Höstlov i Koli nationalpark

Inför höstlovet hade jag bokat en stuga i Koli, och till vår glädje ville alla barn hänga med dit och vandra, läsa, laga mat, vila och umgås. Vi startade mot Koli på torsdag vid 14-tiden, och efter en mat- och handlingspaus i Imatra och sex timmars körning (det är så långt!!!), de senare timmarna i kolmörker, var vi framme vid vår stuga. Vi åt bara kvällsbit och lade oss, så vi genast nästa morgon kunde ge oss ut i skogen.

Tyvärr var vädret rätt dimmigt. Det var utmärkt att vara utomhus i, lagom varmt och behagligt, men den vackra utsikten såg vi inte så mycket av. Det störde ändå inte så värst, det var skönt att röra på sig efter arbetsveckan och den långa bilfärden, och skog och berg är ju alltid fint.

Den första dagen gick vi två promenader på kanske fem kilometer vardera, och lagade lunch åt oss på trangian och åt utomhus där emellan.

Stugan vi hade hyrt var stor och jättefin. Den hade sex bekväma sängar i tre sovrum, tre badrum, en brasa i vardagsrummet (och massor av färdighuggen ved), en bastu som vi alla rymdes in i samtidigt och ett välutrustat kök. Som ni kanske har förstått av tidigare inlägg är maten synnerligen viktig i vår familj, och efter en dag utomhus är det toppen att ställa alla i köket och tillreda en brakmåltid. Första kvällen blev det rostbiff av renkalv, andra kvällen blinier. Sedan bastu, och sedan brädspel, båda kvällarna. Perfekt familjetid.

På lördagen gav vi oss ut i nationalparken igen - samma program som dagen innan, men nya rutter.

Främmande, vackra höstlandskap. Rutterna var väl utmärkta och underhållna, men - som de påpekade på sina nätsidor - är det ändå fråga om natur och inte om byggda sevärdheter, så man måste nog vara försiktig, också. Det fanns hala ställen och branta stup. 

Vem säger att tjärnar är vackrast när himlen är blå?

Sista dagen - på söndagen - såg det ut som om molnen inte hängde riktigt lika lågt, och vi skyndade oss att packa ihop i stugen och gav oss upp på Huippujen kierros (Ukko Koli, Akka Koli och Paha Koli) en gång till. Och äntligen fick vi se ut över Pielinen!

Döttrarna. Systrarna. De finaste.

Hunden var också med. De andra dagarna hade den hjärtsjuka taxen fått stanna i stugan när vi gav oss ut på de långa promenaderna, men den här gången fick han följa med - och höll på att stryka med när han gick upp på första toppen. Han svimmade och måste ligga ner i flera minuter. Men sedan piggnade han till och kunde skälla på högsta toppen. Och som ni (kanske) ser på bilden snöade det litet!

Sedan var det bara att ta adjö av Koli för denna gång och börja köra hemåt igen. För att få litet omväxling tog vi en annan väg hem, och åkte bland annat igenom vackra Punkaharju. Men nog är det långt mellan Koli och huvudstadsregionen! Sex timmar i bil, plus pauser. Huhhuh.

Höstlovet var så bra. När man har fyra barn i olika ålder är det ju ofta någon som är i någon fas som gör att allt är litet svårare - någon är miniliten, trotsig, tonårstrumpen eller något annat. Men den här gången var alla harmoniska, glada, sällskapliga och med på noterna. Inga bråk, ingen som drog sig undan, så enkelt och roligt att tillbringa långa bilresor, långa promenader och hela dygn tillsammans. Härligt.

Koli gav också mersmak - hit måste vi komma tillbaka någon gång, någon sommar, när man kan se alla vackra utsikter. 

Ex tempore-kräftis

I går stod vi i skymningen och krattade löv på vår gård med maken, när telefonen ringde.

- Jag har fått två kilo havskräftor, kommer ni och käka?, sa vår kompis i kvarteret bredvid.

Naturligtvis gjorde vi det. Snart satt fyra trötta vuxna och fem piggare barn och ungdomar och kalasade, åt, drack och pratade.

Så trevligt! Oväntade bjudningar är bäst.

Koli var också jättebra, för övrigt. Ett inlägg om det kommer snart.

Ny vecka, nya ovanligheter

Hälsningar från Nådendal! Jag jobbar tisdag-onsdag i Åbo den här veckan, och till min stora förvåning var alla hotell i Åbo fullbokade när jag försökte boka hotell förra veckan.

- Men vet du inte vad som händer i Åbo på tisdag?, sa min kollega.

Det visste jag ju inte, men nu vet jag: kvalmatch inför fotbolls-EM, Finland-Armenien, 9000 (?) åskådare som fyllde hotellen - så jag fick bo i Nådendel. Och det är ju hur bra som helst. Dessutom vann Finland uppenbarligen matchen.

Staden är tom, nedstängd och igenbommad - men vacker ändå, i väntan på nästa sommarsäsong. På min kvällspromenad på en dryg timme, längs stranden och i gamla stan, såg jag totalt ett tiotal människor (majoriteten med en hund, och tre gubbar i en liten båt - de hade kanske varit ute och fiskat?). Spahotellet, där jag bor, är däremot fullt av höstlovslediga barn med sina mor- och farföräldrar.

