Födelsedagskalas

Ingen annan blev förkyld, och i går var det äntligen dags för femårskalaset. Vi hämtade de tolv skuttande och babblande flickorna från dagis och promenerade hem till oss. Vi upprepade det välfungerande konceptet från i fjol och serverade hotdog och kaka. Allt gick förvånansvärt lugnt till med tanke på barnmängden, tills vi började med disco efter att de hade ätit upp allt sött och ljud- och springnivån ökade exponentiellt.

 En storasyster bakade en fjärilskaka...

... och en annan arrangerade skattjakten, som avslutades med att den gömda skatten hittades i badrummet.

När alla gäster hade gått, nöjda och glada, avslutade vi med en välförtjänt öl tillsammans med bästa kompisens föräldrar (som alltså varit med och ordnat kalaset). Och gick så småningom och lade oss. Och vaknade litet senare av att födelsedagsbarnet kastade upp i sängen - och tydligen hade fått magsjuka. Hurra.

Jobba hemifrån

I dag har jag njutit av ett av vardagens glädjeämnen: etäpäivä, att jobba hemifrån. Tänk att en vanlig arbetsdag kan kännas nästan som en ledig dag, bara för att man stiger upp en halv timme senare, inte sminkar sig, drar på sig lösa kläder och sätter sig att jobba vid sitt eget vardagsrumsfönster. Dessutom är huset nu prydligt, eftersom man hinner knäppa på en disk- eller tvättmaskin eller plocka undan i hallen mellan varven, i stället för att prata en stund med sina kollegor. En dag då och då är det rena lyxen - fast i längden skulle man säkert sakna sina arbetskamrater och strukturen på dagarna.

Hösten gör sig påmind genom regnet, en febrig tonåring som fick stanna hemma i dag och två andra kraxiga barn - och att jag själv börjar känna mig litet krasslig. Men nu ska vi inte bli sjuka, för i övermorgon ska vi fira femåringens och hennes bästa kompis födelsedag - med 12 jämnåriga kompisar hos oss. Blir spännande. 

I går kväll

Jag: Sov gott, lill-skrutt!
Hon: Sov gott, mamm-utt!

Just så.

Samtal om kärleken

Samtal i bilen med den nyblivna femåringen (som ännu är i den åldern att man beundrar sin mamma oerhört):

- Mamma, hur ska jag veta att pojken som jag gifter mig med pratar svenska?
- Nå, det märker du ju när ni blir bekanta.
- Va, är man bekant först? Var du och pappa bekanta?
- Jo, först blev vi bekanta, sedan blev vi kära och sedan gifte vi oss.
- Nå, det förstår jag! Vem skulle nu inte ta dej!

Och vem skulle nu inte ta dej, lilla älskade unge.

Sociala

Veckoslutet var mycket socialt och festligt. På fredagen åkte vi direkt efter jobbet till goda vänner, som vi inte har träffat på länge. Det var roligt att se dem och vi bjöds på god mat, och kunde sitta ute utan tröjor i den allt mörkare augustikvällen tills vi tog en taxi hem vid 24-tiden.

Nästa dag började långsamt i stan. Första lördagen på evigheter (sedan maj?) som man åt morgonmål i lugn och ro med tidning, utrymme på bordet, flera sorters pålägg till smörgåsarna och nymalet kaffe. Lyxigt det också (fast jag nog kan tänka mig ett antal lande-veckoslut ännu). Sedan en uppröjning hemma (som det såg ut! Alla har bara snabbt kommit in och tömt sina väskor och packat nya ända sedan sommaren började) innan vi gav oss iväg mot nästa fest - kräftisen på andra goda vänners lande.

Båda festerna var supertrevliga. Sällskapet var glatt, maten läcker, vädret fint och ungarna snälla. Vilken lyx, att få äta gott och samtala i fred medan de små barnen roar sig själva (de stora har ju redan länge suttit lugnt tillsammans med oss och ätit). På fredagens party lekte de utomhuslekar i timmar och på lördagens sprang de omkring och hoppade trampolin (mer kreativt ju längre kvällen led... I något skede tog de av sig alla kläder och fyllde flera ämbar med vatten, som de sedan hällde ut på trampolinen. Så hoppade de lyckligt i vattenpölen).

Som avslutning en bild på efterrätten - ett nytt experiment med mycket lyckat resultat. Man smälte socker och blandade med lika mycket smält smör, och sedan stekte man bullabitar i blandningen. De extremt rika riddarna serverades sedan med mascarponegrädde med limesmak och färska bär. Namnamnam.

Jag försökte även fota supermånen innan vi gick och lade oss, men eftersom jag i det skedet inte lyckades få min telefon att fota utan blixt (däremot tog jag tydligen två VIDEON av månen, hmmm...) får ni inte se bilder. Men den var fin.



 

Rycktes med av stämningen

I går gick jag ut på vår gård med en sekatör i den varma kvällen, helt stillsamt, med tanken att klippa av några kvistar på en buske, som hade blivit bruna. Men så såg jag mera risigt, som jag klippte ner. Och mera och mera. Och så såg jag några små träd, som plötsligt hade blivit ganska stora och som absolut inte gjorde någon nytta där de stod. Så jag hämtade handsågen och sågade ner sex stycken. (Som en parentes kan nämnas att jag i det här skedet redan var ganska svettig och hade fått sällskap av två taxar - vår egen och grannens - som bet i samma buskar/träd, och grannen själv som hjälpsamt tipsade om att det kanske skulle gå enklare med en motorsåg).

Slutresultatet blev att vi nu har några fällda träd som man inte kan dumpa någonstans - vi måste typ såga upp dem till ved??? - och att vår gård växte med kanske fem kvadratmeter. Vad månne vi med våra obefintliga odlartalanger ska göra med dem? 

Festligheter

Först firade vi födelsedagar, och åt bland annat detta:

Grillspett, som serverades med tzatziki och rött vin, nam nam nam.

Och blåbärspaj, som togs med på båtutflykten och  serverades på en öde ö.

Sedan återvände vi till stan, och vardagen. Nästan. För på måndagen hade vi ju bröllopsdag (19 år!), så jag bad mellanbarnen laga mat tills vi kom hem. Och det gjorde de med den äran, de lagade tacos och dukade upp på terassen. Till efterrätt hade de gjort en fjärilskaka:

Uppenbarligen fotar jag först och främst vad vi äter.

Lande strax igen

Första arbetsveckan nästan avklarad, huh! Tycker den alltid känns tung, och det har den minsann varit också i år, trots att här lyckligtvis har varit lugnt och man har fått pyssla på i lugn och ro. Återgången till vardagen, tidiga morgnar och vettiga rutiner tar på krafterna.

Men jag har varit mycket skärpsam (som fyraåringen säger, dock oftast som kritik: Mamma, var inte så skärpsam!): Tidiga morgnar, nästan 40 arbetstimmar, inget godis, ingen alkohol, hundra maskiner tvätt, kvällspromenader med hunden... Tre barn är på scoutläger, och jag märker att jag är ovan att ha så få barn hemma - jag har vaknat flera gånger på nätterna den här veckan med bankande hjärta när jag har drömt att jag har tappat bort något barn (eller hund).

Nu inleds dock snart det efterlängtade veckoslutet - lande igen och stora barnen kommer hem, hurra (sextonåringen åker dock vidare direkt, på FBK-läger till Tyskland). På söndag ska vi fira två födelsedagar, minstingen fyller fem (är månne femårsdagen den födelsedag som man väntar allra, allra intensivast på?) och maken litet mera.