Vanor

 

Under corona-åren, när alla var hemma hemma tiden, skapades en vana där jag genast när jag vaknade gick ut med hundarna - alltså innan jag åt morgonmål, duschade och satte igång med dagens bestyr. Hos hundarna satte sig vanan stenhårt och går inte att rubba längre. Så fort jag vaknar ska vi ut - men om någon annan vaknar innan jag gör det snarkar de glatt vidare, det gäller bara mig.

Numera stiger jag alltså upp, går ut med hundarna, äter morgonmål, duschar, klär på mig, sminkar mig och åker till jobbet. Alltid samma ordning. 

Veckan efter påsk hade maken semester men inte jag, så han stannade på lande med hundarna. Fantastiskt, tänkte jag, nu kan jag vakna, duscha, åka till jobbet och dricka kaffe där, och spara en massa tid på morgonen. Och det funkade INTE ALLS. Det kändes som ett hårt uppvaknande att gå direkt i duschen jämfört med att gå ut och hasa runt kvarteret, jag vaknade aldrig riktigt, hann inte bli hungrig på morgonen och rytmen kändes fel hela dagen.

Så sista dagen gick jag på morgonpromenad utan hundar, och allt var bra den dagen. Tydligen inte bara hos hundarna som vanan har satt sig stenhårt.