Vintern kommer, vintern kommer

I dag var det premiär för att skrapa bilrutorna på morgonen. Drygt två veckor tidigare än för tre år sedan, uppenbarligen.

För då var det så här

Veckoslutet

På fredagen var vi alla ganska trötta. Det var dock bara fyraåringen som somnade framför BUU-klubben efter fredagspizzan - vi andra höll ut så vi ännu orkade se på en film och äta godis i soffan.

På lördagen hade vi gäster. Vi lagade en gammal paradrätt, grönpepparfilé. På bilden syns den färska, vackra grönpepparn med historiens största ekologiska fotspår - inte nog med att den först har importerats från något land långtbortifrån, sedan körde vi ännu in till stan bara för att få tag på den. Men mycket gott blev det. Och en lång, högljudd och passionerad matbordsdiskussion (mest om mat), barnen var imponerade av att sex vuxna åstadkom så mycket ljud. Senare ramlade ytterligare sju tonåringar in och bidrog till partyt.

På söndagen gick jag en långpromenad med en väninna och sedan åkte hela familjen in till stan. Vi åt på en thairestaurang och shoppade sedan en stund. För mig blev det två par synnerligen välbehövda jobbskor och de två äldsta döttrarna hittade både det ena och det andra.  

Mycket välkomponerat veckoslutsprogram, jag säger då det.

Spännande kväll

Hoppsan, det har gått en vecka. Vi tillbringade veckoslutet på lande, och på måndag kväll var det fullmäktigemöte, och i går gick jag en kvällspromenad med en kompis. För övrigt har vi jobbat och gått i skola och handlat mat och ätit middagar och förhört på prov och plockat undan och varit till rådgivningen på fyraårskontroll... och det är väl ungefär det.

Men i kväll blir minsann kvällsunderhållningen av nytt slag. Nioåringen har fått biljetter till en ishockeymatch och vill absolut gå. Eftersom maken är på resa blir det jag som får ta mig till Hartwallarenan och gå på match med nioåringen och fyraåringen. Det blir nog intressant (och jag befarar att den vilda fyraåringen kräver att få börja spela ishockey efter kvällen).

Fyraårig pyroman

Minstingen skyr inga medel när det gäller att få upp en morgontrött pappa. Hon tänder lampan.
- Nej, tänd inte taklampan!, säger pappan.
- Okej, då tänder jag gardinen!

Köpenhamn

Oj oj vad det var fint i Köpenhamn! Det var ju full sommar, minst 20 grader, och strålade sol. Planet gick redan klockan sju på lördag morgon så vi var i Köpenhamns centrum halv nio på morgonen lokal tid. Vi lämnade väskan på hotellet och hyrde cyklar, vilket visade sig vara ett toppendrag. Köppenhamn är precis lagon stort för att utforskas med cykel, nätet av cykelvägar är heltäckande, staden är ganska platt och vädret var ju som sagt perfekt.

Först cyklade runt i Christiania och sedan till Bastionen Loven (alltså med danskt ö :) där vi åt en mycket läcker brunch.

Så fortsatte vi till de moderna saluhallarna (där man också gärna skulle ha ätit om man inte hade varit proppmätt). Sedan gick vi på Ströget ett tag, innan vi cyklade till Nyhavn, där vi satt och tittade på de vackra husen och folkmassorna och åt igen - smörgås med färska räkor och öl.

Så cyklade vi omkring vidare och vidare, åt middag på en vietnamesisk restaurang och kollapsade på rummet vid halvniotiden. Nio somnade åtminstone jag, med lamporna och tv:n på :) Att stiga upp klockan fem och cykla omkring en hel dag tar på.

Efter det utmärkta morgonmålet på hotellet (Scandic Webers, kan rekommenderas, bra läge, sköna sängar och som sagt läckert morgonmål) och en förmiddagspromenad tog vi tåget mot Humlebaek och muséet Louisiana.

Vilket ställe! Otroligt hus (att gå vilse i), massor av kostverk (vissa fina och vissa mera ...udda) och en fantastisk trädgård med mängder av skulpturer och andra konstverk. På bilden deltar vi i ett genom att skriva en önskan på en lapp som hängdes upp i ett träd.

Och en restaurang med en av de bästa utsikter man har sett. Vi åt buffetlunchen (som var mycket bra) - på danskt vis med öl, naturligtvis. Och sedan tog vi tåget till flygplatsen och åkte hem, nöjda och glada.  

