Sommartid

 

Det är ju litet svårt att hitta på omväxlande program, så veckosluten känns annorlunda än vardagarna, när man ska undvika det mesta. Men i går blev det ganska bra, tycker jag. Jag bytte (den döda) ljungen och ljusslingan i balkonglådan till vårliga narcisser, och det piggade verkligen upp både balkongen och mig. Vi träffade fafa, hans fru och deras tax på deras gård, så taxarna fick springa litet och vi prata en stund. Senare på dagen kom ett par vänner från grannstaden hit, och vi gick en lång promenad med liten picknick (skumpa och ost) på en brygga. Härligt att träffa människor på riktigt!

Idag vaknade elvaåringen med halsont, så hon har varit på coronatest. Vi har ingen speciell orsak att misstänka det, men man ska ju testa vid minsta symtom, så nu väntar vi på svaret. Maken har skrubbat alla kakelfogar (och kaklet) i vårt badrum, så nu skiner det så fint. Och jag har plockat och fixat i resten av huset, och funderar nu på att baka en kaka till eftermiddagskaffet. 

Och så har det ju blivit sommartid. I år passar det riktigt bra, för både maken och jag har vaknat så tidigt på sista tiden, och blir sedan i motsvarande grad kvällssömniga - så nu blir vi bättre i fas. 

Inte så spännande söndag, som ni hör, men ganska trivsamt ändå.

Bakningstips

 

Igår bakade jag ett ljust bröd, som blev rätt gott. Så här, om någon vill prova på samma:

6 dl ljummen mjölk
25 g jäst
2 tsk salt
1 msk socker
1 dl solrosfrön
5 dl havregryn
9 dl vetemjöl

Lös upp jästen i mjölken, blanda i det andra och låt jäsa till dubbel storlek (kanske 90 min). Lägg degen i två bakformar och strö över litet mer solrosfrön. Ställ ugnen på 175 grader och låt bröden jäsa i formarna tills ugnen är varm. Grädda i 45 minuter.

Men det som jag egentligen skulle tipsa om var det här: Om du inte vill smörja formarna, utan istället fodra dem med bakplåtspapper, passar pappret mycket bättre i formen om man blöter det först. Knöla ihop till en boll, håll under rinnande vatten en sekund, krama ur vattnet. Sedan går det lätt att forma pappret enligt formens form, liksom.  

Spännande händelser från de senaste dagarna

 

Alldeles nyss, när vi var ute på lunchpromenad med hunden, såg vi tre hjortkalvar! Mitt i vår lilla stad. Hoppas de hittar tillbaka till en litet större skogsplätt.

Annars känns det som om det händer mycket litet - och ännu mindre ser det ut att bli, enligt nyhetsrapporteringen om kommande, ännu strängare restriktioner. Vi ställde just in en träff med ett par kompisar som vi hade tänkt träffa i helgen - så tråkigt. Annars också känns vardagen rätt enahanda. Men när jag tänker efter har det ju nog ändå hänt en hel del: jag har fått flera projekt klara på jobbet, de två äldsta barnen har fått fina sommarjobb (hurra!), mommo har blivit vaccinerad (hurra!), det har kommit en ny säsong av Hjälp, vi har köpt en bondgård (hurra!), jag har köpt en begagnad cykel (gul) och snön smälter med fart.   

Och igår var jag faktiskt till butiken, och gjorde sedan en lunch som var både god, hälsosam och tillräckligt snygg för att visas upp. Det är inte alla dagar det är så, kan jag rapportera.

Ny vecka

 

Idag var det så mycket måndag att jag var tvungen att baka småbröd till eftermiddagskaffet - och det blev ju gott. Också för övrigt är det fint, solen skiner och våren är på väg!

Veckoslutet tillbringade vi på lande, och det var härligt efter två veckors paus. Alla "barn" var med, utom hon som är på Irland, så helgen var full av mat, prat och brädspel. På söndagen fällde vi tre björkar, och mina armmuskler är lagom möra idag efter allt bärande och skottkärrsskuffande.

Och se vad tomatfröna gjorde under veckoslutet!

Vår på fönsterbrädet

 

Inte mycket nytt händer i coronavardagen - utom i odlingarna! I den hydroponiska odlingen kan man nu skymta något grönt i varje plupp, och en mycket tävlingsinriktad salladsgrodd är långt före sina kompisar.

På måndag kväll sådde jag också ruccola- och tomatfrön. Tomatsorten heter Tiny Tim och lär ska lämpa sig att odlas i kruka. 

Och, otroligt men sant, hur kan de vara så snabba: I morse såg ruccolan redan ut så här!

Veckan som gick

 

Vecka som gick var mycket vardaglig - men det är ju bara bra, det. Fast jag börjar ha en känsla av att alla, inklusive jag själv, börjar vara en liten, liten aning trötta på coronan. Månne det var det att det snöade igen, just när man trodde att våren var på väg. Eller så är det bara det att vi nu har levt med den i ett år. 

