Fredag, hurra!

Tortillapressen, köpt på KitchenLab i Stockholm - det viktigaste (enda) måstet på vår kryssning förra veckan

Härligt med fredag! Maken fick dock börja den med att klättra upp på taket med en ficklampa, i ösregn och kolmörker, för att rensa regnvattenröret som hade kloggat igen. Dumt huvu får kroppen lida, vi kunde ju eventuellt ha fixat det i dagsljus under någon av de soliga dagarna tidigare i veckan...

I kväll planerar vi hemlagad mexikansk middag - vi ska prova vår nyinförskaffade tortillapress (tydligen livsviktig när man lagar mexikansk mat, man kan inte kavla) och äta tortillas med kyckling och hemgjord guacamole och salsa. Namnamnam. Sedan tänker jag följa höst-fredagstraditionen och tillbringa resten av kvällen på soffan, under en filt och en hund och något barn, och titta på film.

I morgon får vi gäster och på söndag blir det väl bokmässa. Perfekt.

Höstlov

Maken och jag tog ledigt på fredagen (skolbarnen hade ledigt redan från och med onsdagen), och på torsdag kväll steg vi på Silja Symphony och åkte mot Stockholm med hela familjen utom störstingen, som skulle på EYP till Tallinn. Med på båten var också makens bror med familj (och massor av andra bekanta), och det var ju toppen när man så sällan hinner umgås i lugn och ro i vardagen.

Maten på den italienska restaurangen på båten var fantastisk, helt som förra gången. I Stockholm sken solen och vi promenerade omkring på stan och träffade min bror på en fika. Ungarna umgicks med sina kusiner och sprang hit och dit på båten och de vuxna satt på sina rumpor och åt och drack och pratade. Hur bra som helst. 

Och sexåringen var företagsam, som vanligt. På restaurangen hamnade hon helt i andra ändan från oss sett, när vi satt tio personer i ett bord. När vi för första gången tittade åt hennes håll hade hon redan försett sig från barnbuffén. I nästa ögonblick hade hon själv beställt dryck - systrarna sa att hon hade sagt "Kan jag också få en cokis?", och sedan när servitrisen hällde upp den tittade hon henne i ögonen och sa "Tack". Utmärkt.

På väg hem i Helsingfors handlade vi i Stockmanss Delikatess, för vi skulle få gäster på kvällen. Sexåringen gillar att "spionera" i butiker - hon gömmer sig bakom hyllorna och smyger efter oss. Det brukar fungera rätt bra, hon håller koll på oss och vet att hon inte får lämna butiken. Delikatessen i Helsingfors är dock rätt komplicerad med en massa små rum och avbalkningar, och så småningom insåg vi att vi inte hade sett Sherlock på ett tag. Jag gick bakåt och letade, och hörde sedan hur man kallade på mig i högtalarna, med förnamn och efternamn. Då hade damen själv, när hon inte hittade oss, gåt till infon bredvid ostdisken och sagt att "Min mamma heter SåochSå och jag har tappat bort henne".

Ja, och så åkte vi hem, och så lagade vi mat, och så hade vi gäster. Och i dag är vi ganska trötta och har inte gjort någonting av vikt. Inte en enda bild tog jag på kryssningen, heller, så det får duga med en gammal.

Sexåringens helg

Och så här har sexåringen upplevt sin helg (fast det verkar vara omöjligt att få bilden svängd, grrr). Hon ville inte rita något i går, så jag föreslog att hon skulle skriva i stället. Och så gjorde hon det, koncentrerat och utan hjälp i tio minuter.

Som ni ser har hon upplevt att hennes framtand har blivit lösare, så det började blöda och hon började må dåligt.

Avsluta sommarsäsongen

 

På helgen stängde vi lande. Vi åkte ut först på lördag eftermiddag, för elvaåringen hade skoldag ännu på lördag, men vilken fin helg det blev! Vi lagade enkel mat, eldade i brasan, spelade sällskapsspel, promenerade i solen och njöt av de fantastiska, kalla oktoberdagarna.  

 

 På söndagen packade vi sedan in båten, stängde av vattnet, tog bort alla lakan, packade med all mat, stängde kylen och åkte hem. Nu har vi program i stan tre helger framöver, och sedan får vi se. Kanske det ännu blir några veckoslut på lande, men det är skönt att allt är fixat för vintern så man inte är tvungen att åka dit om man inte har lust.

Ovanligt kvällsprogram

Sent på kvällen i går utbröt stor och ovanlig aktivitet i hushållet. Sjuttonåringen och elvaåringen hade redan stängt sina dörrar och gått och lagt sig, sexåringen sov och resten höll just på att gå och lägga sig. Då rusar plötsligt sjuttonåringen ut ur sitt rum och ner för trapporna, ropar "N säger att här är norrsken!", drar på sig en jacka och springer ut. Femtonåringen och jag slänger också på oss första bästa jacka och följer efter.

