaurangterrass - hungriga, törstiga, svettiga och lyckliga.

Efter lunch och glass promenerade vi runt i den vackra staden, innan vi tog tåget till Cannes för en sväng på stan och en pizza. Och tåget hem igen, såklart. Vi hade köpt en veckobiljett som kunde användas på tåg och buss, och det fungerade alldeles ypperligt. Tågen går ofta och utan strul. 

Arbetsdag

 

På torsdagen hade jag arbetsdag. Det kom sig av nöden, för mina semesterdagar tog slut, men fungerade faktiskt utmärkt. Tre dagar gick bra att vara helt ledig, då jag kunde säga att jag är tillbaka på torsdag, och på torsdagen hade jag lagom med jobb för att fylla en arbetsdag - medan maken och flickorna åkte till Nice. På eftermiddagen gick jag ut, köpte en kaffe och avnjöt den med utsikt över hamnen. Ingen dålig paus.

På kvällen åkte vi med maken till Jean les Pins (tonåringarna var ännu i Nice) och tog en drink på en trivsam strandservering. Restaurangen som vi hade kollat in på förhand visade sig vara stängd av okänd anledning, men denna lilla motgång fick ett lyckligt slut när vi i stället gick in på en helt annan, slumpmässigt vald restaurang och åt den bästa middagen på hela resan.  

Ventimiglia och Menton

 

Efter frukosten på onsdag tog vi tåget så långt österut som det gick med vår biljett, till Ventimiglia på italienska sidan. Där fanns också många fina yachter i den vackert runda hamnen.

Och roliga statyer, som denna glada ko (?).

Efter visst yrande (de verkar inte vara så bra på skyltning överlag här, och på italienska sidan var det kanske ännu snäppet värre) hittade vi en väg - en bilväg! - upp på berget och in i gamla stan. Den var en riktig labyrint, men en vacker sådan, och så småningom hittade vi faktiskt fram till ett torg där det faktiskt fanns en liten krog där vi faktiskt fick utmärkta pizzor och sardiner.

På nervägen hittade vi sedan den riktiga promenadvägen, som var mycket trevligare att gå. När vi kom ut i "nya staden" igen visade det sig att vi borde ha förstått att gå förbi en krog, bakom deras soptunnor och in längs med muren för att hitta gångvägen. Solklart.

I den nyare delen av staden hittade tonåringarna sedan en butik med de perfekta stövlarna, som de hade varit på jakt efter hela tiden, så lyckan var stor. 

På hemvägen stannade vi i Menton, där vi gick omkring ett tag och åt middag innan vi åkte hem - men jag tog uppenbarligen bara en bild, på ett fint påskdekorerat palats.

Shoppingdag med begränsad framgång

 

Så här ser det ut på morgonen, när man slår upp fönsterluckorna i vår lägenhet.

Och så här när man promenerar till bageriet efter frukostbröd.

Idag ville tonåringarna gå i butiker, och vi tänkte inte ställa hinder i vägen. Efter frukosten gick de för att utforska second hand-butikerna i Antibes, och vi begav oss till hamnen och promenerade iväg med sikte på Fort Carré. 

Vad enorm den hamnen är! Vi promenerade och promenerade, och när vi närmade oss fortet såg vi ett café och slog oss ner för en paus. Det blåste ganska hårt, och när man gick var man glad för sin tröja, men på caféet blev vi placerade i lä i solskenet, i bekväma stolar med ryggen mot en vägg - och det var så varmt och skönt och fantastiskt att vi blev sittande där en lång stund.

Så småningom tog vi oss i kragen igen och gick fram till fortet. Det råkade vara stängt (för lunchpaus?) just när vi kom fram, men det gjorde nog inget, jag vet inte om vi skulle ha varit så intresserade av att gå in i alla fall. Men fint att titta på det från utsidan!

Vi sammanstrålade med flickorna för lunch, och gick sedan till Picassomuseet. Vi hade försökt komma in där flera gånger under vår förra resa, men kön var alltid så lång - men nu kom vi dit precis när det öppnade och kom in nästan direkt.

Nog är de ju roliga, hans målningar - man förstår nog varför han blev känd. Den här är så glad, sa jag till maken när vi tittade på den, och så visade den sig heta Livsglädje (Joie de Vivre). Just det.

Och den här mannen då? Är han nöjd och belåten?

Inget fel på terrassen heller. Eller Medelhavets färg.

