Födelsedagsfirande

I dag har vi firat min födelsedag, litet i förväg. Vi åkte till Helsingfors och mötte 19-åringen där, sedan gick vi på litet julmarknader och sedan allihopa på brunch på Sandro i Berghäll. Åh, vad det var gott, vi åt så vi nästan sprängdes. Och pratade och skrattade. Åttaåringen bidrog till samtalet med ett urval Bellmanvitsar, och en ordvits som var så dum att den blev jätterolig: Visste ni att vattnet i vattenpass är rakvatten? När servitören hörde att vi firade födelsedag hämtade han dessutom en drink åt mig som överraskning, vackert dekorerad med blommor och bär. Trevlig gest.

Och så fick jag så fina presenter! Maken gav en yllepläd från Lapuan Kankurit, och flickorna L'Occitanes julkalender. Båda precis perfekta åt mig, sådant som jag önskat mig men tyckt att är litet för lyxigt och dyrt att köpa.

Annars har vi ägnat helgen åt att pyssla här hemma (förutom att jag var med en kompis på öl på den lokala krogen på fredag, och så var vi på en glöggfest hos goda vänner på lördag). Först tömde vi det sista från nittonåringens rum (och "det sista" var inte så litet), och så flyttade trettonåringen in sig och sina grejor i det rummet. Och i dag tömde vi det sista ur trettonåringens gamla rum, och gjorde det till ett rum åt nittonåringen, när hon övernattar här hemma. Igen fick man konstatera att man samlar en hel del onödigt i skåpen. Två sopsäckar hamnade i soptunnan och ytterligare två väntar på att föras till återvinning.  

För övrigt har jag köpt jullakan åt maken och mig. Jag suktade efter de här mumin-jullakanen redan i fjol, och för några dagar sedan hittade jag dem för nästan inga pengar alls i en outlet, till min stora glädje. Maken, som har mycket traditionell smak när det gäller lakan, muttade litet och misstänkte att han kanske skulle få mardrömmar i de vilda lakanen. Men i dag sa han glatt att han har sovit ovanligt gott de senaste nätterna. Lakanens förtjänst, utan tvivel.

Premiär!

I nitton år har vi haft barn som har föredragit hobbyn som konstskola, scouter och läsning, och vi har alltså framgångsrikt lyckats undvika att tillbringa veckoslut (och semesterveckor) på olika turneringar. Men i höstas började vår minsting med fotboll, och älskar det. Och i går var det dags för den första turneringen. Så varsågoda, en historisk bild ovan - barnets far i en fotbollshall klockan 8.00 på söndag morgon. 

 

När matcherna väl började var det faktiskt ganska roligt. Massor av småflickor som spelade - matcherna började varje halvtimme, tre matcher samtidigt. Det är ju inte så allvarligt ännu i den ålderna, ingen verkade ta varken vinster eller förluster så allvarligt, och det var roligt att se hur de här små typerna skakade hand med motståndarna före och efter matchen och uppmuntrade sina lagkamrater medan de spelade. Åttaåringen stortrivdes. Vi föräldrar höll däremot på att frysa ihjäl. Jag hade nog varnats om att hallarna är ganska svala, men jag hade inte förstått hur kalla. Jag hade tröja, dunjacka och grova skor på, men det räckte inte. Om detta blir en vana måste jag skaffa dunbyxor också.

Veckoslutets andra viktiga händelse för åttaåringen - hon fick en enhörningströja, som hon har bott i sedan dess.

I går kväll kom också alla systrar hem. Sjutton- och trettonåringen hade varit i Österbotten på Kulturkarnevalen, nittonåringen på scoutförläggning. Nittonåringen var bara hemma en sväng och åt, sedan flyttade hon till sin nya bostad! Fast hon övernattar hos oss nästa gång på tisdag, sa hon, så vi får vänja oss långsamt. 

Lande-lördag

 

Hälsningar från lande! Äntligen blev det ett "ledigt" veckoslut, då vi kunde fara till lande och stänga det för vintern. Jag tror det blev minst sex veckors paus, inte helt planerat, så det var med spänning vi kikade in i kök och kylskåp. I kylen var allt nästan ok, bara en pizzadeg som hade sett sina bästa dagar, och i köket hade en ensam mus hittat en mjölpåse men annars inte gjort någon skada. På utetuppen, däremot, har någon levt rövare med wc-pappret och gnagat en rulle i småbitar, som var spridda runt hela tuppen. Mystiskt, där har vi nu aldrig haft möss förut.

