Julhelgen

 

Vi firade julafton hemma hos oss, med alla barn och mommo. Det var på alla sätt trevligt med massor av god mat, glatt humör och fina, vettiga julklappar. Som vanligt fokuserade vi mest på måltiden, som pågick mellan 17:30 och 22:00, med avbrott för paketutdelning och -öppning och en kort hundpromenad. 

Hundarna är lugnare än vi någonsin trodde taxar kan vara. Visst får de energiskov och skäller och springer omkring ibland, men deras grundinställning är avslappnad och vänlig. Vi är så glada att dela hem med dem.

På juldagen åkte vi på en kryssning till Stockholm, alla utom nästäldsta dottern som blev kvar hemma och vaktade hundarna och träffade kompisar. Vi har gjort det någon gång förut, och det är inte alls dumt - det är jättelugnt på båten (denna gång 800 passagerare av 3000 möjliga), och det är ganska avkopplande att äta på restaurang, gå litet i butiker och sova på båten efter allt julståhej. I Stockholm träffade vi min bror och barnens kusiner, och hann också med en tur på stan i det strålande solskenet.

Soluppgången på väg in till Helsingfors. Det var mycket kallt och mycket vackert. 

Isen åstadkom ett ordentligt oljud vid vattenlinjen. Lyckligtvis hade vi Promenade-hytt, där natten var mycket tyst och lugn.  

Vi kom tillbaka till Helsingfors 27.12, precis innan de började kräva negativa coronatest av alla passagerare. Inte för att det skulle vara något problem - vi är fullt vaccinerade och var friska - men det är ju nog litet besvärligt med tester för en kryssning på ett drygt dygn. 

Nästan jul

 

Min vana trogen gjorde jag inga julförberedelser i särskilt god tid. Men istället tog jag ledigt både den 22. och den 23., och de dagarna har utnyttjats väl, så nu börjar vi vara klara för jul också i det här huset. Nästäldsta dottern kom hem igår kväll, och idag har vi alla stått i köket mest hela dagen, med avbrott för litet paketpackande, hundpromenerande och faktiskt pidrospel för döttrarnas del.

Julhandlande i pandemitider. Bäst att vara förberedd om någon börjar känna sig sjuk. 

På lördagen skedde för övrigt min födelsedagspresent! Att jag gillar att promenera har blivit litet av ett skämt i familjen (jag föreslår promenader som programpunkter och tycker alltid vi kan gå, också rätt långa sträckor, t.ex. på resor), och nu fick jag en riktigt lång promenad med trevliga pauser i present av maken. Vi tog tåget till Alberga och gick från tågstationen till Tarvaspää på lunch. Sedan fortsatte vi promenaden längs stranden, med en champagnepaus på vägen, till Fiskartorpet där vi åt middag och övernattade. Så rolig present och så trevligt. Den nyblivna 18-åringen passade dessutom på att ha födelsedagsfest när vi var borta. Tolvåringen övernattade hos sin nästäldsta syster, och hundarna hos grannen. Spännande och skoj för alla. 

Mellandag

 

Här är vad som har hållit mig sysselsatt de senaste veckorna - och till och från under hela hösten - Lucia! Arbetet kulminerade under luciadagen, som är både stressig och alldeles fantastisk. Allt gick bra, i år också, och var så fint.

Bildbevis på att jag tog mig tid att äta lunch under den långa och intensiva dagen skickades till maken.

Tredje dottern har födelsedag just på luciadagen, och i år var det extra stort, då hon fyllde 18. Hurra hurra för henne, snäll, modig och klok, och nu liksom officiellt vuxen! 

Igår var jag ännu både trött och uppvarvad, men i natt sov jag gott (i nya lakan! Som döttrarna - som vet vad jag gillar - gav mig i födelsedagspresent) och idag känns allt lugnt och trevligt. Tänkte att jag kan pausa med rutinjobb och ogjorda småuppgifter idag, och i morgon kanske börja fundera på julen.  

Hej hopp!

 

Ganska intensiv jobbperiod på gång, men det är ingen fara. En dag tidigare i veckan fick jag jobba i vacker omgivning och se den här fantastiska soluppgången i smällkylan.