På eftermiddagen tog jag ännu tåg och buss till ett köpcentrum med flickorna. Maken var inte så jätteintresserad, så han stannade i Antibes. Liksom under dagen var shoppinglyckan rätt begränsad - men humöret är gott ändå. Här finns inget att klaga på. 

Eze

 

Efter att ha sovit synnerligen gott steg vi upp och gick till vårt närmaste bageri - kanske 50 meter bort - och köpte baguetter och pain au chocolate. Det hör nog till de fräsmta semesterdekadenserna i Frankrike - att det alltid finns ett bageri i samma kvarter, som alltid öppnar tidigt på morgonen. 

Efter frukosten tog vi tåget till Eze sur Mer, och vandrade upp för Nietzshes stig till bergsbyn Eze. Det är en fyra kilometer lång stig med en stigning på 400 meter, så man fick nog upp värmen i solen. Utsikten var inte så illa heller.

I Eze åt vi lunch, och promenerade sedan omkring i den vackra medeltidsbyn ett slag. Sedan tog vi oss till parfymfabriken Fragonard och gick en guidad tur. 

Ner ville vi inte längre gå, så vi tog en taxi till Saint-Jean-Cap-Ferrat och tog ytterligare en promenad där. När vi sedan skulle tillbaka "hem" fick vi oss en liten överraskning - tåget var så fullproppat att vi faktiskt inte lyckades klämma oss in. När nästa tåg kom, en kvart senare och nästan lika fullproppat, var vi bättre förberedda och väntade utanför sista vagnen. Men kraft knuffade vi in oss och stod sedan som sardiner i ett par hållplatser, tills en stor del av passagerarna steg av i Nice. 

Det blev en sen middag i lägenheten, kvällspromenad för tonåringarna och återigen inga problem att somna.

Rivieraliv

 

Årets andra semestervecka kom ganska snart efter den första för min del, den här gången. I morse startade vi hemifrån vid den orimliga tiden 02.55 (eftersom det var just i natt det bytte till sommartid). Planet gick 6.10, och innan jag somnade hann jag njuta av soluppgången över Helsingfors.

Tre timmar senare såg jag resmålet - Antibes - genom flygplansfönstret. Vi landade i Nice, fick snabbt vårt bagage och tog sedan spårvagn och tåg till Antibes. Den här gången har vi hyrt en liten lägenhet, som ligger perfekt beläget i Antibes gamla stad. Med på resan är, förutom maken och jag, minstingen och hennes kompis. 

Efter att ha lämnat våra väskor - och lyckligtvis bestämt oss för att byta jeansen mot shorts - vandrade vi runt Cap d'Antibes. De är nog helt otroliga, strandpromenadvägarna här.

Vackert, vackert och oftast ganska lätt att gå (men man ska nog se sig för och inte snubbla, på många ställen sticker kantiga stenar elakt upp).

Ibland går man över steniga och taggiga ökenlandskap, ibland är det riktigt grönt och doftar gott.

Vädret blev oväntat fint! Soligt och varmt. Och i morgon lovar de ännu bättre.

Nu har vi ätit middag i lägenheten och maken och jag pausar i soffan efter 25 000 steg under dagen, medan tonåringarna ännu gav sig ut för att ta sig en titt på solnedgången och yachterna i hamnen. Ska väl tro att vi alla kommer att sova gott inatt.

Ljuset!

 

För tredje veckoslutet i rad åkte vi till lande. Fredagen följer för det mesta samma mönster: Vi kommer hem från jobbet, packar snabbt litet kläder, åker iväg, äter något på vägen och handlar mat i Ekenäs. Tidtabellen är mer eller mindre densamma varje gång. Ungefär en kilometer från stugan kliver jag av med hundarna och går sista biten av sandvägen. 

På vintern klarar man inte en meter utan pannlampa - det är alldeles kolmörkt. För två veckor sedan kunde jag gå utan lampa, men det var med nöd och näppe. Förra veckan hann jag fram till stugan utan problem, innan det blev helt mörkt.

Och idag var det ljust!

Buskar

 

Som finländare med mycket begränsad kunskap om buskar och träd är man ju van vid att de beter sig på det ena eller det andra sättet av två: Antingen är de gröna också på vintern, eller också tappar de alla blad på hösten och får nya på våren.