I dag har vi tagit upp båten (bättre sent än aldrig). Det gick som en dans med nya fyrhjulsdrivna bilen och efter många års övning. Om man kan tapetsera ett rum och ta upp båten på tu man hand utan att någondera höjer rösten en enda gång, då ska man kanske fortsätta vara gifta, kommenterade maken. 

Så hann åttaåringen och jag ännu gå ett snabbt skogsvarv. Det skymde redan och blev nästan litet för spännande, när en havsörn anföll ett gäng andra fåglar i närheten (såvitt vi kunde bedöma). Alla fåglar var ganska högljudda, och de ovana ljuden i en skog i skymningen var faktiskt litet skrämmande. Nu har vi ätit middag och ska snart gå i bastu. Regnet smattrar mot rutan och det har redan varit mörkt i ett par timmar, så efter bastun misstänker jag att man bara kommar att lägga sig i sängen och läsa - en halvtimme innan alla somnar.     

Dagens 8-åringscitat

Gammal bild från 2011, som ju var en synnerligen snörik vinter.

- Mamma, jag har slutat bry mig om årstiderna. Jag tänker "Jaha, nu är det sommar, men det blir nog ändå inte så somrigt". Och så tänker jag "Jaha, det är vinter, men det blir nog ändå inte så vintrigt".

Finska klimatet under de senaste åren i ett nötskal.

För övrigt har vi det mysigt (och är alltså hemma, 50 % av oss förkylda, ännu i dag)    

Litet bättre

Just som jag hade hunnit skriva om den massiva novembertröttheten så gick den kanske litet (tillfälligt?) över. I går kväll var jag tvungen att leta reda på några viktiga papper, som jag hade sett senast för flera år sedan - jag var faktiskt inte ens säker på att allt som jag behövde fanns. Jag var övertygad om att jag skulle vara tvungen att gå in i skrubben under vår trappa, ta ut alla kartonger och leta i dem. Jag hade redan skjutit upp projektet i många dagar, men i går tog jag mig i kragen och satte igång.

Och så hittade jag ALLA papper, samlade i en plastficka, på det första stället där jag letade! På trettio sekunder! Jag blev så glad och paff att jag av bara farten städade och dammsög tamburen, fixade tvätten och tvättade minstingens hår. 

Resten var och målade i nittonåringens studiebostad - hon ska flytta hemifrån (vem godkände det beslutet???) när den är uppfräschad. Sedan kom de hem, och hade köpt lyx-kvällsmål på hemvägen, och så åt vi alla kvällsbit tillsammans under livliga diskussioner.

Och i dag vaknade minstingen och var genomförkyld. Maken var hemma med henne på förmiddagen, och vid lunch bytte vi skift. Jag kom hem och han for till jobbet. 

Novembertrött

Har ni märkt att det har blivit aningen mörkt på kvällarna?

Är det bara jag, eller är det normalt att vara fullständigt oförmögen att göra någonting på vardagskvällarna just nu? Man kommer hem från jobbet, lagar mat, äter, lägger sig i soffan och så känns känns det mycket motigt att stiga upp igen. Man samlar alla krafter och hänger upp en tvätt eller kör minstingen till en hobby, och så ropar soffan på en igen. Och på sommarhalvåret hinner man ju med vad som helst efter sju på kvällen!

Jag hoppas (och tror) att det här är någon inledande novemberchock, som snart går över. Till dess är det kanske tillåtet att bara gilla läget och tillbringa möjligast mycket tid hemma i soffhörnet, klädd i mjukisbyxor och yllesockor. Lyckligtvis har vi några osedda avsnitt av Designated Survivor sparade. 

Pussar

- Mamma, ger du bara godnattpussar åt mig?, frågade åttaåringen häromkvällen.

Jaa, tänkte jag, det ser ju inte bättre ut. Sedan gick jag upp och godnattpussade tonåringarna. De blev litet förvånade.