Förväntningar

Femåringen ska delta i Bamse-klubben under vår resa till Cypern. Det är första gången som något av våra barn är anmälda dit, så vi har inte riktigt koll på procedurerna. Därför blev jag litet överraskad när jag mitt i brådskan på jobbet förra veckan fick ett mail från Bamse, som sa att han hade skickat ett paket.

Och gissa om vi har väntat på paketet sedan dess. I går kom det äntligen. Det innehöll en liten ryggsäck, en lippis, en t-skjorta och en pysselbok (med en flygbiljett för ett mjukisdjur). Ivern var stor (främst hos femåringen), och efter alla provningar tog jag undan paketet så allt ska finnas kvar när vi åker iväg. Poäng åt Finnmatkat, det är roligt när man får glädja sig åt resan i förväg, också om man är fem år.

Och hunden har uppenbarligen ätit något olämpligt igen. Han har kastat upp två gånger i femtonåringens säng (någon form av favoritställe för stunden, vi har inte hittat några pölar någon annanstans) och i natt fick hon tydligen nog efter att ha bytt lakan för andra gången.

Vanlig vardag igen

Nåja, hör ni. Årsredovisningarna är klara, bolagsstämman hållen och resultatet publicerat - och livet kan återgå till det normala igen. Jobbdagen i dag (och förmodligen resten av veckan) går åt till att gå igenom mailen och kolla vad som har blivit ogjort de senaste veckorna. Och nu, när det lugnar sig, märker jag hur trött jag är.

Men det gör ju ingenting. Fyra vanliga, normallånga arbetsdagar denna vecka, och så blir det påsk. Och vi ska bara vara på lande och ta det lugnt. Sedan blir det en fyradagarsvecka till, sedan en vanlig vecka och så en SEMESTERVECKA! På Cypern!

Och vi planerar påskmenyer och sommarsemestrar, vad vi ska göra på lande i år och om vi ska åka någonstans. Dessutom hann jag en sväng in på Stockmanns Galna dagar och nappa åt mig Finnlaysons elefantlakan, som jag länge har suktat efter men inte kommit mig för att köpa. För att glädja mannen (som helst vill ha neutrala lakan) blev det gråa elefanter - själv skulle jag kanske ha tagit röda eller gula. Men de här är nog jättefina, också.

Högst välkommet veckoslut

Maken och de två äldsta döttrarna, ett par kompisar och hunden är på väg mot lande. Elvaåringen är på kalas, och femåringen och hennes kompis äter glass framför BUU-klubben. Den ytterst abetsintensiva veckan slutade på ett mycket tillfredsställande sätt, när mycket liksom föll på plats och blev klart lagom på fredag eftermiddag. Och nu är här hemma underbart lugnt, och till och med rätt städat.

De två döttrarna som blev kvar med mig har en del kompisträffar inbokade på helgen, och på ett par av dem hänger också jag med. Men mina egna planer omfattar bara långa nätter och mycket soffhäng. Härligt.

Breaking news

Jag har ju glömt att blogga om förra veckans stora händelse: Minstingen tappade sin första tand!

Handla med femåringen

Som jag tidigare har nämnt, i några omgångar, är det aningen mer utmanade att handla mat i sällskap av vår minsting än om man gör det ensam. Nuförtiden är hon ganska beskedlig, men verkar se butiksbesöket som något slags träningspass - medan den vuxna rör sig långsamt med butiksvagnen springar hon runt, runt i butiken och girar runt hyllorna med våldsam fart. Man handlar alltså helst när det är ganska folktomt i butikerna om hon är med.

I går nådde butiksupplevelsen nya höjder. Vi behövde mat, och elvaåringen behövde födelsedagspresenter till ett par kompisar, så vi åkte till ett köpcentrum och avslutade med att handla mat i den stora Citymarketen där. Femåringen sprang runt hyllorna, och kom plötsligt storgråtande tillbaka, följd av en man med olycklig uppsyn.

- Hon sprang rakt emot min vagn, jag hann inte göra någonting, förklarade han.
- Jo, ingen fara, sa jag. Hon är vild, det är inte alls ditt fel. Och dessutom verkade det inte vara någon större fara, hon hade redan slutat gråta i min famn.  Men mannen stannade kvar en stund och pratade vidare, och snart anslöt sig dessutom en annan, främmande pappa till diskussionen.
- Jag tror hon kom undan med blotta förskräckelsen, sa han. Det såg våldsamt ut, men det gick nog bra. Och så pratade jag några meningar med båda två.