Till min förvåning har våra gårdsbuskar en helt annan stil: bladen hålls kvar, men ser alldeles döda ut efter vintern. Men så småningom blir också de bruna bladen gröna. Det är väl bara att lita på processen, också i år. 

Vår katt

Ni vet hur åtminstone iPhonen (kanske också andra telefoner?) brukar samla ihop bilder enligt olika teman och föreslå att man ska se på "ett minne" med många olika bilder, som t.ex. "Idag för fyra år sedan", "Resor till Stockholm", "Muffins genom åren" eller något sådant? 

I går förslog min telefon "Bus med katter" och jag blev litet nyfiken, för om det är något jag inte har i min kamerarulle är det katter. Jag klickade alltså upp den, och förutom en kanske 15 år gammal bild på nästäldsta dottern med en katt var alla bilder och videor på vår yngre tax när han var valp. Onekligen litet kattlik. 

Sportlovsresa

 

På sportlovet åkta vi på en resa till Teneriffa, 16-åringen, 25-åringen, mommo och jag (med andra ord, vi som gillar den här typen av semester). Ovanligt nog avgick planet först vid 17-tiden på eftermiddagen, vilket var skönt så man kunde jobba nästan som vanligt och sedan ge sig iväg i lugn och ro. Vi kom alltså jättesent fram till vårt hotell i Puerto de la Cruz, när allt var tyst och beckmörkt.

Finns inte mycket som slår känslan när man tyst stiger upp (för 16-åringen sover naturligtvis ännu), drar på sig shorts och t-skjorta och ger sig ut för att titta på havet och soluppgången den allra första morgonen, när man har förflyttat sig från midvinter till sommar. Och sedan går tillbaka, väcker sin rumskompis och går på hotellmorgonmål.

Tidigare har vi bara bott på södra sidan av ön, så det var roligt att bekanta sig med Puerto de la Cruz. Det visade sig vara en mycket mera otillgänglig kust, med skarpa klippor och vilda vågor. Simma kunde man inte, och inga småbåtar syntes till. Det blåste också hårt, och vädret växlade många gånger per dag.

Själva staden var väldigt vacker på sina ställen, trevlig att promenera omkring i.

Vi hade en kombinationsresa, och efter två dagar i Puerto de la Cruz hämtade en minibuss oss och körde till Playa de las Americas. Där var vädret och värmen helt annan, och med belåtna suckar lade vi oss och njöt i solen.

Båda hotellen vi bodde på var väldigt bra, med utmärkt morgonmål och trevligt poolomåde. En dag deltog barnen och jag i vattenaerobic, och det var ju en litet överraskande upplevelse (i synnerhet för oss finländare) att det ingick så många moment där man skulle hålla varandra i handen och jomppa tillsammans. Men ja, det gjorde säkert gott.

Annars följde dagarna den välbekanta, sköna resrytmen. Jag vaknade först i vårt rum, och gick en morgonpromenad. Under tiden vaknade 16-åringen och gjorde sig i ordning. Sedan mötte vi upp mommo och storasyster för långsamt morgonmål, och sedan tillbringade vi några timmar vid poolen. Vid lunchtid promenerade vi ner till stranden och åt på någon strandservering. Sedan kanske något eftermiddagsprogram, som minigolf, eller poolen igen, sedan dusch, kortspel på balkongen och ut på stan för middag. Mer behöver man väl inte :)

Som ni kanske ser på himlens färg var det ordentlig calima en dag - men ingen av oss stördes nämnvärt av den dåliga luftkvaliteten, och varmt var det. Nästa dag var himlen blå igen.

Nästsista dagen åkte vi på en utfärd till grannön La Gomera. Den var igen helt annorlunda, med höga, taggiga, vulkaniska berg. Man kan inte förstå hur de lyckades bygga och bo på den i tiden. Där fanns en liten liten stad, men annars var stora delar obebodda. Däremot fanns där massor av vandringsleder, och för en vandringssemester skulle ön säkert passa ypperligt.

Plötsligt körde vi som igenom en port in till en helt annan sida av ön - bördig, grön, med tropisk skog. Väldigt fint, det också. 

Det var roligt att se både Puerto de la Cruz och La Gomera, samtidigt som vi också hann njuta av sol och bad. Praktiskt och lyckat med en kombinationsresa.

Avslutar med en bild som sammanfattar semesterkänslan - när man sitter vid ett bord vid havet och väntar på maten, sommarklädd, jättehungrig för att allt går litet långsamt, men helt avslappnad och belåten.