Långpromenad

Så sov vi i elva timmar, och vaknade till strålande sol. Efter att alla hade vaknat och ätit morgonmål (länge) föreslog jag en långpromenad, och alla tre barn som var med på lande (sjuttonåringen hade stannat i stan med kompisarna) hängde med.

 

Långpromenaden som vi brukar gå är kanske sju kilometer lång, längs skogsvägar där vi under åren en gång sett en människa och en gång en skogsmaskin. Perfekta promenadstråk alltså, där man kan ha hunden lös. I dag var det mycket vackert, med solsken, vattenporl och de sista isformationerna.

 

Och årets första nyckelpiga! 

Promenaden tar kanske två timmar (sjuåringen går mer eller mindre lika snabbt som vi andra nu). Efter kanske en och en halv försvann hunden. Han gör det ibland, när han får vittring på något oemotståndligt. Då hör man bara hur hans gälla jaktskall förvinner längre och längre bort. Skogen är så stor så det är omöjligt att följa efter, så vi brukar helt enkelt stanna och vänta på att han kommer tillbaka. Och det brukar han göra efter kanske 20 minuter, trött och ibland våt och frusen.

Men icke i dag. Efter trekvart gick maken och de två största flickorna till stugan, ifall han skulle ha sprungit dit. Minstingen och jag väntade och ropade på hunden. Maken kom tillbaka med bilen, och så ropade vi litet till. Ingen hund. Så åkte vi tillbaka till början av skogsvägen, stannade och ropade. Och då! En trött, tyst och litet skamsen (?) tax dök upp, och lättade kunde vi åka tillbaka till stugan och njuta av den försenade lunchen som stora flickorna lagat.

Tack och lov kom han tillbaka. Vi kunde ju nog ha väntat några timmar, men vad skulle man ha gjort sedan? Söndag kväll, och jobb och skola som väntar. Inte kunde vi ha blivit där, men inte kunde man ju ha lämnat hunden i skogen, heller.

 

Men nu slutade allt väl, och vi hann till och med till stan till minstingens simning. Och vad skönt det känns att ha varit ute i många timmar i vårsolen!