Säkerhetsinstruktioner för storstäder

Som tidigare framgått är vår femåring av vildare sort. Hon är inte den som försiktigt gömmer sig bakom mammas kjolar när det händer något nytt. Istället blir hon ofta vildare, snabbare, modigare och oregerligare när det är mycket folk och action omkring henne.

Vi har alltså flera gånger tagit upp ämnet att när vi sedan rör oss i London (i tunnelbanan med miljoner andra resenärer och tunnlar åt alla håll. På gator med livlig västertrafik. Stora varuhus och enorma museum) så MÅSTE hon hålla mig i handen. I går talade vi igen om det. Och så sa jag att om det i alla fall, trots att vi hela tiden ska hålla varandra i handen, händer att hon tappar bort oss så ska hon bara stå stilla så letar vi upp henne (alla kan ju inte rusa omkring i panik).

- Men om jag är omringad av dummisar, ska jag inte ens då springa för livet?
- Omringad av dummisar? Nej, inte ens om du tror att du är omringad av dummisar ska du springa för livet. Då kan du stå stilla och skrika.
- Okej. För jag kan skrika ganska högt.
- Jo, och dessutom blir du ju inte omringad av dummisar om du håller mig i handen hela tiden. För då tar ju jag hand om dem.
- Mamma, jag vet! Du kan hela tiden ha en stekpanna i handen! Då kan du slå dem!

Just så. Jag ser framför mig hur jag går i London, med en femåring i ena handen och en stekpanna i andra, beredd att slå alla dummisar som eventuellt försöker ge sig på min familj.