Kimito-lande

 

På fredag kväll kom vi fram till Kimito-lande, med nya båten på släp. Det var bra att vi hade åkt dit söndagen innan och knäppt på värmen, för nu var det kallt. Men promenaden i vårkvällen var fantastisk.

Normalt får hundarna aldrig sova i min säng (de nätter jag sover där, maken brukar vara litet mer liberal med den här regeln). Men nu var det kallt, och vi hade inte varit där på hela vintern (=hundarna brukar vara oroliga de första nätterna), så vi bestämde oss för att bädda åt oss i nedre våningen. Och gissa vems säng den äldre hunden direkt mutade in.

Och när jag lade mig hoppade också den andra upp. Sedan ligger de lyckligt tätt, tätt intill hela natten - så att svänga sig blir en komlicerad manöver.

Plättar på morgonen! Och sedan en förmiddagspromenad till kärret.

Yngre hunden har haft en obefintlig jaktinstinkt - vi har alltid kunnat ha honom lös på promenaden.

- Nu är där hjortar, sa jag.

- Han har nu aldrig stuckit, sa maken.

Aldrig - tills nu. Jaktinstinkten kickade in, och han rusade vilt och gällt skällande efter dem. Och hjortarna sprang, och hunden sprang, och maken gav sig av efter honom. Av och an sprang de i skogen, tills hunden blev tillräckligt trött för att öronen skulle börja fungera igen och han kunde fångas in. Alla klarade sig med blotta förskräckelsen. 

Så sjösatte vi nya båten. Allt gick prima, tills maken och minstingen skulle åka med den från sjösättningsplatsen till bryggan, medan jag tog bilen. Undre färden kom en hagelskur med tillhörande stormvindar, och just när de skulle lägga till kom nästa. Byiga, hårda vindar "från fel håll", piskande hagel och iskallt. Efter stor ansträngning och vissa faromoment fick vi båten förtöjd. Och då - klarnade det upp. Så kapellet kunde i alla fall fästas under lugna omständigheter.