I dag lurade vi barnen. Vi tog dem ut och äta pizza (utlovad födelsedagspresent) och sa sedan att efterrätten blir på ett annat ställe. Så körde vi till hamnen, utan att avslöja något. Maken och skolbarnen fick kliva ur och åka på en kryssning till Stockholm (jag hade packat i smyg och gömt väskorna i bilen). Jag har, som vanligt så här års, vansinnigt mycket jobb och kunde inte följa med. För att vara extra snäll håller jag också tvååringen hemma så de ska ha lättare att röra sig i Stockholm.
Fast det var min egen idé och jag naturligtvis unnar dem roligt program på deras sportlov kände jag mig litet övergiven när jag körde hem via matbutiken. Hunden, allt bestyr med minstingen, en snöstorm till och massor av jobb står på mitt program för de närmaste dygnen. Men gulligaste, roligaste, jobbigaste tvååringen fick mig snabbt på gott humör igen ("Vi måste hem och rädda hunden!) och ett samtal från glada barn på båten gjorde ju inte saken sämre. Och nu somnade lillan och en timme fullständigt på egen hand väntar. Inte alls illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar