Via Ferrata - långt, tungt och jätteroligt!

Det finns Via Ferrata-banor på Skuleberget. Fjortonåringen, som klättrar som hobby, ville naturligtvis klättra. Problemet - eller utmaningen - var att minderåriga bara får klättra med en målsman (trots att just denna minderåriga klättrar tusen gånger bättre än sina målsmän). Och åttaåringen fick inte klättra alls, så vi fick fundera ut hur vi skulle göra.

I går gick maken den enklaste leden med de tre äldsta flickorna, och de kom tillbaka helt slut och mycket nöjda. I dag ville fjortonåringen gå den nästa i svårighetsklass, och jag körde henne och tjugoåringen dit och tänkte skicka iväg dem och själv promenera upp till toppen. Menmen, det var inte tillåtet, en målsman (som inte kunde vara en myndig syster) måste följa med - man kunde inte bara ge lov.

Jaja, man är ju inte den som är den, så jag snörde också på mig sele, hjälm och hakar. Men genast i början på den nästenklaste leden upptäckte jag att den nog inte var optimal för otränade, lätt överviktiga mammor. Så vi gick den enklaste leden en gång till. Tack och lov! För den var minsann tillräckligt utmanande.

Man hade en sele runt midjan och benen, och två hakar som man hakade fast på en vajer. Varje gång vajern gick igenom en ögla skulle man flytta en hake i taget över öglan och haka fast den i nästa vajer. I början gick vägen mellan träden, och där hade man rätt bra fotfäste. 

Men sedan blev det brantare, och svårare, och tyngre. Man fick lära sig att lita på vajern och lägga all tyngd på den ibland. Och ibland stå med tårna på en minimal klipphylla och dra sig upp med armarna. 

Selens psykologiska betydelse var enorm - att den fanns gjorde ju att man vågade mera, och tog säkrare steg, och så behövdes den aldrig. De svåraste situationerna uppkom nästan när man tog fart och klättrade upp för ett brant avsnitt, och plötsligt drogs man bakåt för att man hade glömt att flytta hakarna. Sedan fick man böja sig snett bakåt och neråt för att göra det, och det var inte så enkelt.

Efter en ganska lång stund (kanske en timmes klättring?) - armar och ben var ganska trötta - kom man till "fikahyllan", där man kunde sätta sig ner och ta en paus. Utsikten var fantastisk, och det kändes otroligt att man faktiskt hade klättrat så högt.

Efter fikahyllan var det inte så lång väg kvar - men den bit som var kvar gick rakt upp. Med darrande armar och ben och ett adrenalinpåslag som gjorde humöret fantastiskt när man väl var uppe kom man upp till toppstugan, och kunde njuta en välförtjänt lunch i solen.

Allt som allt var det en otrolig upplevelse. Tungt, spännande och roligt. Att den var så lång! Och svår! I Sverige!

 Utsikten vid toppstugan kan man inte heller klaga på.

Den spännande dagen avslutades med en svensk specialitet - räkfrossa. Så gott! Och nu är man så mätt, och så trött i kroppen, och så belåten. Tror det blir en tidig kväll i dag.