Gubbstrutten

Igen började dagen på ett oväntat sätt.

Redan förra sommaren, i samband med att jag var och vaccinerade taxen, tyckte veterinären att hon hörde ett biljud på hans hjärta. Var uppmärksamma, sa hon, om han börjar hosta kan det vara ett tecken på att hans hjärta är förstorat, och då ska ni ta honom till en veterinär.

Och så småningom började han faktiskt hosta ibland, men bara ibland. De senaste veckorna har det blivit mera, och så har han börjat flåsa ibland. Nu börjar det nog vara dags med veterinärbesök, tänkte vi, men det verkade inte så akut, och man har ju så mycket annat på gång, så det blev nu inte gjort.

Förrän i dag. I natt hade han flåsat, sa maken, och när artonåringen gick ut med honom på morgonpromenaden kom hon tillbaka med honom i famnen. Han hade lagt sig ner på sida mitt på vägen och inte gått vidare.

Han kvicknade nog till, men jag ringde ändå till veterinären så fort de öppnade, och fick en tid på morgonen. Solklart fall, sa veterinären, han har hjärtsvikt. Vanligt hos små hundar när de blir äldre, tydligen, och det finns bra medicinering. Så nu ska vi ge honom medicin i några veckor och sedan gå tillbaka på återbesök och kolla läget.

Vid närmare eftertanke är det ju inte förvånande. Taxen som har så mycket känslor i en liten kropp. Taxen som jagar intensivt och outtröttligt, ständigt med 100 % av sin kapacitet. Taxen som alltid är redo att slåss med hanhundar som är fyra gånger större än han själv, men som vänligt viftar på svansen åt andra taxhanar. Taxen som älskar sina människor innerligt och trivs bäst när hela familjen är i samma rum. Taxen som ljudligt varnar för alla inkräktare och skäller för varje virvlande löv. Taxen som agerar på basen av instinkt och impulser och aldrig hinner tänka efter före. Taxen som varenda kväll blir överväldigad av lycka och iver när han inser att han ska ut på kvällspromenad med både matte och husse. Det är klart att det är hans hjärta som slits först.