Cap Ferrat och Eze

 

Här ser ni vyn från vår port. Närmaste restaurang finns vid borgen längst upp på bilden, men för att komma dit måste man alltså först gå genom porten, sedan ner några hundra meter för en jättebrant backe (så brant att jag inte tror man skulle kunna gå där om det har regnat), över dalen (längs en kyrkogård) och upp igen. Otroligt vackert.

I morse körde vi till Saint-Jean-Cap-Ferrat. Till vår glada överraskning var det ännu vintersäsong idag och imorgon, så parkeringen var gratis. Och titta vilken fin bänk de hade gjort - som en valstjärt.

Så promenerade vi runt Cap Ferrat. Idag var vädret mycket bättre än förväntat, 23-25 grader varmt och rätt soligt. 

Så här friar man tydligen på Cap Ferrat - med ett team omkring sig som fixar picnic, dukar ett bord och fotograferar. 

Och några rundmagade, gula veteranplan flög förbi.

Efter dagens förmiddagspromenad (också den på 15 000 steg) åkte vi vidare till Eze och gick en guidad vandring på en parfymfabrik. Den var snabb, men ganska trevlig, och parfymerna doftade gott så vi handlade litet. Själva byn Eze gjorde vi ett snabbt svep igenom. Den påminde om gårdagens Saint-Paul de Vence men var mindre, med ännu trängre gränder och ännu större trängsel. Vacker onekligen, men den kanske skulle komma bättre till sin rätt under någon tystare period.

På hemvägen hann vi ännu via en vinproducentmässa, som vår hyresvärd hade gett oss biljetter till. Där fanns viner av alla slag att provsmaka, och korvar och ostar och andra produkter. Roligt att se.

Också idag lagade vi middag "hemma", denna gång crevettes som stektes i olja och vitlök (tillsammans med några mini-zucchinin som var jättegoda, jag borde ha köpt fler), nypotatis och avokado. Och vi kunde äta utomhus i shorts och topp. Härligt!

Första dagen

 

Igår kom vi fram så sent, efter att ha hämtat ut vår hyrbil och hittat fram till vårt boende, att vi bara åt en snabb middag på närmaste restaurang (fast det betydde att gå ner för extremt branta backar i några hundra meter, sedan över en väg och sedan upp på nästa kulle) innan vi gick och lade oss. I morse hade vi alltså ingen frukost, så vi styrde till dagens första mål Antibes - och ett café - så fort vi kom igång. Gamla Antibes var en vacker stad.

Finast var ju söndagens grönsaksmarknad. Så vackra grönsaker, och fullt med folk som utan brådska handlade till sin söndagsmiddag, parlamenterade och umgicks. Vi köpte litet nypotatis...

...men fisken och skaldjuren fick vi ju tyvärr hoppa över, då vi skulle vara på utfärd i många timmar ännu.

Efter gamla stan i Antibes körde vi mot Baie des Milliardaires d'Antibes och började traska mot stranden, när man inte fick köra längre. Man gick som i en tunnel mellan de höga murarna som omgärdade de enorma tomterna, med parker runt palatsen.

Men så småningom kom man till strandpromenaden, och den var otrolig. 

Trappor och grottor och murar och naturformationer och planteringar.

Och Medelhavet, såklart.

Efter förmiddagens 15 000 steg var lunchpausen välkommen och lunchsalladen utsökt. Makens fiskpaté lär också ha varit det.

Sedan kände vi för litet omväxling, lämnade kusten och åkte upp till Saint-Paul de Vence. Mycket vacker och speciell stad, med trånga gränder, murar och stenhus, och mysiga serveringar överallt. Men fullt av folk överallt (det är ju söndag) och ganska dyr prisnivå. Roligt att promenera omkring i i ett par timmar, hur som helst.

Sedan var vi ganska trötta i benen och åkte "hem", via en matbutik. Nu har vi lagat middag och ätit på vår terrass med utsikten ovan. Helt toppen. Nu får vi bara försöka hålla oss vakna i en timme till innan man kan gå och lägga sig :)

Semester!

 

I januari, när en oväntad jobbkris (fast de är kanske i och för sig alltid oväntade) tvingade mig att jobba alla kvällar och två veckoslut i sträck, bokade vi en kväll en resa till Nice som något slags hopp om bättre tider. De bättre tiderna kom naturligtvis mycket snabbare är så, men nu är det dags för semestern! Senare idag går planet, snart ska vi börja packa och de lurviga familjemedlemmarna på bilden har redan åkt till lande med äldsta dottern och hennes sambo.

Dessvärre lovar de dåligt väder för hela veckan i Nice - men ändå inte riktigt lika vintrigt som här var på tisdagen. Vi hade inte planerat att sola och simma hela veckan, snarare promenera, äta gott och uppleva stämningen, men vi hoppas nu ändå att det inte ska regna hela tiden. Nåja, det blir nog bra hur det än blir, vi har hyrt en bostad och bil så vi kan anpassa vårt program enligt behov. Och semester är alltid semester.

Nya tider

 

För några dagar sedan gick vi över till en ny dimension och bytte vår gamla bil mot en (begagnad) elbil. Den gamla bilen började ha en massa fel och det kändes som om det var dags att byta. Vi funderade hit och dit om storlek, drivmedel, märke och pris i massor av timmar, provade några, ändrade åsikt, ändrade oss igen och bestämde oss till sist för elvarianten.

