Runebergsdag

Varje gång minstingen är på sin jomppa vill hon att jag ska komma in till salen med henne - helst både innan jomppan börjar och när den slutar. Jag brukar förhandla ner det till ena gången, och på sistone till ingen, eftersom det är så mycket snö på skolgården så man inte kan parkera där.

I dag lovade jag komma efter henne i god tid så jag hann titta litet på deras program. Jag startade helt enligt tidtabellen - och fastnade sedan nästan direkt i en bilkö och kom varken framåt eller bakåt. Det hade hänt en olycka, utryckningsfordon var på plats och ingendera filen kunde röra sig åt något håll. Först blev jag så irriterad. Just när jag skulle se på jomppaprogrammet, och faktiskt hann starta i tid, och så fastnade jag i trafiken. En sekund senare slog det mig att femtonåringen hade gått hemifrån fem minuter tidigare - och så var jag inte irriterad, utan orolig. Tio sekunder senare hade jag fått tag på henne på telefon, allt var väl. Och sedan var jag varken orolig eller irriterad, när jag insåg att det verkligen inte var jag och minstingen som hade otur, utan någon helt annan - och så fick jag en klump i halsen över att det kanske hade gått illa för någon.

Nåja, vi satt stilla i bilkön i tjugo minuter, sedan vågade den första bilen köra över refugen och resten följde efter. En omväg och så var jag på plats i skolan (och hade till och med fått tag på en annan mamma, som kunde berätta åt nioåringen att jag var sen men på väg). Och till sist fick jag veta att det var en lastbil som hade fastnat under tunneln, så jag behöver inte oroa mig för att någon kanske hade blivit under bussen som stod på snedden över filen. Slutet gott, allting gott, och bra med en liten påminnelse om att spräckta tidtabeller inte är någon större katastrof.

För övrigt har jag ätit två Runebergstårtor i dag, en på jobbet och en som artonåringen bakat. Och skottat snö! Igen. Det vräker ner, och maken är på jobbresa. Hurra.