Och minsann! Vi spanar åt alla håll och märker något ovanligt på himlen. När jag ser ett illgrönt sken mellan träden springer jag in igen och säger åt maken och elvaåringen att de också måste komma.

Så står vi ute, alla fem (sexåringen får dock sova vidare). Norrskenet syns mest österut, över tågspåret, och vi går en bra bit längs vägen. Först när en cyklist åker förbi och tittar långt inser jag hur vi ser ut. Alla fem i pyjamas, omaka skor och oknäppta jackor. Maken och sjuttonåringen har dessutom shortspyjamasar, så deras bara ben sticker fram under jackorna. Fem bydårar som till råga på allt tittar intensivt mot himlen. Och så går det dessutom ett tåg förbi. Men att se norrsken i södra Finland var ju unikt - fast det var ganska svagt.

Små, viktiga stunder

I går var det ett evenemang på jobbet, så jag hade en elva timmars arbetsdag. När jag kom hem var jag ju inte så jätte-energisk, så jag åt och slängde mig i sofffan. I sofforna råkade också resten av familjen befinna sig (utom sexåringen som var på jomppa), och alla på ungefär samma trötta men nöjda nivå. Sjuttonåringen högläste Allt om Mats motiveringar till varför de vin som rankades som Inte Prisvärda verkligen inte var prisvärda (och det är nog underhållning för en kväll, de är inte så finkänsliga i sina omdömen). Femtonåringen skulle beställa ett skal till sin iPad, så jag tänkte haka på och skaffa ett seriöst skal till min telefon (man borde ju verka proffsig på jobbet). Alla familjemedlemmar framförde sina åsikter om alternativen. Femtonåringen beställde ett vackert skal, men för mig gick det kanske inte så jättebra - eller tycker ni att skalet på bilden ger ett professionellt intryck? Men det var det vi alla föll för. Och så beställde jag faktiskt också ett vanligt, tråkigt, som jag kan ha på vardagarna.

Tänk vad korta, oplanerade, vardagliga stunder - när alla är på plats, pratsamma, nöjda och glada - kan vara fina.

Sexåringsperspektivet

 

Det gångna veckoslutet var verkligen fyllt av roligt program. Sexåringen var först på en dagiskompis födelsedagskalas med pirattema på fredag kväll. På lördagen var vi först och hälsade på fafa, och där lekte hon med de två hundarna som fanns där. På kvällen hade vi middag för två andra familjer, där döttrarna är hennes bästa kompisar från dagis. Och som de lekte och härjade, hela kvällen och halva natten.

På söndagen kom först min bror med familj på besök, och hon fick leka med sin tvååriga kusin som hon sällan ser (de bor i Stockholm). Sedan fick hon se på favoritfilmen Frost, innan vi åkte til makens syster som hade kusinträff. Och sedan hann vi ännu ut på en cykeltur på tre man hand, maken, sexåringen och jag.

Dagis har ett system med ett häfte, där man varje veckoslut ska rita en bild som beskriver något som man har gjort. Vad ska du riktigt välja, sa jag, när det har hänt så mycket roligt? Hon vet, sa hon, och gick och ritade.

Och på teckningen ser ni när hon plockade upp ett skräp som låg på marken och lade det i papperkorgen, när de var ute och plockade höstlöv till bordsdekoration tillsammans med femtonåringen.

 

Veckoslut i stan

 

För första gången på länge bestämde vi oss för att inte åka till lande på helgen, och nog har ju ett veckoslut i stan också sina fördelar. 

Man kommer hem efter arbetsveckan, äter gott med hela familjen och dricker vin. Sedan tillbringar man resten av kvällen i soffan och lägger sig klockan tio. På lördagen vaknar man av sig själv åttatiden, och äter morgonmål i lugn och ro, med tidning och kaffe. Barnen dyker upp ett efter ett, rufsiga och morgonsömniga och avslappnade.

Sedan gick jag på en rask promenad i höstsolen med hunden och städade upp hemma, medan maken åkte och handlade mat med ett par barn. Snart blir det mera fart - lunch, födelsedagskaffe hos fafa och sedan hem och laga mat, för i kväll kommer två andra familjer på middag.

Jasså, säger du det?

Maken får, i sin familj med fem damer, stå ut med ett och annat. I går hade sexåringen en åsikt i bastun:

- Pappa, din *piiip* är ful och ograciös.
- Ograciös?, protesterade maken. Var har du lärt dig ett sådant ord?
- Nå jag hittade på det!