Trädgården, igen

I kväll kommer en trädgårdsmästare för att kolla på gården. Jag förberedde mig med att googla vad "häck" egentligen heter på finska. Perse, föreslog google hjälpsamt.

Sjuårskalas

Sjuåringens fyller år på sommaren, så födelsedagskalaset med kompisarna blir alltid litet uppskjutet. Som alltid tidigare firade hon också i år tillsammans med sin bästa kompis, som är tre veckor äldre och numera också klasskompis. De önskade sig ett kalas på leklandet HopLop, och plötsligt kändes alternativet så lockande också för föräldrarna (inget eget ordnande! Inget städande, varken före eller efter!) att vi slog till med det. Och i går var det äntligen dags.

14 barn deltog, och som de lekte. De hann knappt slänga i sig glassen, chipsen och godiset och överräcka paketen innan de var ute i leklandet. Och där sprang de sedan omkring i två timmar, svettiga, uppspelta och glada. Det finns onekligen både för- och nackdelar med kalas på lekland. De är ju litet opersonliga, och man förlorar momentet när man planerar tema, servering och dekorationer med födelsedagsbarnet. Och så är det rätt dyrt. Men: Vi behövde inte hitta på några lekar, inte leda kalasets gång, inte avstyra några gräl eller reda upp någon situation där någon grät eller något hade gått sönder. Inga förberedelser, inget städande, inget matlagande. I går - på måndag kväll- var barnen på vårt kalas dessutom nästan de enda i leklandet, så de lekte verkligen alla med varandra. Och sjuåringarna själva var jättenöjda med sitt kalas, vilket ju är huvudsaken.

Som motvikt till den livliga måndagskvällen kommer här några bilder från den lugna helgen på lande:
 

Och helgens sjuåringscitat (till hunden):
- Go! No problem! Ååååh, det är så jobbigt när han inte talar engelska!

Trädgårdsskötsel

"Gården" mellan huset och vägen har sett ut så här. Den såg alltså litet ut som djungeln, som växte upp runt Muminhuset i en muminhistoria - det var bara de vilda djungeldjuren som fattades.

Redan ett tag har det naturligtvis stått klart att något måste göras. Jag har tagit kontakt med några trädgårdsfirmor för att få hjälp och råd, men ingen har ännu hunnit komma och se. Så i dag, när jag var ledig och solen sken, tänkte jag att jag åtminstone kan börja röja litet.

Och som vanligt förivrade jag mig, när det gäller att "röja litet". Nu ser det ut så här, och jag har så ont i sekatörhanden att jag inte kan klämma om något med den (hoppas jag kan skriva på datorn på jobbet i morgon, annars blir det litet pinsamt). Trädet fällde jag med hjälp av sextonåringen och en handsåg.

På torsdag (nästa lediga dag) röjer jag väl det sista. Och sedan skulle det gälla att bestämma vad vi vill ha där istället. Lättskött är ett absolut krav.  Jag misstänker att en gräsmatta bakom en klippt häck skulle vara det enklaste, men skulle absolut behöva råd här. 

Mamma smälter

 

Sjuåringen har skrivit sin första "skoluppsats".

Årets besök

 

Maken tillbringar veckoslutet i Berlin med några kompisar, och flickorna och jag bestämde oss för att stanna i stan. I går tog jag de två minsta döttrarna till Borgbacken - första gången någonsin, som sjuåringen var tillräckligt stor för att åka i de flesta maskinerna.

 

Och föga förvånande så älskade hon det. Ju snabbare, vildare och snurrigare, desto bättre. Lyckligtvis var tolvåringen - som visst är av samma åsikt när det gäller åkturer - med. Jag åkte inte alls, satt bara på olika bänkar och väntade på dem. Men det var ju hur bra som helst, vädret var perfekt och vi hade alla trevligt. 

 

När de hade åkt i närmare fem timmar och det började mörkna började vi ta oss hemåt - under vilda protester från sjuåringen, som inte alls var klar.

 

Väl hemma, när klockan var nästan nio på kvällen, möttes vi av en härlig sushimåltid som de två äldsta flickorna hade fixat, och avslutade sedan med en lördagsfilm. Toppen-toppen!

Tur i oturen

 

I dag klippte jag den lilla gräsplätten framför vår ingång. En koloni med ganska stora, slemmiga, bruna svampar hade också dykt upp, och jag körde raskt över också dem med gräsklipparen. Och så såg vi den samtidigt, sjuåringen och jag - en stor, brun groda som satt och blinkade mitt ibland de demolerade svamparna. UUUURK. 

Vi backade, och ett par minuter senare smög sig sjuåringen fram igen och rapporterade att grodan var borta. Så förmodligen - och hoppeligen - kom den undan gräsklipparattacken med blotta förskräckelsen. Tur det. Förutom att det verkligen inte var min mening att ta livet av någon skulle jag inte ha velat hantera en lemlästad groda, levande eller död.