Fredagsöverraskning

När jag kom hem på fredagen efter jobbet blev jag aningen förvånad - vi hade nämligen en extra hund hos oss. Den hade alldeles uppenbart rymt och var utan halsband och kopppel. Maken hade tagit fast den och in den till oss så den inte skulle bli överkörd, men vi hade ingen aning om vems hund det var. Maken cyklade omkring litet och försökte hitta någon som såg ut att leta efter en hund, och jag frågade hundägargrannarna om de kände igen den. Men inget napp. Vi anmälde fyndet på nätet och till centret för upphittade djur, och sedan kunde man inte göra annat än vänta. Hundarna var dock hur nöjda som helst, de kom bra överens. Och någon timme senare ringde det, och ytterligare en timme senare dök hundens ägare upp. Hon verkade inte så stressad, mera jaha jaha, var det här den var. Mest stressad var säkert jag - vårt plan skulle gå klockan sju nästa morgon och jag tänkte att det blir litet onödigt bökigt för tonåringarna att dessutom ta hand om en helt okänd, om än snäll, extra hund. Men slutet gott, allting gott.

Vuxenveckoslut

Tänk er, i morgon (tidigt!) åker maken och jag iväg för ett veckoslut i Köpenhamn, helt på tu man hand! Vet inte när det senast skulle ha skett?

Oj vad det ska bli spännande! Vad gör man om man får välja helt själv - om ingen liten typ blir uttråkad eller någon litet större typ har åsikter om vad man borde se eller göra eller köpa? Jag misstänker att vi största delen av tiden kommer att äta. 

Barnkalas

I går hade fyraåringen sitt första kompiskalas, tillsammans med sin bästa vän. Nio småflickor åt hotdog och kaka och kex, babblade och lekte och dansade. Förvånansvärt lugnt gick det, inga gräl eller skador eller omkringslängda saftglas eller nerkissade byxor. Mycket hög ljudnivå, dock, men så ska det ju vara.

Här kommer mina bästa tips efter cirka 12 år av arrangerande av småbarnskalas:

- Ha dem inte för sent på kvällen (då tjatas det hela dagen om när kalaset egentligen ska börja, och sedan är ungarna fullständigt uppskruvade och sockeryra efter kalaset ännu när de borde lägga sig). Nu hämtade vi alla från dagis efter fyra (kräver att man bjuder hela gänget, förstås) och kalaset tog slut klockan sex. Perfekt.

- Det är inte värt att anstränga sig allt för mycket med matlagandet. Risken är stor att de tycker sämre om det man har lagat med stor möda än om typ värmda knackorvar och kex. Däremot uppskattas ballonger och serpentiner och sån't.

- 1,5 h är lagom längd för små barn. Då hinner man öppna paket, äta, leka en stund och sedan ha fiskdamm (vilket var en så enormt spännande programpunkt i går att jag blev helt paff. Större barn blir ju sedan mera vana och kräver eventuellt mera avancerat program). Blir det längre blir sista halvtimmen lätt ett enda härjande.

- Var om möjligt minst två vuxna - om någon behöver ett plåster eller ett gräl behöver redas upp eller vad som helst är den enklare om ena kan göra det medan andra fortsätter med resten av barnen.

- Ge den eventuella påsen med godis och små prylar allra sist, precis innan kalaset tar slut. Annars tömmer de gärna ut allt, blandar ihop sina grejor, tappar bort sina påsar, äter upp någon annans godis eller gör någon annat kreativt som leder till bekymmer.

- För övrigt gäller det nog mest att ta det lugnt - det är inte så himla noga med detaljerna. Fyraåringar har sällan höga krav på hur det "borde" vara.

Det var det.

Konversation i bilen

- Vi har också ett sån't där snöras, sa fyraåringens kompis, appropå ingenting.
- Ööö... jaha?, sa jag.
- Eller snöskott, förtydligade hon.
- Aj, menar du stenskott?

Jomppa

I går började äntligen fyraåringens jomppa. Som hon har väntat! Efter sommarlover har hon förhoppningsfullt frågat om det är jomppa i morgon minst tre gånger i veckan, och så börjar den först i september.

I går, när det äntligen var dags, hämtade jag henne och hennes kompis från dagis och lagade mat åt dem. De åt på rekordtid, klädde om till jomppadräkt och sprang sedan runt i huset som ekorrar som druckit en kopp kaffe. Jag bestämde mig för att föra dem litet tidigare, så vi var på plats i jomppasalen redan 20 minuter innan jomppan började - och de sprang omkring precis hela tiden. Och sedan jomppade de glatt. Jag misstänker att fysiska hobbyn är det enda rätta för vår vilda minsting.

Konfirmationen

På söndagen konfirmerades alltså femtonåringen, vilket ledde till febril aktivitet hos oss hela veckoslutet. Konfirmanden själv var kanske duktigast, hon kokade soppa och bakade rågbröd och alla kakor. Maken skar upp italienska charkuterier och jag bakade baguetter. Och så städade och handlade och dukade vi allihopa.  Men skoj var det, och konfirmerad blev hon och festen var lyckad. Och fyraåringen betedde sig faktiskt exemplariskt hela dagen, till och med i den överfulla kyrkan. De andra också, men det hade jag nästan vågat räkna med :)