De här sista veckorna i maj lär ingen förälder med skolbarn ha svårt att hitta på sysselsättning för kvällarna. Gårdagens kvällsprogram för oss var en skolkonsert. Och sedan promenad genom staden med treåringen på cykel plus nioåringen och trettonåringen, eftersom ärenden skulle skötas och maken och femtonåringen redan hade skyndat iväg på andra ärenden med bilen. På plussidan var vädret och mötena med på allvar tiotals bekanta (Mamma, det skulle gå mycket snabbare om du inte skulle känna alla som vi möter, sa trettonåringen), på minussidan en trotsig treårings cykelstil (Mamma, spring! Jag vill cykla fort! BROOOOOMS: Mamma jag har ett ärende! Vingla från ena sidan av vägen till den andra: Men mamma, jag ÄR ju på kanten! Små gräl vid stora vägar: Mamma, jag KAN cykla själv! Du får inte hålla i! Stora gräl vid vägval: Mamma, det är JAG som bestämmer!). Men hem kom vi, litet svettiga och med bara ett skrubbsår (på mig).
En av kvällens skönaste stunder blev, något otippat, promenaden med hunden. Tänk att vi nu är där att man bara kan kliva i crocsen (till sin långa jobbkjol, snygg kombination antagligen) och gå ett varv runt kvarteret med bara armar och bara ben och inte frysa alls. Och det är ljust och grönt och doftar gott.
När jag kom hem sov de två minsta och vi satt uppe ytterligare en halv timme med de två största och pratade skräp. Inte illa alls.
Och kvällens program är picnic med trettonåringens klass för mig, bowlingkalas med nioåringen för maken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar