Inför höstlovet hade jag bokat en stuga i Koli, och till vår glädje ville alla barn hänga med dit och vandra, läsa, laga mat, vila och umgås. Vi startade mot Koli på torsdag vid 14-tiden, och efter en mat- och handlingspaus i Imatra och sex timmars körning (det är så långt!!!), de senare timmarna i kolmörker, var vi framme vid vår stuga. Vi åt bara kvällsbit och lade oss, så vi genast nästa morgon kunde ge oss ut i skogen.
Tyvärr var vädret rätt dimmigt. Det var utmärkt att vara utomhus i, lagom varmt och behagligt, men den vackra utsikten såg vi inte så mycket av. Det störde ändå inte så värst, det var skönt att röra på sig efter arbetsveckan och den långa bilfärden, och skog och berg är ju alltid fint.
Den första dagen gick vi två promenader på kanske fem kilometer vardera, och lagade lunch åt oss på trangian och åt utomhus där emellan.
Stugan vi hade hyrt var stor och jättefin. Den hade sex bekväma sängar i tre sovrum, tre badrum, en brasa i vardagsrummet (och massor av färdighuggen ved), en bastu som vi alla rymdes in i samtidigt och ett välutrustat kök. Som ni kanske har förstått av tidigare inlägg är maten synnerligen viktig i vår familj, och efter en dag utomhus är det toppen att ställa alla i köket och tillreda en brakmåltid. Första kvällen blev det rostbiff av renkalv, andra kvällen blinier. Sedan bastu, och sedan brädspel, båda kvällarna. Perfekt familjetid.
På lördagen gav vi oss ut i nationalparken igen - samma program som dagen innan, men nya rutter.
Främmande, vackra höstlandskap. Rutterna var väl utmärkta och underhållna, men - som de påpekade på sina nätsidor - är det ändå fråga om natur och inte om byggda sevärdheter, så man måste nog vara försiktig, också. Det fanns hala ställen och branta stup.
Vem säger att tjärnar är vackrast när himlen är blå?
Sista dagen - på söndagen - såg det ut som om molnen inte hängde riktigt lika lågt, och vi skyndade oss att packa ihop i stugen och gav oss upp på Huippujen kierros (Ukko Koli, Akka Koli och Paha Koli) en gång till. Och äntligen fick vi se ut över Pielinen!
Döttrarna. Systrarna. De finaste.
Hunden var också med. De andra dagarna hade den hjärtsjuka taxen fått stanna i stugan när vi gav oss ut på de långa promenaderna, men den här gången fick han följa med - och höll på att stryka med när han gick upp på första toppen. Han svimmade och måste ligga ner i flera minuter. Men sedan piggnade han till och kunde skälla på högsta toppen. Och som ni (kanske) ser på bilden snöade det litet!
Sedan var det bara att ta adjö av Koli för denna gång och börja köra hemåt igen. För att få litet omväxling tog vi en annan väg hem, och åkte bland annat igenom vackra Punkaharju. Men nog är det långt mellan Koli och huvudstadsregionen! Sex timmar i bil, plus pauser. Huhhuh.
Höstlovet var så bra. När man har fyra barn i olika ålder är det ju ofta någon som är i någon fas som gör att allt är litet svårare - någon är miniliten, trotsig, tonårstrumpen eller något annat. Men den här gången var alla harmoniska, glada, sällskapliga och med på noterna. Inga bråk, ingen som drog sig undan, så enkelt och roligt att tillbringa långa bilresor, långa promenader och hela dygn tillsammans. Härligt.
Koli gav också mersmak - hit måste vi komma tillbaka någon gång, någon sommar, när man kan se alla vackra utsikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar