Födelsedag

I går hade jag födelsedag. Världen stannar ju inte direkt när medelålders mammor (som dessutom inte fyller jämnt) har födelsedag, men det var ändå en mycket bra dag, som började med morgonmål på säng. Innan dess hade jag vaknat lite, lite av maken som steg upp och började fixa, hunden som kom in i sovrummet och blev upplyft i min säng av maken (och i sin lycka över att överraskande nog få komma upp i sängen slickade mig i ansiktet), samt nioåringen som kom rusande in och lyfte bort hunden och med en enorm konstgjord gäspning sa "Somna om bara mamma, det ska jag också göra".

Efter jobbet sammanstrålade hela familjen på en pizzeria i Åggelby, av alla ställen, och åt en fantastisk pizzamåltid med förrätt, pizzor, efterrätt och specialimporterade drycker. På bilden syns efterrätten, som vi antog vara friterade bitar av pizzadeg täckte av florsocker och Nutella. Så gott, alltsammans, och så trevlig kväll med hela familjen. Efteråt var man naturligtvis så mätt så man höll på att sprängas.

Presenterna var också genomtänkta och fina. Av maken fick jag linnelakan, som jag länge har önskat mig (är de månne så bekväma att sova i som alla säger? Återkommer med rapport när jag vet), av minstingen en lurvig soffdyna och av stora flickorna en upplevelse: att flyta i en tank med saltvatten (varmt, hoppas jag), vilket låter enormt avkopplande.

Och i dag har jag firat fredagen (och lönedagen!) med att gå på lunch med en kollega från förra jobbet och köpa köpekaffe. Snart börjar veckoslutet, för jag tänkte fara litet tidigare från jobbet så jag hinner storhandla innan affärerna är proppfulla. Bra stämning här just nu, med andra ord.

Trevlig helg!   

Badrumskonst av okänd konstnär

Minstingen är huvudmisstänkt.

Morgonsamtal med 14-åringen

- Oj, äter du överbliven pizza till morgonmål?
- Jepp! Jag går emot normen.
- Men jag hade litet tänkt ta med den som lunch i dag...
- Aha... men egentligen gjorde jag dig kanske då en tjänst. Nu äter du säkert något nyttigare.

Och jo, nu blev det fisk till lunch.

Gubbstrutten

Igen började dagen på ett oväntat sätt.

Redan förra sommaren, i samband med att jag var och vaccinerade taxen, tyckte veterinären att hon hörde ett biljud på hans hjärta. Var uppmärksamma, sa hon, om han börjar hosta kan det vara ett tecken på att hans hjärta är förstorat, och då ska ni ta honom till en veterinär.

Och så småningom började han faktiskt hosta ibland, men bara ibland. De senaste veckorna har det blivit mera, och så har han börjat flåsa ibland. Nu börjar det nog vara dags med veterinärbesök, tänkte vi, men det verkade inte så akut, och man har ju så mycket annat på gång, så det blev nu inte gjort.

Förrän i dag. I natt hade han flåsat, sa maken, och när artonåringen gick ut med honom på morgonpromenaden kom hon tillbaka med honom i famnen. Han hade lagt sig ner på sida mitt på vägen och inte gått vidare.

Han kvicknade nog till, men jag ringde ändå till veterinären så fort de öppnade, och fick en tid på morgonen. Solklart fall, sa veterinären, han har hjärtsvikt. Vanligt hos små hundar när de blir äldre, tydligen, och det finns bra medicinering. Så nu ska vi ge honom medicin i några veckor och sedan gå tillbaka på återbesök och kolla läget.

Vid närmare eftertanke är det ju inte förvånande. Taxen som har så mycket känslor i en liten kropp. Taxen som jagar intensivt och outtröttligt, ständigt med 100 % av sin kapacitet. Taxen som alltid är redo att slåss med hanhundar som är fyra gånger större än han själv, men som vänligt viftar på svansen åt andra taxhanar. Taxen som älskar sina människor innerligt och trivs bäst när hela familjen är i samma rum. Taxen som ljudligt varnar för alla inkräktare och skäller för varje virvlande löv. Taxen som agerar på basen av instinkt och impulser och aldrig hinner tänka efter före. Taxen som varenda kväll blir överväldigad av lycka och iver när han inser att han ska ut på kvällspromenad med både matte och husse. Det är klart att det är hans hjärta som slits först.

Annorlunda helgprogram

Strax före klockan 05.00 på lördag morgon var det samling vid den abonnerade bussen för gymnastiktrupperna och de minstas föräldrar (till vilka jag alltså hörde). Sömniga barn och föräldrar satte sig i den varma bussen i kolmörkret. Sex timmar senare var vi framme i soliga Österbotten.   

Där deltog barnen i FSG cup. Föräldrarna tittade på, applåderade, fixade frisyrerna, servade med mat, umgicks med varandra, pratade och drack kaffe. Efter några timmar satte vi oss på bussen igen, och efter ytterligare 6-7 timmar var vi tillbaka hemma, klockan 22.30.

Så tja. 12 timmar i buss på en dag, för att uppträda i två minuter. Inte så effektiv tidsanvändning, kanske. Men det var faktiskt en trevlig dag, mycket bättre än förväntat. Det fanns ju gott om tid för umgänge med barn och föräldrar, utan något annat som borde göras.

Sedan sov vi så gott, så gott, och vaknade till en solig söndag. Soliga dagar i november är ju inte alltför vanliga, och vi ville utnyttja den på bästa sätt, så vi packade med en enkel matsäck och åkte till närmaste vandringsled med minstingen.

 Vi promenerade sju kilometer och grillade korv till lunch. Så fint.

På vägen tillbaka mötte vi något överraskande ett hundspann.