Idag ska jag också på jobb, men senare - så jag kunde göra nattjästa lördagsbröd. Om man frågar mig är långsamt morgonmål med tidningen, ugnsvarma bröd och kaffe absolut bästa sättet att börja en helgmorgon.

Hundarna sprider lugn (och däremellan minsann liv, oljud och fart).

Förra helgen bakade vi årets första pepparkakor. Ännu finns en sats deg i kylen, så det blir kanske mera idag.

Mera ljus!

 

Kallt och mörkt, men se vad tomtarna fixade i vår trädgård! Extrabonus att man nu hittar valpen när han morgon- och kvällskissar på gården.  

Resa!

Ursäkta ursäkta, blev en väldigt lång paus. Men nu kommer jag istället att kompensera med ett väldigt långt inlägg med väldigt många bilder. 

Det var så, att det hände sig att jag skulle fylla 50. Vi hade planerat att åka till Salzburg på ett långt veckoslut över födelsedagen, men en vecka innan vi skulle åka blev coronaläget i Österrike så dåligt att de införde en total lockdown - också för vaccinerade. Dit blev det alltså inte, men eftersom vi ändå hade planerat för en resa och ordnat ledigt för alla i familjen kände vi att vi ändå ville göra något spännande. En febril googling inleddes, och så småningom hittade jag rätt förmånliga flygbiljetter och boende i Nice. Dit alltså! 

Förutom pass, pengar och pilett behövdes ju nu FFP2-masker och coronaintyg. Incheckningen tog längre tid än vanligt, och man måste vara noggrann med masken och visa sitt vaccinationsintyg överallt, men för övrigt gick det utmärkt att resa. Efter en mellanlandning i Paris landade vi i Nice på eftermiddagen, tog den behändiga spårvagnen till centrum, checkade in på vårt hotell och gick till stranden. 

Vi satt på en strandrestaurang och såg solen gå ner i Medelhavet, och det kändes fantastiskt och näst intill overkligt att vara där. Så länge sedan man rest överhuvudtaget, och så oväntat att det blev till Rivieran! Och till sol och nästan sommarvärme! Så åt vi middag, promenerade till hotellet, lade oss och sov i elva timmar (vi hade startat hemifrån 4:15 på morgonen).

Nästa morgon promenerade vi iväg och tittade först på båtarna i Port Lympia. Förutom de vräkiga lyxjakterna fanns där små, sympatiska träbåtar målade i glada färger.

Sedan tog vi strandstigen till Cap de Nice, och den hör utan vidare till de finaste promenader man gjort. Stora, skummande vågor nedanför, blå himmel och vackra vyer, vart man än tittade. Stigen var ställvis ojämn, men inte svår att gå - men de som kom springande där på sin morgonlenkki fick nog bra koordinationsträning. 

Bättre trappträning när stigen tog slut och man skulle tillbaka upp till vägen.

Och så vackra byar!

Visste ni att kaktusar kan bli stora som träd?

När vi hade promenerat ända till Villefranche-sur-Mer tog vi lokaltåget till Monaco. Det var ju en spännande stad, men kanske inte riktigt i min smak. Konstig och absurd på många sätt, tycker jag, och jag förstår inte varför många av husen är så fula om landet är världens rikaste? Men vi åt i alla fall århundradets bästa pasta i deras saluhall. 

Emellanåt fick vi rapporter från hundvakten. De verkade klara sig rätt bra utan oss.

Tredje dagen tillbringade vi i Nice. På förmiddagen åkte vi upp en liten bit i bergen och gick på Matisse-museet och parken invid. Lunch år vi vid torget i gamla stan, och sedan gick vi ut på stranden igen.  Den - och havet - är ju så fina trots att det är vinter.

Man kan sitta och titta hur länge som helst.

En till bild på havet, kanske?

Vi klättrade upp till Colline du Château för att titta på solnedgången...

