Man börjar vänja sig vid en ny sorts vardag. En vardag där alla fyra som bor här (och hunden, såklart) är hemma hela tiden, och inte träffar någon annan än varandra och de två bortflyttade döttrarna ibland.
De två första veckorna hade jag jättemycket jobb, och hann bara med någon liten friskluftspaus mellan varven. Högst normalt när man jobbar med kommunikation och något oväntat inträffar. Den här veckan har det varit lugnare, och jag har till och med gjort några grejor som inte varit corona-relaterade överhuvudtaget!
Man får bli kreativ med fritidssysslorna när man inte får träffa någon, och inte just kan gå någonstans. Sextonåringen började odla vitlöksskott, chili och ärtskott i köksfönstret.
Tioåringen testar nya sätt att göra lockar.
Vi har alla försökt röra på oss varje dag, cyklat och promenerat mer än vanligt. Man skulle ju nästan komma i form om det inte var för att man åt hela tiden...
Och idag inledde vi ett nytt projekt på gården i stan. Sextonåringen och jag försöker jämna ut en bit av sluttningen - inget enkelt jobb, då jorden är full av rötter och stenar. Hunden låtsas vara hjälpsam men är mest i vägen. Han har inte riktigt förstått poängen med att gräva ännu, och föredrar att lägga sig i gropen. Men trevligt sällskap är han ju!
När sluttningen är något så när utjämnad får maken ta över och bygga en ny terrassdel, och en trappa ner till den gamla. Vi har planerat det så smått sedan 2011 (se
här), men det krävdes tydligen en två månaders nedstängning av samhället för att vi skulle komma till skott. Men bättre sent än aldrig!
Och taxvalpen har fått leka med grannarnas femåriga tax två dagar i sträck. Vilken lycka!
