Ungdomarnas energi och sällskaplighet var imponerande. Ingen drog sig undan en enda gång, de umgicks varje sekund utom när de sov, och hade ALLTID hög musik på. Också på de fullproppade bussarna som gick mellan spelplanerna ansågs det fullständigt rimligt att spela musik från tre olika högtalare, tre olika sånger, på tre olika språk (oftast dessutom sånger som man skulle vråla med i). Jag var också ganska imponerade över de vuxnas, och i synnerhet busschaufförernas, tålamod - alla gillade läget och bara en enda gång hörde jag en vuxen be någon skruva ner volymen.
Hejarklackarna var också alltid högljudda. Tutor, koskällor och trummor hörde till standardutrustningen och vissa hade också ramsor och koreografier. Roligt att höra hejandet på många språk. Men vissa tränare gjorde en beklämd. Det fanns de som skrek på sitt lag, som skällde och skakade på huvudet och såg missnöjda ut. På barn! Som spelar i en cup där det faktiskt inte ger så stora fördelar ens att vinna sin serie. Men de flesta var bra, glada och uppmuntrande och ivriga och empatiska.
Igår kväll kom vi hem, trötta, med bedövade öron och kanske en begynnande förkylning. Men väldigt nöjda. Flickorna hade en så bra resa, de är så trevliga med varandra och skapar kontakt också med nya vänner. Och bonus för mig var ju att umgås med de andra föräldrarna. De flesta av dem kände jag bara till utseendet från förut, men alla visade sig vara jättetrevliga. Roligt att lära känna dem bättre.
Men onekligen är det litet skönt att vara tillbaka i sin egen säng, med bara en rumskamrat istället för 16.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar