Prioritera och välja bort

Det har skett en stor förändring i mitt - och familjens - vardagsliv. Efter långt förhandlande och inte alldeles självklara arrangemang (här ansträngde sig min arbetsgivare verkligen) fick jag igenom att jag jobbar 60 % inkommande år. Tre dagar i veckan ska jag vara på jobb, två dagar ledig.

Förra året var synnerligen hektiskt. På jobbet var det stressigt, jag jobbade konstant litet övertid med full fart hela tiden, och också fritiden är ju rätt välfylld i en sexpersonersfamilj med hund. Det kändes som om det aldrig var tid för lugn och eftertanke - visst var jag ofta hemma på kvällarna, men varven sänktes liksom aldrig, en massa jobbsaker snurrade ständigt i huvudet. När jag var på ett ställe - till exempel ett föräldramöte - tänkte jag på allt annat som jag ännu borde göra den kvällen, eller den veckan, och hade svårt att fokusera. Och värst av allt, jag kände ofta att jag kunde ha varit mer engagerad när barnen hade något ärende, eller varit bättre på att notera och komma ihåg vad de behövde och ville. Och så sov jag oroligt, alltid. 

I våras insåg jag att jag inte vill att nästa år ska se ut på samma sätt. Jag var alltså tvungen att göra något åt saken, och började reda ut olika alternativ. Till slut löste det sig på bästa möjliga sätt, så att jag fick gå ner i arbetstid på min egen arbetsplats, där jag i grund och botten trivs otroligt bra.

Och jag är så himla nöjd. Jag hoppas att jag under de två lediga dagarna hinner handla, laga mat, fixa undan tvätten (och sitta på café! och läsa böcker! och promenera med hunden i dagsljus!) och sådant, så jag under jobbkvällarna kan vara ledig. Jag hoppas att jag kan hålla kvar ron i själen, som jag återfunnit efter min långa sommarledighet - ro att i lugn och ro prata med barnen, ligga i soffan och läsa, sticka sockor, baka bröd, sova gott på natten... Och så hoppas jag få tid och energi för allt det roliga, som lätt blir ogjort när det är bråttom - bjuda vänner på middag, fixa i trädgården och hemmet, åka på utflykter med familjen.

Det finns naturligtvis ett pris också för att gå ner i arbetstid. Mest konkret handlar det ju om mindre lön, men också om att jag fick ge bort en del intressanta arbetsuppgifter och förmodligen får göra mera rutinjobb inkommande år. Jag vet ju inte heller hur beslutet uppfattas längre upp i organisationen, om det kan påverka mina framtida utsikter? Men i alla händelser känns det som ett mycket rimligt pris att betala.