 ... och åt sedan friterad fisk på en rolig restaurang. Personalen skämtade med oss och med varandra, vi råkade sitta vid personalens garderob så de måste tränga sig bakom oss varje gång någon skulle hämta eller föra en rock - och det hände kanske fem gånger under den dryga timme vi åt. Den friterade fisken såg ut som om de hade hällt innehållet i ett akvarium i en frityrsmet och sedan i fritösen - räkorna var det enda man kände igen. Dessutom påstod servitören att fransmän äter rubb och stubb av fiskarna, men en del hade rätt rejäla skelett, så jag undrar om det stämmer.  

Sista dagen, riktiga födelsedagen, tog vi seden dit vi kom och inledde morgonen med kaffe och chokladcroissant på ett närliggande café. Äldstingen tog den väl tajmade bilden just när jag sveper med handen.

Sedan gick vi på antikmarknad på torget. Där såldes det ena och det andra, en del till riktigt höga priser - som en stor sats silverbestick för 1800 euro. Det skulle man inte köpa på torget i Finland (och det gjorde vi nu inte här heller). Några små roliga skedar fyndade vi, men det var också det enda vi köpte på hela resan - bra så.

Resans höjdpunkt var födelsedagslunchen på Le Negresco, som maken bjöd oss på. Otroligt nog var vädret så varmt så vi satt på deras terrass, i bara klänning och kortärmat, och lät oss passas upp, åt de läckra rätterna (och vinet), pratade och skämtade och njöt av livet. Några åt dagens rätt, som var ankbröst med svamp och batatpuré, men sjuttonåringen och jag tog deras vegetariska rätt. Underbart gott.

Efterrätten serverades av en sjungande servitör, som kanske inte hade begåvats med så hemskt bra sångröst - men det blev ju bara mer sympatiskt på det sättet.

Så småningom tog vi oss sedan mot flygfältet och hem. Så fantastiskt att vi kom iväg, och just till Nice, som visade sig vara så perfekt för ändamålet. Hav, sol, god mat, mycket att se på och gott om tid tillsammans, hela familjen - vad finns mer att begära. Nu är vi tillbaka, med påfylld energi.

Lördag morgon

 

Valpen har ingen koll på skillnaden mellan vardag och helg och väckte mig klockan 7. Först försökte jag ignorera hans pip (det är nog inte han som ska bestämma när vi stiger upp), men när han övergick till att galoppera runt i sovrummet och tugga på det ena och det andra fick jag ge upp.

Men ja, jag hade lagt en bröddeg att jäsa över natten, och det är nu inte illa att stiga upp, baka ut bröden, gå ut med hundarna och sedan äta frukost långsamt och ordentligt. Med bröd direkt från ugnen, nypressad juice, som maken varit och köpt, och tidningsläsning.

Ikväll får vi gäster, så nu ska jag börja dagsprogrammet med att göra en Crema Catalana. Första gången vi provar på det - men det låter ju jättegott!

Allhelgona

 

Planerna för veckoslutet var litet splittrade. Två av döttrarna hade program på fredag, maken på lördag, men alla ville åka till lande. Så jag tog minstingen och hundarna och åkte ut på fredag kväll. Störstingen med pojkvän anslöt snart, och så åt vi pizza, eldade i brasan, läste gamla veckotidningar och tog det lugnt. 

Det var mörkt, regnade och blåste, och taxarna var som taxar är mest (avskyr regn) och ville inte gå ut och kvällskissa.

Nästa dag kom också mellandöttrarna, och vi plockade en massa svamp och höstfixade på gården.

När det skymde åkte vi till gravgården och tände ett ljus för pappa/morfar, svärmor/farmor, vår baby och de andra som gått före oss. Mycket människor på gravgården, och vackert och stämningsfullt med alla ljus. 

På söndagen var det en riktig jubileumsdag: Den gamla Mercedesen, som först ägdes av min pappa, sedan av oss och nu av äldsta dottern, fyllde 30 år! Och fortfarande är det en utmärkt duglig bil, som startar i väder som väder, går framåt som ett tåg (men är litet svår att starta med i uppförsbacke) och rymmer fyra scouters lägerutrustning i sin baklucka. 

Vi firade med skumpa, födelsedagssång på blockflöjt, grillad korv med surkål och glassbil till efterrätt. 

