Åreskutan

Maken kom (fungerade bra att hämta honom på Östersunds flygfält vid 22 på kvällen, jag såg bara en hare på vägen och det var inte ens nära att det blev överkörd), och då de lovade rätt bra väder på fredag beslöt vi oss för att ta kabinbanan upp på Åreskutan den dagen. Och vilken dag det blev!

Vi började med att traska upp till toppen (tog kanske 30 min från linbanestationen), och åt våra lunchsmörgåsar med utsikt. Efter kaffe och våfflor på caféet på toppen började vi sedan ta oss neråt igen.

Jag visste faktiskt inte att det fanns fjäll som såg ut så här i Norden. Kändes nästan som då vi var i de italienska Alperna. Stenigt, kargt och omgivet av många andra, höga fjäll.

Små fjällsjöar eller stora vattenpölar, vem vet?

Man såg hur långt som helst,

utom när man råkade hamna in i en molntuss.

Så vackert så man tappade andan ibland.

Men långt att gå! Vi frågade vid kabinbanan hur länge det tar att gå ner, och guiden sade glatt "minst en timme", så vi räknade med två och tänkte att det var rätt lagom. Men det tog nog betydligt längre än så, och tårna blev mörbultade av den ständiga nerförsbacken. Vi pausade på en restaurangterrass halvvägs, och om vi skulle ha vetat hur långt det var kvar hade man kanske tagit liften ner därifrån. Men nu traskade vi på.

Och vädret och vyerna var det ju verkligen inget fel på.

Sent på eftermiddagen kom vi ner till Åre centrum, och där hade höstmarknaden börjat. Vilken enorm kontrast mot den folktomma by vi hade upplevt tidigare i veckan - nu var det trängsel mellan torgstånden, bilköer på vägarna och fart och fläkt i hela byn. Vi gick omkring en liten stund, åt litet mellanmål och drack en öl, men åkte sedan "hem" till lägenheten för middag och bastubad. Skönt så, också.