Februari

Februari fortsätter, med litet för mycket jobb och litet för litet sömn. Men för övrigt är allt bra. Efter att ha kommit hem från jobbet och hämtat femåringen fortsätter min dag - varje dag - med sanering av en fullständigt genomlortig unge. Och sedan sanerar jag hallen. Och i går - när jag hade två extra barn med mig hem och hjälpte dem alla av med kläderna - fick jag avsluta med att sätta alla mina egna kläder i tvättmaskinen.

Men femåringen är nöjd. Det finns väl inget bättre väder än när allt är vått och lerigt och man kan bygga så mycket fint med all lera och solkig snö.

 

Fixat!

För övrigt fick vår tvättmaskin fel förra veckan (den tömde inte längre ut vattnet lika bra), och det var ju naturligtvis en mindre kris i familjen. I morse kom äntligen reparatören. Han fiskade ut tio metallpinnar (som håller kragsnibbarna raka i makens skjortor) och ett antal spännen ur någon ventil och satte fast någon slang som hade lossnat.

Sådan tur att det gick enkelt att fixa, så min nio år gamla älskling (Mielen) får jobba vidare. Och vi får försöka bli noggrannare med alla våra pinnar.

Ny vecka, nya tag

 

Lande blev det nu inte - maken var ganska förkyld och då är det kanske inte optimalt att åka till en stuga, som visserligen blir varm men förmodligen först på söndag förmiddag.

Och som vädret utvecklade sig var det nog lika bra. Iskallt ösregn på glashal is. Härliga februari. Istället hittade vi på ganska ovanliga programpunkter: På lördagen besökte vi det tropiska växthuset i Vik (vilken oväntad glädje att komma in i ett varmt, fuktigt hus där det doftade av tropiska växter. Man borde ha haft med en hängmatta och en bok och tillbringat hela dagen där)och åt utsökt turkisk mat i Gårdsbacka. På söndagen åkte vi till Borgå, tittade på isskulpturer och pysslade med boksidor i Runebergs hem. Till och med den aktiva femåringen vek belåtet origami av gamla boksidor i nästan en timme.

Och nu är det nya tag på jobbet. Men i jämförelse med alla kollegor, som i dag återkommit från sportlovsfirandet, är min dag ganska bra. Ingen exploderad mailbox och återgång-till-vardagen-ångest. Sextonåringen är i Budapest och ska vara där hela veckan på ett Obessu-evenemang. Men resten av familjen tassar på som vanligt.

Statusrapport

Läget är som det brukar vara i februari - superbråttom på jobbet och med andra ord inte speciellt mycket tid och energi över för annat än jobb och skötsel av hem och barn. Men sedan sist har vi ändå hunnit med en kryssning till Stockholm, och ätit fastlagsbullar inte mindre än tre gånger.

Och man börjar skymta ljuset. Rent bokstavligen - det är betydligt ljusare både på väg till och från jobbet nu. Och jobbmässigt - årsredovisningen börjar ta form, fast massa jobb ännu återstår.

Skolbarnen har sportlov, och i år tycks det går hur bra som helst trots att både maken och jag jobbar. De hittar på massor av program på egen hand och är nöjda och glada. I går fyllde nästäldsta dottern femton år och firades med presenter och morgonmål på säng och önskemiddag (raclette) på kvällen. 

Och snart är det veckoslut igen, och vi funderar på om vi till och med borde åka och kolla hur det står till på lande.

Annorlunda dag

I går hade femåringen och jag en litet annorlunda (arbets)dag. Vi skulle ta en massa bilder för årsredovisningen och företagets bildbank i allmänhet, och jag lovade bidra med lämpliga barn. Femåringen, jag och sextonåringen med kompisgäng "behövdes".

Så femåringen och jag tillbringade hela dagen i ett café, med en massa andra statister. Vi fick håret och sminket tillfixat och fick sedan sitta i starkt ljus och följa diverse instruktioner - flytta oss litet hitåt och litet ditåt, hålla handen litet högre och lägre, skratta litet mer eller litet mindre, titta hit och titta dit. Däremellan fick vi äta allt gott som användes på bilderna.

Mot eftermiddagen kom sextonåringen med sina kompisar och fick göra samma sak. Roligt var det, och de två mellanbarnen var litet upprörda över att det inte behövdes statister i just deras ålder just nu. Nästa år får vi se igen.

Mäss-dag

 

I dag har maken, femåringen och elvaåringen varit på båtmässa. Fjortonåringen (som ska konfirmeras i sommar) och jag har i vår tur varit på högmässa och skribainfo.

För övrigt har vi tagit det lugnt. Ingen känner sig riktigt 100 % i skick, om än inte jättesjuka heller. Men det är väl som de brukar mitt i vintern. 

Lördagsskoj (på riktigt)

På lördagen gjorde vi det som har börjat bli en januaritradition: Vi åkte med hela familjen (utom sextonåringen som tältade med scouterna) till Caribia i Åbo. Och det är alltid lika roligt. Nu simmar ju också femåringen och älskar naturligtvis vattenrutschbanorna. Och hela hallen är varm, så också jag som alltid annars fryser i simhallar gillar att simma där.

Sedan åt vi vietnamesisk lunch, och handlade en kalvstek (som blev utsökt söndagsmiddag) i Saluhallen.

Utmärkt program för en januarilördag med uselt väder.

Fredagsnöje

På fredag kväll, när vi hade ätit gott och delat en flaska vin och sett på en film och varit ute och kvällskissat hunden och låg belåtna i soffan och samlade krafter för att gå och lägga oss kastade hunden plötsligt upp - en enorm, brun hög.

Vi anade oråd och gick för att kolla om han hade fått tag på någon choklad. Och minsann - han hade slitit upp en påse som låg på sextonåringens säng (första gången han hade ätit ur en stängd förpackning, därför förstod vi inte att akta) och ätit 300 g konfekt! Och samtidigt hittade vi två andra bruna högar på golvet.

Choklad är ju giftigt för hundar, och mängden var enorm, så vi blev litet stressade. De närmaste veterinärstationerna var naturligtvis stängda, och ingendera var riktigt i körskick. Vi googlade och såg att det som veterinärer gör i första hand är att få hundarna att kräkas.

Det verkade vår hund ta hand om själv, så vi avvaktade. Jag stannade uppe till halv två, torkade upp vartefter hunden kräktes (9 gånger totalt) och släppte ut honom ungeför var tredje minut (de blir också darriga, rastlösa och törstiga och kan i värsta fall börja krampa). Sedan lugnade allt sig och vi somnade.

Och på lördagen vaknade hunden pigg och glad, full av energi, och hade inte lärt sig någonting. Aldrig har han varit så sjuk, men när vi åt choko igen på lördagen skulle han ha varit mer än villig att delta.