Oktoberhelg

 

Tolvåringen och tre kompisar gick Bus eller godis igår i våra kvarter. De hade fixat enkla (och kostnadsfria) men jättefina kostymer, och var mycket nöjda med sin runda. Sedan kom de till oss, tittade på en film och åt upp sitt godisbyte.

Jag hade mycket jobb förra veckan. Rekommendationen om distansjobb har upphört, och maken och jag var faktiskt två dagar var på kontoret förra veckan. Vi vill inte lämna hundarna ensamma på tu man hand ännu, så det innebär att vi får koordinera vem som åker till kontoret och vem som blir hemma. Hemmajobbandet är litet besvärligt ibland, när man försöker ha möte samtidigt som valpen retar vuxna hunden och båda högljutt rusar runt ens fötter, men har onekligen sin charm också. 

Valpen blir mer och mer hemmastadd. Han är enormt söt med sina stora, vakna ögon, sina överdimensionerade tassar och sin mjuka, glansiga päls. Han är en baby på alla sätt och vis - när han blir riktigt jobbig och börjar bitas behöver han oftast sova. Han gör sina bestyr på gården varje gång man tar ut honom, men också glatt på golvet inomhus om man inte är tillräckligt snabb. Han vill hänga med stora hunden i allt han gör och följer honom ständigt i hasorna, vilket stora hunden för det mesta tolererar. Allt är som det ska, med andra ord.

Och snabbt har han lärt sig att det är i köket man ska hänga. Tror inte han riktigt vet varför, men där är ju alla andra. 

Söndag idag. Sjuttonåringen och jag tänkte gå på bokmässan. Maken, tolvåringen och hundarna lär föredra annat program. 

Höstlov

 

Skolbarnen hade höstlov torsdag-fredag, och vi åkte till lande. Stora hunden har äntligen upptäckt att det är i soffan han ska vara om han inte vill ha en valp i hasorna, och valpen har upptäckt att han kan ta stora hundens grejor (som hans bädd) utan värre konsekvenser. 

Som specialprogram hade vi hyrt en badtunna för tre dygn. Så bra system: den finns på en släpvagn, man hämtar släpvagnen och parkerar på lämpligt ställe, fyller den med vatten och eldar med ved. Hyran kändes inte heller speciellt dyr, och åtminstone för våra behov är det mycket trevligare att hyra vid lämpliga tillfällen och sedan föra den tillbaka än att alltid ha den stående någonstans (och behöva fundera på estetik, vinterförvaring mm). 

Första kvällen badade vi med bara familjen. Det stormade och ösregnade, så det kändes ganska speciellt att sitta i ett varmt bad samtidigt som iskalla vindilar och vattendroppar piskade mot pannan. Andra dagen kom en kompisfamilj på besök, och då badade barnen i timmar (och de vuxna också en bra stund). Tredje kvällen var vi igen bara familjen. Mycket mysigt i höstmörkret, och roligt tillägg till att "bara" vara på lande.

För övrigt åkte vi på utfärder i närmiljön, plockade svamp, plockade litet undan inför vintersäsongen, pratade och skrattade och åt mycket och gott - som vi brukar.

Och efter allt stormande grydde en magisk morgon. Fint att ta sin morgonpromenera med hunden (bara stora, än så länge) i en så vacker omgivning.  

Valpen är här!

 

Igår på morgonen åkte vi och hämtade valpen! Den är liten och söt, men väldigt frimodig.

Tänk ändå, att den har levt hela sitt lilla liv med sina syskon och sin mamma och träffat bara någon enstaka människa. Och plötsligt får den åka bil, tillsammans med en massa nya människor, och kommer till ett hem där den aldrig har varit förut. Och ändå tar den det helt lugnt, utforskar stillsamt sin nya omgivning med viftande svans och tyr sig glatt till medlemmarna i sin nya familj.

Stora hunden var aningen skeptisk först.

  

Men han är ju lugn och snäll till sin natur, och idag verkar han redan tycka att man kanske kan leva med den här lilla typen trots allt. Valpen är naturligtvis glatt nyfiken på sin storebror, och lyckades stolt ta över hans begagnade ben och gnaga på det i morse. Att distansjobba med dem båda som sällskap verkar gå utmärkt.

Lillen. Det blir nog bra, det här.