Ett sätt att se på saken

Trettonåringen, uppstigen och påklädd i morse: Oj, klockan är ju inte alls mycket!
Jag: Nå nej. Men det är din tur att gå på morgonpromenad med hunden.
Hon: Aj ja. Då är den ju litet mera.

Resten

Resten av veckoslutet blev också bra. Först en städkvart på lördag (vårt bästa påfund, alla över två år springer runt som skållade råttor och städar i en kvart - och är man fem som gör det blir hushållet faktiskt ganska prydligt, i alla fall med mina mått mätt), sedan allmänt slappande, sedan middagsgäster. Och i dag en morgonmålsgäst och en konfirmation (där vi alltså var gäster). Inte tokigt alls.

Veckoslut

Veckoslut utan värst mycket inplanerat program, hurra! Vi inledde synnerligen traditionellt med biff, fransk potatis och rödvin och därefter film och godis. Eftersom filmen i fråga var Avatar måste naturligtvis TV:n släpas upp till övre våningen och kopplas till stereon för att vi skulle få rätt ljudmiljö. Bekvämligheten var en sekundär fråga.

Litet hjälp

Tvååringen genomförde just en komplicerad klättningsövning i soffan och behövde litet stöd.
- Mamma, kan du hålla i min tummetott?

Dåligt samvete

Nu, under den tredje jobbveckan, har vardagen börjat löpa ganska bra. Den lediga tiden är fortfarande noll, men vi har mat i kylen, rena kläder, läxorna gjorda och någotsånär ordning här hemma. Jag har dock haft ganska dåligt samvete över att jag varje dag hämtar tvååringen från dagis minst en timme senare än jag hade tänkt, eftersom jag aldrig kommer iväg från jobbet när min sextimmars arbetsdag egentligen borde ta slut.

Men i dag lyckades det, och jag var på dagis redan kvart över tre. Och möttes av månadens värsta tvååringsutbrott. Hon VILLE INTE hem, de skulle just gå ut och hon VILLE LEKA! Så just det dåliga samvetet kan jag nog lugnt skrota.    

Trött på ditt jobb?

Såg ett tips om ett prima jobb. Nästan så jag fick lust att söka fast jag måste googla de flesta förutsättningarna. Och det ovårdade skägget kan bli ett problem.

Bla bla bla

Föga överraskande har den här veckan varit ganska arbetsam. Alls inte tråkig, mest roliga program, men mycket. I går nåddes någon form av höjdpunkt när jag körde hem från jobbet, på väg mot en träff i matbutiken med den andra klassmamman och sedan vidare till sjuornas pizzabakningskväll som vi organiserade, och märkte att något hade hänt med bilen. Den darrade i höga hastigheter, så våldsamt att jag inte kunde låtsas att det berodde på vägen. Och maken var på resa.

I morse for jag iväg hemifrån kvart över sju på jakt efter en bilverkstad som kunde hjälpa. Den tredje förbarmade sig och kollade på min bil. De kunde inte fixa det direkt men berättade vad som borde göras och jag fick koncentrera mig hårt för att memorera saker som "aurauskulman säätö" och "halkeama vasemmassa iskarissa". När jag äntligen kom till jobbet (med andra bilen, maken fick ta bussen) skulle jag byta dator och fick tala en stund med IT-stödet om vad som måste göras för att få den nya att fungera med mina inställningar. Koncentrationsnivån var lika hög och den intuitiva förståelsen lika liten. Sedan kraschade allas e-post (inte på grund av mina datorövningar, dock). Då åkte jag hem. Kort sagt är det skönt att det blev veckoslut.

  

Andra veckan

Den här veckan är förvillande lik den förra - kvällsprogram för mig måndag, tisdag, onsdag, torsdag. Men det är roligt att jobba. Och jag tror vi snart får ordning på det övriga också. Hemmet är inte fullt lika råddigt denna vecka. Tvååringen är inte riktigt lika arg den utmanande timmen mellan dagishämtning och middag. Morgonmålet har inte blivit framme en enda gång den här veckan. Och tvååringen hade ett förslag när jag skulle iväg på kvällens möte: Mamma sitta breve mej titta Buuklubben. Pappa gå till skolan.
Men det blev nog mamma som gick ändå.

Duktiga barn

Att stora flickorna klarar sig och sköter sina uppgifter nu då båda föräldrarna är borta på dagarna hade jag nästan räknat med, men sjuåringen oroade jag mig litet för. Bara att öppna ytterdörren själv har vållat henne problem - tjugokilostypen har svårt att få kraft bakom dunsen som krävs för att man ska kunna vrida om nyckeln. Och sedan ska hon vara ensam hemma tills någon syster eller förälder dyker upp.

Men hittills går det hur bra som helst. Hon ringer glatt när hon går från skolan och på måndag kom det ett nytt kavat samtal när hon hade kommit hem: Ska jag ge mat åt hunden eller hur gör vi? Och i kväll, när jag var på nämndmöte och maken till butiken med tvååringen, hade hon tömt diskmaskinen helt på eget initiativ. Hon har vuxit metervis de senaste veckorna.

Tisdagens hoppsan

Jag åker tidigt till jobbet, så maken har fått ta över uppgiften att föra tvååringen till dagis.
- Och väskan med, hade hon glatt sagt i morse och grabbat tag i en väska i hallen.
- Jo jo, sa maken och tänkte att jag hade packat hennes extrakläder i förväg.
Väl på dagis packade han till sin överraskning upp en handduk, en ganska stor t-skjorta och ett par gymnastikskor. Och elvaåringen hittade inte sin jomppapåse när hon skulle till skolan.

Måndagens hoppsan

Den första arbetsveckan har väl börjar bra. Måndagen inleddes dock med ett litet missöde, som säkert inte har hänt på de senaste trettio åren - jag trillade ur sängen. Tvååringen ropade till i sitt rum, och jag skulle svänga mig för att se på klockan så jag skulle veta om det var morgon eller om jag skulle försöka få henne att somna om. Det visade sig dock att jag hade sovit alldeles på kanten, så när jag vände mig föll jag ner på golvet. Den överraskningen väckte mig ju ganska ordentligt, liksom maken som vaknade av braket och undrade vad som hände. Men klockan var sex så det var ju nästan morgon.

Nästa vecka

Oj då. Kvällarna under min första arbetsvecka ser ut så här: föräldramöte på måndag, nämndmöte på tisdag, föräldramöte på onsdag, bjudning på torsdag. Få se om tvååringen eller jag somnar först på fredag.