Medan vi packade ihop inköpen vid kassan klängde minstingen (som hade återhämtat sig) vid ett lågt räcke vid kärrorna. När vi tittade upp fem sekunder senare var hon försvunnen. Vi ropade och tittade oss omkring, men ingen unge. Jag lämnade de två mellanflickorna kvar var de var och sprang omkring och letade, men ingenstans fanns hon. Eftersom vi stod vid både en utgång och rulltrappor både upp och ner insåg jag att jag inte kan kolla alla alternativ, så jag larmade vakterna. Och infon som kunde ropa i högtalarna. En minut senare hade elvaåringen hittat henne (hon hade gått tillbaka in i affären), och jag gick tillbaka till vakterna och infon och sa att hon var återfunnen men tackade för hjälpen. Och när vi gick mot bilen (äntligen!) kom en tredje man fram och började prata. Han hade tydligen hört mig tala med vakterna och undrade nu om barnet hade kommit till rätta.

Summa summarum kan man konstatera att kombinationen aktiv femåring och stor butik tycks vara ett utmärkt sätt att komma i kontakt med nya människor. Men om man handlar ensam får man aningen mindre hjärtklappning och adrenalinpåslag.

Hälsningar från lande

Pang bom så blev det vår - åtminstone tillfälligt.

Vi krattar och klipper ner kvistar och eldar i en tunna.

Här finns snödroppar och några krokusar, och vi åt lunch i solen på terassen.

Så småningom ska jag väl gå in och dammsuga bort muspepplorna ur sängarna, före grillmiddagen och bastun. 

Det ljusnar

Numera är det ljust både när jag kör till jobbet på morgonen och när jag kör hem. I morse glömde jag att slå på sätesvärmaren i bilen när jag startade och märkte det först efter 15 minuter (och slog inte på den då heller) - vilket vårtecken!

Man vågar inte riktigt säga något ännu, men det känns som om årsredovisningsprojektet börjar vara någotsånär under kontroll. Publiceringsdatum är först om några veckor, och allt möjligt kan ännu hända, men på slutrakan är vi hursomhelst. 

Och, som grädde på moset - jag har bokat en resa för mig och de tre minsta flickorna till Cypern i april! Maken och störstingen föredrar som känt andra typer av semestrar, så de kommer inte med (maken riktigt ryste när jag berättade om våra planer, bara sola och simma - om vädret tillåter - och njuta av hotellets programutbud och kanske, de dagar vi känner för det, göra dagsutflykter innan vi återvänder till hotellets middag, minidisco och kvällshow). I år fick vi inte heller med andra kompisar, så vi åker bara vi fyra. Men det blir nog toppen det också, jag ser så fram emot det.

Och veckoslutsvädret ser ju lovande ut, så vi tänkte oss en tur till lande på helgen.

Specialkväll

I går skyndade vi oss hem från jobbet, plockade upp alla barn och åkte in till stan. Först åt vi en nepalesisk middag (Base camp på Universitetsgatan, mycket gott) och åkte sedan vidare till Svenska teatern och Mamma Mia.

Och vi får nog sälla oss till hyllningskören: det var riktigt, riktigt bra. Enormt bra sång och dans (fast ljudåtergivningen emellanåt lämnade litet övrigt att önska), roliga kläder och en massa fart och energi. Till och med femåringen orkade koncentrera sig i tre timmar, och ännu harma sig litet när föreställningen tog slut klockan tio på kvällen.

Nu vaktar maken och jag sofforna medan döttrarna (de tre minsta, störstingen är på FBK-övning) dansar Wiis ABBA dance i nedre våningen. I kväll blir det middag hos goda vänner. Utmärkt veckoslutsprogram.

Frisyrer

De senaste veckorna har jag åkt så tidigt på jobb att ingen annan i huset varit vaken. I går skulle jag dock skjutsa en kollega, så jag hade "sovmorgon" och startade hemifrån först 7.10. Detta medförde att jag fick fläta tre hår, när döttrarna märkte att jag var hemma. Elva- och femtonåringen hade inga specialkrav, men femåringen ville att "Fluttershys svans ska gå sådär med i flätan". Och snyggt blev det ju, onekligen.