Barnkalas

I går hade fyraåringen sitt första kompiskalas, tillsammans med sin bästa vän. Nio småflickor åt hotdog och kaka och kex, babblade och lekte och dansade. Förvånansvärt lugnt gick det, inga gräl eller skador eller omkringslängda saftglas eller nerkissade byxor. Mycket hög ljudnivå, dock, men så ska det ju vara.

Här kommer mina bästa tips efter cirka 12 år av arrangerande av småbarnskalas:

- Ha dem inte för sent på kvällen (då tjatas det hela dagen om när kalaset egentligen ska börja, och sedan är ungarna fullständigt uppskruvade och sockeryra efter kalaset ännu när de borde lägga sig). Nu hämtade vi alla från dagis efter fyra (kräver att man bjuder hela gänget, förstås) och kalaset tog slut klockan sex. Perfekt.

- Det är inte värt att anstränga sig allt för mycket med matlagandet. Risken är stor att de tycker sämre om det man har lagat med stor möda än om typ värmda knackorvar och kex. Däremot uppskattas ballonger och serpentiner och sån't.

- 1,5 h är lagom längd för små barn. Då hinner man öppna paket, äta, leka en stund och sedan ha fiskdamm (vilket var en så enormt spännande programpunkt i går att jag blev helt paff. Större barn blir ju sedan mera vana och kräver eventuellt mera avancerat program). Blir det längre blir sista halvtimmen lätt ett enda härjande.

- Var om möjligt minst två vuxna - om någon behöver ett plåster eller ett gräl behöver redas upp eller vad som helst är den enklare om ena kan göra det medan andra fortsätter med resten av barnen.

- Ge den eventuella påsen med godis och små prylar allra sist, precis innan kalaset tar slut. Annars tömmer de gärna ut allt, blandar ihop sina grejor, tappar bort sina påsar, äter upp någon annans godis eller gör någon annat kreativt som leder till bekymmer.

- För övrigt gäller det nog mest att ta det lugnt - det är inte så himla noga med detaljerna. Fyraåringar har sällan höga krav på hur det "borde" vara.

Det var det.