Vårfart

Våren och de allt längre dagarna tycks ha en uppiggande effekt. De senaste dagarna har åtminstone maken och jag (och olika barn olika dagar) vaknat innan väckarklockan ringer - och då bytte vi ju ändå till sommartid för några dagar sedan!

I morse fick jag sedan en oväntad idé, när jag såg några övermogna bananer i köket: NU ska jag prova på att göra bananplättar. Så jag stekte bananplättar till familjen till frukost, före skola och jobb. Jag tog enklast möjliga recept (man blandar en mosad banan med ett lätt uppvispat ägg, och så steker man små plättar av smeten) och satte igång. Mottagandet var blandat - eller initiativet applåderades av alla, men smaken delade åsikterna. Sjuåringen sa UÄK och tänkte nästan börja gråta (Mamma, här är BANAN och du vet ju att jag inte tycker om banan!). Maken, trettonåringen och jag var alla aningen skeptiska, men de två äldsta döttrarna gillade plättarna.

Och under dagen har jag ännu bokat en tvådagarsresa till Pärnu för äldstingen och mig. Hon är väl värd att belönas för sina studentskrivningsinsatser och jag råkar ha några dagar ledigt när ingen annan har. Så nästa vecka åker vi!

Spännande händelse från veckan som gick

Jag har en stor, tung skrivbordsstol på jobbet - den ser ut ungefär som den på bilden ovan (lånad från nätet). En dag satt jag i den, som vanligt, och skulle plocka upp en grej från min handväska, som låg på golvet. Och då välte hela stolen! Med mig i, naturligtvis. Jag slog mig inte alls, stolens armstöd tog smällen, men det andra armstödet hamnade ju överst och låste liksom fast mig. Jag måste kravla omkring ett ögonblick, som en skalbagge som har hamnat på rygg, innan jag kunde ta mig upp. Men men, vi sitter i egna bås i vårt öppna kontor, så ingen såg mig, och om någon kollega hörde underliga ljud så låtsades de finkänsligt om ingenting.

Övriga spännande händelser från denna vecka: Artonåringen skrev precis sitt sista prov i studentexamen, och har nu alltså gjort sitt i skolan. Hurra hurra och grattis!

Långpromenad

Så sov vi i elva timmar, och vaknade till strålande sol. Efter att alla hade vaknat och ätit morgonmål (länge) föreslog jag en långpromenad, och alla tre barn som var med på lande (sjuttonåringen hade stannat i stan med kompisarna) hängde med.

 

Långpromenaden som vi brukar gå är kanske sju kilometer lång, längs skogsvägar där vi under åren en gång sett en människa och en gång en skogsmaskin. Perfekta promenadstråk alltså, där man kan ha hunden lös. I dag var det mycket vackert, med solsken, vattenporl och de sista isformationerna.

 

Och årets första nyckelpiga! 

Promenaden tar kanske två timmar (sjuåringen går mer eller mindre lika snabbt som vi andra nu). Efter kanske en och en halv försvann hunden. Han gör det ibland, när han får vittring på något oemotståndligt. Då hör man bara hur hans gälla jaktskall förvinner längre och längre bort. Skogen är så stor så det är omöjligt att följa efter, så vi brukar helt enkelt stanna och vänta på att han kommer tillbaka. Och det brukar han göra efter kanske 20 minuter, trött och ibland våt och frusen.

Men icke i dag. Efter trekvart gick maken och de två största flickorna till stugan, ifall han skulle ha sprungit dit. Minstingen och jag väntade och ropade på hunden. Maken kom tillbaka med bilen, och så ropade vi litet till. Ingen hund. Så åkte vi tillbaka till början av skogsvägen, stannade och ropade. Och då! En trött, tyst och litet skamsen (?) tax dök upp, och lättade kunde vi åka tillbaka till stugan och njuta av den försenade lunchen som stora flickorna lagat.

Tack och lov kom han tillbaka. Vi kunde ju nog ha väntat några timmar, men vad skulle man ha gjort sedan? Söndag kväll, och jobb och skola som väntar. Inte kunde vi ha blivit där, men inte kunde man ju ha lämnat hunden i skogen, heller.

 

Men nu slutade allt väl, och vi hann till och med till stan till minstingens simning. Och vad skönt det känns att ha varit ute i många timmar i vårsolen!

Vårens första dag

Hälsningar från lande.

 

Vi kom iväg först i morse, för i går var maken och jag på J Karjalainens konsert i Helsingfors - mycket bra. Vi börjar vara i det lyxiga stadiet att vi kan ge oss iväg på tu man hand i några timmar utan desto mera arrangemang. I går var artonåringen hemma med sjuåringen (tretton- och sjuttonåringen var hemma hos kompisar), och de hade tydligen haft det hur mysigt som helst - bakat kladdkaka och haft nagel- och sminkspa.

 

När vi kom fram till lande 13-tiden hade solen kommit fram, det fanns just ingen snö och allt kändes rätt vårlikt...

 

 ..i synnerhet som vi hittade den första krokusen - en enda - i vår backe. Vi lagade snabbt en korvsoppa och åt ute i solen på terrassen medan stugan värmdes upp av batterier, värmefläkt och två brasor. 