Jaja, man får göra vad man kan för att roa sig. På sistone har jag läst en del om hydroponisk odling (odling utan mull, med bara vatten och näring), och på tisdagen köpte jag en bytta, fyllde den med vatten och näringslösning och sådde. Jag börjar enkelt med basilika, sallad och koriander, men fungerar det bra tänkte jag prova med vintertomater inomhus nästa vinter. Det blir spännande att se hur (om) det börjar växa!

På torsdagen körde jag minstingen till stallet, och satt och tittade på under hela hennes lektion. Det är trevligt att titta och väldigt avkopplande, nästan meditativt, att sitta stilla och följa med hästarnas rörelser runt i manegen. Men det är iskallt - och efter att ha suttit en där timme (med utebyxor på mjukisbyxor, min varmaste vinterjacka, mössa och de allra varmaste vantarna) tog det nästan ett halvt dygn innan jag hade tinat upp. När vi kom hem överraskade maken oss med våfflor - så fint och gott!

Och i dag har jag bakat en citronmarängpaj till efterrätt. Varför bakar jag så sällan något mer avancerat än kladdkaka och nattjästa bröd nuförtiden? Jag gillar ju det! Och nu finns ju alla möjligheter att återuppta den hobbyn.

Och till sist en bonusbild på hunden, som sitter så avslappnat alert i soffan - som en vanlig människa. 

Utfärd

Torsdag och fredag tillbringades på stugan från morgon till kväll, med ganska långa arbetsdagar, faktiskt. Men så blev det ju veckoslut! Vi funderade på rimliga, corona-kompatibla sysselsättningar, och bestämde oss sedan, efter en lång skogspromenad med hund och elvaåring, för en utfärd till Mathildedal. Lamorna där verkade inte vara så himla förtjusta i snön, utan trängdes under sitt tak.

Vi åt lunch på bageriet. Vi var så tidiga att det var mycket enkelt att hålla avstånd, endast några andra kunder satt i den stora salen. Vi har varit där några gånger tidigare, och deras bakverk och bröd är verkligen något alldeles extra. Nu beställde vi först "bara" lunch, men ångrade oss sedan och tog också kaffe och kaka efteråt. Maken sa åt ägarinnan, som serverade, att citronmarängpajen var så god att "tuli tippa silmään" (man fick en tår i ögonvrån). Elvaåringen, som inte har finska som sitt starkaste skolämne, undrade senare om den var så god att "silmä tippui" (ögat föll ut). På väg ut köpte vi sedan ännu deras fantastiska rosmarinbröd, som faktiskt är värt sitt pris på åtta euro.

Så körde vi tillbaka till stugan, läste (somliga av oss) och tog en tupplur (andra). Den sista timmen med dagsljus tillbringade vi med vedklyven, och nu är den stora granen förvandlad till ved, som ska få torka ett tag. Sallad med varmrökt lax och rosmarinbrödet till middag och årets första Mignonägg till efterrätt. Inte svårt att gilla läget.

På lande igen

 

Veckans tre första dagar tillbringade vi i stan, trots att elvaåringen har distansskola den här veckan. Ovanligt nog behövde både maken och jag fara till jobbet på onsdagen (senaste gång jag var på kontoret var på luciadagen, tror jag), så vi stannade i stan tills dess och passade på att tvätta alla kläder. Men efter arbetsdagen igår körde vi ut till lande igen, och kom fram lagom till denna imponerande solnedgång.

Elvaåringens distansskola går alldeles utmärkt den här gången. Glatt och aktivt deltar hon i lektionerna på nätet och håller själv koll på vilka timmar hon har, var hon ska logga in och vilket material hon behöver. Tydlig utveckling sedan förra våren (som nog i och för sig också gick bra, men med litet större insatser av hjälptrupperna hemma). Idag sa hon dessutom själv att hon tycker det är ganska trevligt. Efter skoldagen stannar de ofta kvar på Meet med klasskompisarna och pratar och skrattar en lång stund, så litet social samvaro får de också, fast den är på nätet.

Vi jobbar ju lika bra här som i stan, och omväxling förnöjer. Idag gick vi en rejäl skogspromenad med hunden mellan mötena. Solen sken och det var så fint.

På eftermiddagen slog vädret om totalt och det blev snöstorm - med solen som skymtade bakom molnen. Har aldrig sett något liknande. Nu viner det i skorstenen, skönt att vara inne i stugvärmen.

På söndagen fällde vi för övrigt en stor gran, som skuggade huset från söder. Platsen vid sydväggen var tomtens varmaste redan förut, så vi får se hur varmt mikroklimat där blir nu. Kanske man kan odla vindruvor eller kiwi vid väggen? Eller åtminstone jordgubbar.