Ny vana

Jag är ju definitivt inte av den sportiga sorten, men promenerat har jag åtminstone alltid gjort. Tills i vinter, vill säga. Då blev det uppenbarligen bara de korta, dagliga kvällspromenaderna med maken och hunden, för när jag sedan en helg i mars gick en långpromenad med en kompis märkte jag till min förskräckelse att jag blev trött i benen också av det - och andfådd i backar.

För ambitiösa kom-i-form-program kan man bara glömma, det håller inte i längden för mig. Men jag tänkte att en daglig, rask promenad kan jag nog hålla fast vid. Och för att det ska fungera med vardagsrumban måste de nästan ske på morgonen, innan dagen börjar. Så nu har jag stigit upp sex på morgonen varje vardag i en och en halv månad, och promenerat 40 minuter innan jag börjar med morgonsysslorna.

Världen ser helt annorlunda ut klockan sex. De första veckorna såg man massor av harar - tiotals varje morgon. Nu har de försvunnit, vet inte vart? Eller också rör de sig fortfarande i gryningen, men nu är gryningen betydligt tidigare än klockan sex. Ganska litet folk är ute den tiden på morgonen, men vi möter ofta samma hundar och människor (bland dem två bekanta, som jag nästan aldrig ser annars men nu talar några ord med varje vecka).
    
Snabbt vänjer man sig också vid goda vanor, tydligen - för nu föredrar jag absolut att gå min promenad framom att sova 45 minuter till. Benen orkar bra igen, och som en extra bonus märker jag att kläderna sitter litet lösare. Dessutom har jag fortfarande litet svårt att sova efter den stressiga vårvintern (hoppas verkligen det rättar till sig under nästa veckas semester), så i allmänhet är jag ändå vaken innan klockan ringer - och tankarna klarnar under morgonpromenaden. Den morgonsömniga hunden är inte riktigt lika övertygad, men nu verkar han också börja vänja sig och försöker inte svänga hem igen hela den första kilometern.