Så kom vi hem, gjorde köttbullar (maken) och hemgjort potatismos (jag), åt middag med 3/4 barn, städade kökslådor (maken), tvättade (jag), jomppade (minstingen) och stickade (jag). Och så blev det natt igen - men vi hann nog med mycket det här veckoslutet, känns det som.   

Novembermörkret

Det är litet mörkt och dystert ute just nu, som ni kanske har märkt. Jag motverkar novemberledan med traditionella medel - levande ljus och stickning (och hund i soffan)...

... och mindre traditionella medel, som Per Gessles Roxette-konsert, som vi var på i förrgår.

Och det går ganska bra, faktiskt. Det är fortfarande mörkt, och man är fortfarande så trött när klockan ringer på morgonen, men hittills har jag inte blivit det minsta modfälld.

Viktig info

Saker som har hänt sedan sist:

• Nioåringen deltog i höstens första jomppatävlingar, mamma satt stolt och tittade på (och åkte och köpte tights dagen innan, förberedde mellanmål, lagade frisyr, åkte hem efter den glömda bollen och diverse annat som hör till)
• Vi har träffat en tio veckor gammal taxvalp, som var bedårande
• Artonåringen och jag har sjungit i kör, som varje måndag
• Jag har varit och låtit ta bort tre födelsemärken på ryggen, och har nu några stygn som stramar
• Vi har bokat en resa till London i januari, för hela familjen
• Vi har sett på flera filmer under de mörka kvällarna (i går Gremlins från 1980-talet, vilket ledde till att nioåringen byggde en skyddsbarriär av mjukisdjur i sin säng inför natten. "Det fungerade bra!", sa hon glatt på morgonen) 

Saker som ännu ska hända denna vecka:

• Fjortonåringen ska delta i Kulturkarnevalen i Mariehamn. De åker iväg i kväll, och hon är mycket taggad
• I morgon kväll ska jag först på jobbets julfest (julshow med Fork!), direkt därefter på en 50-årsfest med maken och sedan, om vi ännu orkar, på efterfest till en middag som vi inte kunde delta i p.g.a. trippelbokningen
• På lördag morgon åker maken med några barn till lande
• medan minstingen och jag blir i stan, för nästa jomppatävlingar går av stapeln på söndag
• Och så ska vi fira farsdag 

Hur bra som helst.

Hurra för Återanvändningscentralen!

Nära oss finns en återanvändningscentral. Den fungerar så, att folk donerar sina obehövliga prylar till dem, och de sorterar, reparerar, fixar och säljer dem sedan till loppmarknadspriser. Det är så bra! Förutom att grejerna återanvänds i stället för att slängas eller stå i något skåp och damma sysselsätter centralen ett stort antal personer som har svårt att komma ut i arbetslivet.

I går förde jag fyra påsar med urvuxna kläder till dem och gick samtidigt ett varv på loppiset. Och så gjorde jag ett riktigt fynd. Vi har fyra glöggmuggar, som vi har fått för länge sedan (säkert till vårt första hem? Så för nästan 30 år sedan... Vi flyttade ju ihop direkt från våra föräldrahem) av en vän. De kommer fram inför varje jul, och är ett av mycket få julpynt hos oss som består från år till år. Men nu består ju familjen redan av sex personer, så två har alltid fått dricka glöggen ur en kaffekopp eller något annat oinspirerande. Men nu! Jag hittade åtta till, exakt likadana. Vilken glädje. 

Rivstart

Det hände sig tidigare i höst att vi missade nioåringens bokade tandläkartid. Pinsamt, men sådant händer. Jag ringde och bad så mycket om ursäkt och bokade en ny tid åt henne.

I morse hände det sig att maken, jag och nioåringen hade en sällsynt fridfull frukoststund. Storasystrarna hade redan gett sig iväg till skolan, jag skulle distansjobba i dag så jag satt i pyjamas och åt morgonmål, maken hade just gjort sig en kopp cappuccino innan han skulle iväg till jobbet och nioåringen satt och åt en smörgås och läste Kalle Anka.

Då kastade jag en blick på telefonen för att kolla Skolvägen-chatten, där det meddelas om det är något speciellt med de fyra flickorna som går till skolan tillsammans (t.ex. om någon har blivit sjuk eller försenad, så de andra inte ska stanna och vänta vid träffen). Och där blinkade en kalenderpåminnelse om att nioåringen har tandläkartid 8.20! Klockan var 8.09 och det tar minst 7 minuter att köra till tandläkaren i morgonrusningen.

Alla insåg genast stundens allvar. Jag rusade ner och drog på mig ett par jeans, nioåringen rusade ner för att klä på sig och borsta tänderna (Du hinner inte, ta med tandborsten!), maken ställde sig vid dörren och höll upp både hem- och bilnyckeln för mig som någon Formel 1-teammedlem och så gav vi oss iväg. Jag blev litet fnittrig redan i bilen, där jag körde med bara fötter i skorna och nioåringen satt och höll i sin tandborste med tandkräm på.

Exakt på slaget kom vi in i väntrummet. Tandläkaren var två minuter efter tidtabellen, så nioåringen hann borsta tänderna på toan. Och när tandläkaren kallade in oss var vi lugna som kossor allihopa. Slutet gott, allting gott (undrar om man skulle ha vågat ringa och boka en ny tid IGEN? Eller om vi skulle ha fått börja gå till privat tandläkare med minstingen...).

Tandläkaren upptäckte för övrigt att en tand hade försvunnit. Mycket mystiskt, kan man faktiskt ha en lös tand och tappa den utan att märka det? Eller kan den ha varit borta hela tiden - men då borde det väl ha upptäckts tidigare? Men det var en mjölktand, så ingen skada skedd. Och så ska hon få tandställning i något skede, precis som sina storasystrar. Annars var allt bra med hennes tänder.