Det kommer att bli så bra, så bra

Första veckan med det som kommer att bli den normala arbetstiden inkommande år - det vill säga jobb på måndag, onsdag och torsdag - är på gång. Och det verkar så bra!

Måndagens jobbdag var stressig, som måndagar brukar vara. Ännu på tisdag morgon var jag litet uppe i varv - tills jag hade följt minstingen till skolan, och sedan drack morgonkaffe med maken och störstingen, som ovanligt nog båda hade en sen morgon.

Och sedan - hemmapyssel i ett alldeles tyst hus. Emellanåt satte jag på radion, emellanåt njöt jag bara av friden. Jag städade först (man måste ha det någotsånär snyggt för att kunna njuta hemma, ju), fyllde och tömde tvättmaskin efter tvättmaskin, kokade massor av äppelmos, rensade och fryste in svamp, handlade i en förmiddagstom butik och var en lång promenad med hunden i solen. Och läste en veckotidning i soffan.

I dag är jag på jobb igen, med ny energi och helt annan ro, när jag vet att allt är fixat hemma och vi kan tillbringa kvällen som vi vill.

Det kan ju hända att det är någon slags smekmånad på gång och systemet brakar ihop senare (eller jag blir uttråkad? Knappast), men just nu känns det perfekt. Balans mellan arbets- och privatliv, på riktigt. Och visst, jag är också medveten om intjänade pensioner, jobbpositioner och eventuella kvinnofällor, men jag tänker att ett år varken gör till eller från. Däremot kommer det att göra mycket till privat - för mig själv och för familjen.

Septemberhelg

 

Det finns enorma mängder svamp (och älgflugor) i skogen. Nästan så jag också kände av plockstressen - man kan ju bara plocka någon promille av en promill ens av närskogarnas utbud, och det är så mycket som "går till spillo".  Fast jag i princip ser det som skogspromenader med litet mer mål än vanligt.

 

Några kräftor till lördagens middag.

 

Höstens (kanske?) sista båttur till Högsåra, och mitt livs första (tror jag?) promenad upp till Lotsstugan.

Bra balans på helgen, med krogrunda med kollegorna på fredag (fast därifrån blev det inga bilder), och sedan lande, utomhusliv, bastu och slappande.

 

Och så blev det måndag igen, och sjuåringen vaknade ivrigt långt före väckarklockan ringde (Mamma, det är inte alls svårt att vakna tidigt!) och ville ha ett fladdermusspänne i håret. 

Prioritera och välja bort

Det har skett en stor förändring i mitt - och familjens - vardagsliv. Efter långt förhandlande och inte alldeles självklara arrangemang (här ansträngde sig min arbetsgivare verkligen) fick jag igenom att jag jobbar 60 % inkommande år. Tre dagar i veckan ska jag vara på jobb, två dagar ledig.

Förra året var synnerligen hektiskt. På jobbet var det stressigt, jag jobbade konstant litet övertid med full fart hela tiden, och också fritiden är ju rätt välfylld i en sexpersonersfamilj med hund. Det kändes som om det aldrig var tid för lugn och eftertanke - visst var jag ofta hemma på kvällarna, men varven sänktes liksom aldrig, en massa jobbsaker snurrade ständigt i huvudet. När jag var på ett ställe - till exempel ett föräldramöte - tänkte jag på allt annat som jag ännu borde göra den kvällen, eller den veckan, och hade svårt att fokusera. Och värst av allt, jag kände ofta att jag kunde ha varit mer engagerad när barnen hade något ärende, eller varit bättre på att notera och komma ihåg vad de behövde och ville. Och så sov jag oroligt, alltid. 

I våras insåg jag att jag inte vill att nästa år ska se ut på samma sätt. Jag var alltså tvungen att göra något åt saken, och började reda ut olika alternativ. Till slut löste det sig på bästa möjliga sätt, så att jag fick gå ner i arbetstid på min egen arbetsplats, där jag i grund och botten trivs otroligt bra.

Och jag är så himla nöjd. Jag hoppas att jag under de två lediga dagarna hinner handla, laga mat, fixa undan tvätten (och sitta på café! och läsa böcker! och promenera med hunden i dagsljus!) och sådant, så jag under jobbkvällarna kan vara ledig. Jag hoppas att jag kan hålla kvar ron i själen, som jag återfunnit efter min långa sommarledighet - ro att i lugn och ro prata med barnen, ligga i soffan och läsa, sticka sockor, baka bröd, sova gott på natten... Och så hoppas jag få tid och energi för allt det roliga, som lätt blir ogjort när det är bråttom - bjuda vänner på middag, fixa i trädgården och hemmet, åka på utflykter med familjen.

Det finns naturligtvis ett pris också för att gå ner i arbetstid. Mest konkret handlar det ju om mindre lön, men också om att jag fick ge bort en del intressanta arbetsuppgifter och förmodligen får göra mera rutinjobb inkommande år. Jag vet ju inte heller hur beslutet uppfattas längre upp i organisationen, om det kan påverka mina framtida utsikter? Men i alla händelser känns det som ett mycket rimligt pris att betala.