Och sedan har vi druckit kaffe i solen, promenerat (jag), läst matematik (abin), stickat (trettonåringen), grillat (maken) och gått i bastu. Nu börjar sängen snart kalla, efter ganska många korta nätter förra veckan. Så skönt att det börjar bli vår och man kan börja vara på lande! 

Stort gäng

 

När hallen ser ut så här när man kommer hem från jobbet kan man nästan gissa att man har några extra barn på besök.

Fyra extra, skulle det visa sig. Och alla fyra egna. Hur bra som helst.

 

Och sjuttonåringarna fixade dessutom maten (och satte in extraskivan i bordet).

Loppisfynd

I dag fick jag redan tidigt sällskap av artonåringen, som hade morgontur på caféet där hon jobbar och alltså slutade redan 12.30. Hon följde med till matbutiken (där vi köpte tre gånger så mycket snacks som mat, mycket - och goda - snacks är tydligen fullkomligt avgörande för insatsen i morgondagens studentskrivning i fysik).  

 

Efter mathandlandet stack vi oss in på loppiset bredvid för att kolla om de hade blommor, eller eventuellt ett dubbelpåslakan som jag litet halvhjärtat har sökt ett tag. De hade ingendera, men däremot en Lundia-byrå - samma serie som vi redan har två av. Jag slog till, med avsikten att reda upp i minstingens rum. 

Det är ju egentligen inget rum, utan ett litet krypin i brasrummet. Hon har en loftsäng och utrymmet under den, och  så här såg det ut. Hon har själv planerat inredningen, inklusive planen att alla leksaker är på golvet och en stol står framför brasan.

Och så här ser det ut nu! Mycket bättre, enligt mamma. Få se vad damen själv tycker när hon kommer hem från jomppan.

Slutet gott, allting gott

 

Dagen inleddes på ett ytterst frustrerande sätt - eller egentligen hade det börjat redan tidigare. Jag tappade min telefon i marken förra veckan, och trots två olika skydd (skal och skydd på skärmen) föll den så olyckligt med ett hörn mot en sten att skärmen sprack riktigt ordentligt. Ett par dagar hankade jag mig fram med sprucken skärm, men i går blev hela skärmen mjölkvit och telefonen gick inte längre att styra. Och eftersom telefonen har en betydande roll på jobbet (och fritiden) måste det ju fixas.

Jag fick en ny, likadan telefon av vår IT-avdelning, och så skulle jag flytta över all data från min gamla. Det var bara det att när jag försökte säkerhetskopiera den, så sa den att det är omöjligt för min dator är för full. Jag raderade filer från datorn och från telefonen, och försökte igen. Samma felmeddelande, så jag raderade igen. Och igen. Och igen. Och igen. Sedan gav jag upp för dagen, och började i morse igen med nya, friska tag. Samma resultat, igen och igen och igen. Så bytte jag taktik, köpte mera plats i molnet och försökte kopiera den dit. Tre gånger började den glatt att kopiera, men avbröt sig sedan mitt i allt (efter 15 minuter) och meddelade kort, utan desto mera förklaring, att det misslyckades. Någonstans här hade också artonåringen kommit hem och försökte hjälpa mig, med det enda resultatet att vi båda fick nervösa sammanbrott.  

Jag gick en långpromenad med hunden för att lugna mig, och så började det ordna upp sig. Jag löste telefonproblemet (delvis) genom att kopiera de sista bilderna och för övrigt använda säkerhetskopian från december. Glad över att åtminstone ha en fungerade telefon åkte jag och besiktiga bilen, som gick igenom besiktningen utan kommentarer. Nu började humöret vara riktigt bra igen, och så kom höjdpunkten: Vi hade bara trettonåringen hemma på kvällen, så vi bestämde oss för att ta fredagsmyset på restaurang. Vi valde Sandro, och det var så gott, så gott. Nu är vi hemma igen, och fortfarande är jag så proppmätt så jag knappt kan röra mig. Och fullständigt tillfreds med tillvaron.

Livstecken

Hejhej, ursäkta pausen. Sedan sist har jag bland annat:  

 

- Jobbat en hel del (intensiv period på jobbet). I dag dock hemifrån, vilket hunden verkar mycket lycklig över. Han har delvis bökat in sig under min dator, vilket gör det hela aningen instabilt. 

 

- Promenerat mycket. Jag vet inte vad för kraftuttryck jag ska ta till, det är så fantastiskt att ljuset kommer tillbaka - nu är det ju redan ljust från sju till sju, ungefär. 

 

- Sytt paljetter på sjuåringens gymnastikdräkt. Det tar hundra år (142 paljetter som ska sys fast en och en), men blir nog fint. I synnerhet enligt sjuåringarna, förstås - en kompis blev sugen på att börja i truppgymnastiken bara för dräktens skull. 

- Sett klart Designated Survivor - så bra! Vi såg sista avsnittet i går, vad ska vi nu ta oss till? Lyckligtvis lär nästa säsong börja sändas den här veckan, så nu kanske vi får börja följa den i realtid - ett avsnitt per vecka, som för femton år sedan.

 

- Ätit fastlagsbullar, fast inte så värst många. Här de absolut bästa, hemmagjorda av trettonåringen. Chilin markerar syltfyllning.