Sportlovsplaner

Nästa vecka är det sportlov i södra Finland. Grundskolbarnen har hela veckan ledigt, abin har nu inga skoldagar kvar överhuvudtaget, den största studerar som vanligt och maken och jag jobbar mest, men tar ut en semesterdag på fredagen.

Nu börjar också programmet utkristallisera sig. I går bokade vi i stundens ingivelse en kryssning till Stockholm, och åker iväg på fredag med de två minsta barnen. Artonåringen, som fyller 19 på måndag, blev glad över att få stanna hemma med hunden och ordna ett födelsedagsparty för sina kompisar. Stockholmsfararna har inga andra planer än att äta fastlagsbullar (semlor!!!) i Stockholm - för övrigt tänkte vi bara ta koppla av och njuta av kvällarna på båten och dagen i Stockholm.

Sedan jobbar maken och jag, och storasystrarna får ta hand om den minsta. Men på fredag morgon åker vi till Tallinn med hela familjen, och bor på spa i två dagar. Så härligt med spa, hotellsängar och hotellfrukostar, och roligt att ha gott om gemensam tid med hela familjen. Nioåringen, artonåringen och jag tänker inte lämna hotellet alls. De tre andra brukar bli rastlösa efter ett tag, så de kommer säkert att hitta på annat program också.

Två miniresor, alltså, till våra två grannländer. Blir toppen! 

Söndagsprogram

Vädret är alldeles fruktansvärt, som ni kanske har märkt. Det har regnat i två dagar, och de stora massor snö som har funnits i södra Finland har förvandlats till is, slask och vattenpölar. Och dessutom regnade det slask i dag.

Vi har inte haft mycket program på helgen - vi hade inget inplanerat från början, och på fredag kväll fick minstingen dessutom hög feber och har sedan dess varit ordentligt sjuk. Det har alltså varit mycket innesittande, när inte ens taxen har lust att sticka ut nosen mer än nödvändigt.

I morse kände till och med jag att det räckte, och föreslog åt maken att vi skulle fara och motionssimma. Det var nog första gången någonsin ett sådant förslag kom från mig, och jag vet inte vem som blev mest överraskad - maken, minstingen (som älskar att simma men ironiskt nog alltså inte kunde följa med i dag) eller storasystrarna. Men iväg kom vi. Och det var så skönt efteråt, när man hade simmat och suttit i bastun och kom ut med trötta muskler och ro i kroppen.

Nu fortsätter vi mer traditionellt, med söndagsmiddag. Snart ska hela familjen och en pojkvän äta oxfilé, potatisgratäng och chokladmousse. 

Stolt mamma till inslagna ungdomar

Förra veckans torsdag var jag på after work med mina nya kollegor. Denna torsdag var jag på after work med mina ex-kollegor. Torsdagarna har blivit välbalanserade på sistone, när jag först går på vattenjomppa och sedan på öl...

Båda kvällarna var mycket trevliga. Mina ex-kollegor hade jag ju inte sett på länge, så vi pratade i fyra timmar om hur det stod till, hur vi mådde, vad vi hade gjort och vad vi hade tänkt på. Min familj dök också emellanåt upp i diskussionerna, de är ju en rätt relevant del av vad jag gör och hur det går. Kollegorna hade sett femtonåringen i nyheterna när hon kommenterade klimatstrejken, och jag berättade om vad annat hon håller på med och vad äldstingen och abin har på gång.

- De är nog allt annat än utslagna, kommenterade min ena ex-kollega. Finns det något motsatsord? För det är dina barn, i så fall.

Runebergsdag

Varje gång minstingen är på sin jomppa vill hon att jag ska komma in till salen med henne - helst både innan jomppan börjar och när den slutar. Jag brukar förhandla ner det till ena gången, och på sistone till ingen, eftersom det är så mycket snö på skolgården så man inte kan parkera där.

I dag lovade jag komma efter henne i god tid så jag hann titta litet på deras program. Jag startade helt enligt tidtabellen - och fastnade sedan nästan direkt i en bilkö och kom varken framåt eller bakåt. Det hade hänt en olycka, utryckningsfordon var på plats och ingendera filen kunde röra sig åt något håll. Först blev jag så irriterad. Just när jag skulle se på jomppaprogrammet, och faktiskt hann starta i tid, och så fastnade jag i trafiken. En sekund senare slog det mig att femtonåringen hade gått hemifrån fem minuter tidigare - och så var jag inte irriterad, utan orolig. Tio sekunder senare hade jag fått tag på henne på telefon, allt var väl. Och sedan var jag varken orolig eller irriterad, när jag insåg att det verkligen inte var jag och minstingen som hade otur, utan någon helt annan - och så fick jag en klump i halsen över att det kanske hade gått illa för någon.

Nåja, vi satt stilla i bilkön i tjugo minuter, sedan vågade den första bilen köra över refugen och resten följde efter. En omväg och så var jag på plats i skolan (och hade till och med fått tag på en annan mamma, som kunde berätta åt nioåringen att jag var sen men på väg). Och till sist fick jag veta att det var en lastbil som hade fastnat under tunneln, så jag behöver inte oroa mig för att någon kanske hade blivit under bussen som stod på snedden över filen. Slutet gott, allting gott, och bra med en liten påminnelse om att spräckta tidtabeller inte är någon större katastrof.

För övrigt har jag ätit två Runebergstårtor i dag, en på jobbet och en som artonåringen bakat. Och skottat snö! Igen. Det vräker ner, och maken är på jobbresa. Hurra.