Våra barn har höstlov torsdag-fredag, och maken och jag har tagit fredagen ledig. I morgon på eftermiddagen styr vi två bilar (alla kommer med, hurra! Till och med hunden) mot Koli, där vi har hyrt en stuga. Vi planerar att vandra i nationalparken, äta gott, bada bastu och spela bordsspel. Blir bra.

Ovanlig arbetsvecka

Den här arbetsveckan är litet speciell. Måndag-tisdag var vanliga arbetsdagar, men på onsdag träffades vi på jobbet redan efter sex på morgonen, och satte oss i bussen klockan sju för att åka på ännu en omgång personaldagar - denna gång i Umeå.

Vi pausade i Hämeenkyrö, där jag (förutom en kopp kaffe) tog en promenad i det vackra, kyliga och morgondimmiga landskapet.

Jag tror jag har varit i Umeå någon gång förut, men det var länge sedan och jag kom inte ihåg någonting av staden. Vackert är det, med ån och alla gamla byggnader...

... och parker och höstfärger.

Efter två långa och intensiva dagar, med program och föreläsningar och en massa jobb (eftersom det är vi som arrangerar och ser till att allt löper och fungerar), men också en massa samvaro, skratt och flams (ju tröttare man blir, desto bättre blir skämten - i synnerhet sedan, när allt är över och man kan koppla av, nöjd och trött, tillsammans med sitt eget team) kom sedan pricken på i:et: bussresan tillbaka från Vasa till Helsingfors under natten tills i dag.

Men förvånansvärt bra sov jag, och efter en dusch och en mugg kaffe när vi kom till kontoret halv sex i morse har jag nu faktiskt jobbat. Men efter lunch går jag nog hem och påbörjar helgen, nöjd och glad. Nog är det fint, ändå - tänkt att få ha mitt roliga jobb och mina fina kollegor. 

Hösthelg på lande

Vi kom till lande ganska sent på fredag kväll, när det redan var mörkt, så vi tände bara en brasa i köksspisen, åt kvällsmål och gick och lade oss. Nästa morgon vaknade vi till detta. Årets första frostnatt, och soluppgång på lande. Så vackert!

Jag var utomhus nästan hela den dagen. Först på en lång promenad med make och hund - vi hittade en ny skogsväg, och på den en minkfälla (? någon fälla i alla fall) och en viltkamera. Så nu har någon fina bilder på oss där vi först nyfiket kollar på fällan och sedan upptäcker viltkameran och sticker våra nosar tätt intill den när vi undersöker vad den kan vara :)

Efter lunchen gick jag med mellanflickorna till vår bästa trattkantarellglänta och plockade en korg full.

På söndagen var det dags att ta upp båten. Maken och nittonåringen körde båten till upptagningsplatsen - det lär ha varit kallt och fint - , medan jag körde bilen och trailern med de två yngre flickorna.

Att köra bil med släp är nu kanske inte det jag är allra bäst på, och när vi upptäckte det här ekipaget (lyckligtvis i tillräckligt god tid) svängde jag helt frivilligt in mot vägrenen och väntade istället för att försöka slinga mig förbi. Vi gick ut och tittade, och det visade sig att de höll på att flytta en flock kor från sitt sommarbete.

Det var roligt att se - kossorna är ju snälla och vänliga, men stora, och kanske inte så fiffiga att de direkt förstår att de i god ordning ska gå ombord på ett släp. Eller så hade de bara inte lust. Den första kossan gick upp för rampen och ställde sig sedan direkt på tvären över släpet, med påföljden att det blev tvärstopp. Resten av kossorna försökta följa efter, och trängde sig närmare och närmare kossan på tvären, så ingen människa heller kom åt att puffa på den för att få den att svänga sig. Till sist kom någon på att skramla med en foderhink längst framme i släpet, och då svängde sig kossan långsamt och gick dit. Sedan gick det snabbt att få resten med på släpet.

Jaja, det är spännande på lande. När kossorna var lastade och vi kom förbi körde vi till stranden, och kom fram prcis samtidigt som båten. Och sedan gick upptagningen utan minsta bekymmer. Vad det går smooth nuförtiden, kommenterade femtonåringen, som inte har varit med på flera år.

Blåbärstry

Viktigaste händelsen från helgen som gick: jag köpte - och planterade - tre blåbärstrybuskar. Jag blev nyfiken på den nya bärbusken redan då jag läste om den i någon tidning för ett par månader sedan, och nu när de fanns till salu på Äppeldagarna i Söderlångvik slog jag till. Bären lär ska vara stora, goda och nyttiga (proppfulla med antioxidanter), och för oss som gillar blåbär låter det ju mycket lockande. Vi får väl se nästa år - hoppas det kommer bär redan då!

För övrigt hälsade vi på vänner, blev bjudna på middag och badade i deras badtunna ett par timmar i månskenet - mycket bra, det också. Och så gick jag i skogen ett par timmar och hittade massor av svamp.