Valpsjuka

Somliga barn i familjen - vissa mer än andra - har redan en längre tid talat om en valp. Det skulle vara så rooooligt, de sköter naturligtvis om den, man går ju ut med två på samma gång som med en, och det skulle ju vara så kiva för den äldre hunden med sällskap på dagarna (den enda punkt där jag kanske, eventuellt håller med).

Och på söndagen, när vi var på utfärd på Högsåra, kom först en taxmadam emot på vägen och efter henne två bedårande rultiga små valpar. Sist såg vi ägaren. Valparna var åtta veckor gamla sa hon, precis leveransklara, och sedan - fräckt nog - att vi kan få den ena, för den är den enda som inte är såld.

Och gissa vad vi har pratat om sedan dess. Femåringens argumentationsteknik är mördande - för det första är hon ju envis och högljudd och ger aldrig upp (och har inget problem med att prata om samma sak i timmar). Och hennes argument går inte heller av för hackor:

- Mamma, vill du hellre att du ska vara glad eller att alla dina barn ska vara glada?

Däremot förstår hon ju inte tidsperspektivet, eller ansvaret (hon skulle såklart ta hand om allt besvär med valpen) - så ens motargument tas inte särskilt väl emot. Och problemet är ju att man själv nästan smälter. En så söt valp - och ingen vill ha den! (Fast jag vet ju nog att den kommer att få ett hem förr eller senare). Och lagom till sommarlovet! Och nog skulle det ju vara skoj för den äldre hunden...

Men nej. Det ska inte bli fler hundar hos oss. Det känns ju som om vi de senaste åren har haft inställningen, att så fort vardagsrumban börjar lätta litet så ordnar vi mer åt oss att göra. Kanske man den här gången bara skulle njuta av att man nuförtiden ibland har en stund när man kan göra vad man själv känner för.