Och hittills är vi så nöjda! Den är smidig, snabb och trevlig att köra, och laddandet verkar fungera hur smidigt som helst. Ännu har vi ju inte kört så långt, men åtminstone landefärderna ska nog gå utan minsta problem. Och ska man åka hundratals kilometer någon gång är det ju inte värre än att man ser till att äta lunch på ett ställe där man kan ladda bilen. 

Två steg fram och ett tillbaka

 

Våren är inte så beslutsam i år. På måndag kväll kunde jag börja kratta, och hann med kanske en tredjedel av vår gård. Igår började det regna, och idag kom några SNÖFLINGOR. Och till helgen lovar de minusgrader igen. Jaja, nog blir det väl sommar förr eller senare.

Men på söndagen gick isen på sjön vid lande! Is till vänster, öppet vatten till höger. Också annars var det ett fint och avkopplande veckoslut. Mommo följde med och tittade på lördagens handbollsmatch i Pargas, och det blev en trevlig utfärd. För övrigt var det god mat, långa promenader, mycket läsande i soffan och en lördagsfilm. Just bra.

På jobbet händer det desto mer. Förutom att det rent allmänt är mycket vanligt jobb på gång har min chef sagt upp sig och vi är mitt i en vd-rekrytering. Så det är spännande tider - men allt brukar ju ordna sig bra. 

Äntligen!

 

Efter en lång, lång vinter och ett par takatalvin (alltså när man redan tror att det har blivit vår, men så demonstrerar vintern sin kraft igen med en överraskande snöstorm) börjar jag tro att vi faktiskt har kommit ut på den ljusa sidan igen. Dagarna är långa, himlen har återfått en djupare blå färg och sopbilarna sopar upp vinterns sandningsgrus från vägarna.

Under veckan tillbringade vi två fina dagar med vårt jobbteam på Backby gård i Esbo, och på morgonen den andra dagen gick jag ett varv runt Myllyjärvi med en kollega, som liksom jag har tappat förmågan att sova länge på morgonen efter småbarnsåren. ("Mamma, ni är galna", sa minstingen. "Ni skulle ha fått sova till halv nio, men nej. Istället tänker R och du att ni går på en långpromenad före frukost!"). Och det var ju såå fint!

Ett tema under dagarnas workshopar var att vi skulle planera hur vi kan få in mikropauser under arbetsdagen. Vår grupp bidrog med att återinföra Dagens planka - det vill säga att alla i teamet gör plankan samtidigt. Tar ett par minuter, är roligt att göra tillsammans och ger minsann ett avbrott i stillasittandet. Vi gjorde det förut, men under coronaåren föll vanan i glömska. Nu återinfördes den under stort bifall.

För övrigt har jag redan en tid funderat på att sluta med mjölk i kaffet. Under påsken hjälpte ödet mig på traven, då det fanns kaffe men ingen mjölk i skolan där vi bodde. Så jag slutade tvärt, och snabbt gick det - nu föredrar jag faktiskt kaffet svart, om det är bryggkaffe. 

Ikväll kom vi ut till lande, åt hamburgare och gick sedan en lång promenad längs sandvägen i vårkvällen. Härligt. Och imorgon blir det handbollsmatch i Pargas. Fjortonåringen ska spela, mommo och jag ska titta. 

Resten av cupen

 

Allt som allt gick resan och cupen väldigt bra. Jag hade tänkt att nätterna på skolgolvet skulle vara det besvärligaste, men till min glada överraskning var min luftmadrass riktigt bra - också en medelålders mamma kunde sova på sidan på den. Det som jag inte alls hade tänkt på, men som visade sig vara litet utmanade, var att alla ungdomar och vuxna som sov i skolan skulle dela på ett förhållandevis litet antal toaletter. I synnerhet på morgon och kväll var det rusning, och man fick kanske litet oväntat stor insyn i främmande människors rutiner och nattklädsel. Men bra gick det också.

Ungdomarnas energi och sällskaplighet var imponerande. Ingen drog sig undan en enda gång, de umgicks varje sekund utom när de sov, och hade ALLTID hög musik på. Också på de fullproppade bussarna som gick mellan spelplanerna ansågs det fullständigt rimligt att spela musik från tre olika högtalare, tre olika sånger, på tre olika språk (oftast dessutom sånger som man skulle vråla med i). Jag var också ganska imponerade över de vuxnas, och i synnerhet busschaufförernas, tålamod - alla gillade läget och  bara en enda gång hörde jag en vuxen be någon skruva ner volymen.

Hejarklackarna var också alltid högljudda. Tutor, koskällor och trummor hörde till standardutrustningen och vissa hade också ramsor och koreografier. Roligt att höra hejandet på många språk. Men vissa tränare gjorde en beklämd. Det fanns de som skrek på sitt lag, som skällde och skakade på huvudet och såg missnöjda ut. På barn! Som spelar i en cup där det faktiskt inte ger så stora fördelar ens att vinna sin serie. Men de flesta var bra, glada och uppmuntrande och ivriga och empatiska.

Igår kväll kom vi hem, trötta, med bedövade öron och kanske en begynnande förkylning. Men väldigt nöjda. Flickorna hade en så bra resa, de är så trevliga med varandra och skapar kontakt också med nya vänner. Och bonus för mig var ju att umgås med de andra föräldrarna. De flesta av dem kände jag bara till utseendet från förut, men alla visade sig vara jättetrevliga. Roligt att lära känna dem bättre.

Men onekligen är det litet skönt att vara tillbaka i sin egen säng, med bara en rumskamrat istället för 16.