Ormar

Hälsningar från lande. I dag hade jag årets andra närkontakt med en orm (den andra var i somras). Jag var en sväng i skogen och plockade lingon, och just när jag tog i några lingon så såg jag hur en huggorm rörde sig under min hand - typ 2 cm ifrån. Det är intressant ibland, när man faktiskt uppfattar det där att det tar en sekund per meter för en impuls att röra sig längs nervbanorna - man ser ormen, tänker Bort med handen! Bort med handen! - och så tar det ändå en halv sekund innan handen rör sig. Men lyckligtvis var ormen stel av kylan och ännu långsammare (och hade nu knappast något intresse av att bita mig, heller), så allt gick bra.

Och, intressanta fakta nummer två (man har tid att fundera i skogen) - tänk vad man vänjer sig. Jag tycker fortfarande att ormar är litet obehagliga och förstår faktiskt inte hur någon i världen vill ha dem som husdjur, men efter att ha sett dem varje sommar nu på Den öde ön börjar jag vänja mig vid deras otrevliga sätt att slingra sig fram. Jag känner inte längre något behov av att skrika och springa hem. Jag flyttar mig helt enkelt en meter och plockar vidare. Otänkbart för något år sedan.

För övrigt har vi varit på äppelmarknad i dag, och maken har tagit upp båten med hjälp av några döttrar, och så har vi ätit middag tills vi nästan sprack. Nu bastu!