Uppe med tuppen

Två dagar hemma, och så var det igen dags för sextonåringen att ge sig iväg - denna gång på en länge efterlängtad språkresa tillsamamns med två kompisar. Vi andra ska tassa på här hemma ännu denna vecka, men sedan blir det semester och lande för de två minsta flickorna och mig (och hunden, förstås). Maken börjar sin semester två veckor senare, och då ansluter också han och tonåringarna sig till landegänget.

5:15 var det träff på flygfältet, så jag var på jobbet redan 5.30 i dag. Jag har jobbat flitigt och är redan på mitt andra morgonmål, helt i otakt med kollegorna som nu börjar droppa in. 

Hem igen

 

I går var det dags för hemresan. Vi körde tillbaka till Munchen (med flera stopp på vägen), och fick sitta en extra timme i flyget p.g.a. ett åskväder rakt ovanför flygfältet innan vi kunde starta hemåt.

När solen gick ner flög vi in mot Helsingfors, mycket mycket nöjda med en fantastisk semestervecka. 

Vattenäventyr

 

Också fredagen blev oerhört varm, närmare 30 grader redan på morgonen, så vi planerade aktiviteterna därefter. Först gick vi omkring litet och drack förmiddagskaffe i Zell am See (vackert, men turistigt och dyrt), men så åkte vi emot ravinen i Taxenbach (delvis på grund av namnet, naturligtvis). De hade byggt spångar och trappor längs med och kors och tvärs över ravinen, så det var enkelt att gå och beundra vattenfallen och naturen. Forsen måste ha varit mycket kall, för den svalkade fast man stod tiotals meter ovanför den. 

 

Otroligt fint. Och sexåringen skuttade på, först i ledet, som vanligt.

 

Efter motionspasset simmade vi i sjön. Flickorna - och faktiskt också jag - provade på att SUPa (det var ju ändå midsommarafton :)). Roligt var det, och inte så svårt som det ser ut.  

Alla tre kvällarna på slottet grillade vi på gården. Skönt med självhushåll efter all friterad mat!

Varm dag

 

Som utlovat börjades torsdagen med en ridtur. Gårdens häst Simone var en gammal arbetshäst, som nu tillbringade sina pensionsdagar i en stor hage på bergen. Jag frågade om de fick dit varje dag ocg red, men nej, senast hade de tittat till hästen för en månad sedan. Ett ganska behagligt liv för en gammal häst, får man förmoda, att drälla omkring i en enorm hage (det tog kanske en halv timme att hitta hästen när sexåringen skulle rida) med vackra vyer. Sexåringen red i kanske 20 minuter i promenadtakt, och hästen verkade tycka att redan det var överdrivet och försökte stanna och äta flera gånger.

 

Våra planer för dagen var att vandra från en alm till en annan, en promenad på kanske 4 timmar totalt, men när temperaturen började stiga mot 30 redan på morgonen bestämde sig hälften av familjen för att åka och simma i stället. De största flickorna och jag gav oss dock glatt iväg. Det visade sig att almen högre upp på berget var stängd, men lyckligtvis fanns det en skylt om det redan vid den lägre almen, så vi kunde be dem breda smörgåsar som vägkost. Vägen upp var mycket jobbig i hettan, men det var det värt, märkte vi när vi kom upp över trädgränsen och hade lunchpaus i gräset. Milsvidd utsikt, gräs och blommor och kossor, och alldeles lugnt.

 

Vackert, vackert.

 

När vi kom ner till den öppna almen igen skickade vi ett meddelande till resten av familjen om att de skulla plocka upp oss - men meddelandet kom aldrig fram. Men som synes gick det ingen nöd på oss, fast vi fick vänta en timme extra. Och de som hade simmat var också nöjda med sin dag (och betydligt mindre svettiga än vi).

Borgar och bondgårdar

I går var det igen en förflyttningsdag. Vi började dock med ett besök på Hochosterwitz - ett slott som aldrig har blivit intaget. Undra på det, när det bara finns en väg upp, som går genom 14 portar med olika försvarsmekanismer. Det var soligt och 28 grader varmt när vi traskade upp, och det var minsann värt det.

Borgen var ovanligt mysig för att vara en borg - kanske för att en familj faktiskt fortfarande bor här (undrar hur det fungerar i praktiken? När man måste promenera upp på berget för att komma hem varje dag efter skolan?). På borggården fanns en restaurang...

... och mellan varven kunde man svalka sig i salarna. 

Sedan körde vi vidare, till Zell am See och vårt eget minislott, där vi nu ska övernatta tre nätter. Här bor en familj som förutom att de hyr ut rum driver en bondgård - med kossor, grisar, höns, getter, en häst, en hund och en katt (och kanske något djur som vi ännu inte har sett). Och - vilken överraskning och vilken lycka - en finlandssvensk praktikant som man får hänga i hasorna. Sexåringen följde henne under hela kvällspasset med djuren och frågade och babblade oavbrutet.

En liten get måste matas med nappflaska. 

Kossorna förs ut på bete igen efter kvällsmjölkningen. 

Strax får jag väcka minstingen igen, för hon ska med och hämta ägg och sedan rida. Få se om vi alls kan få henne att lämna gården idag. 

Två andra länder

I går åkte vi över till Slovenien, närmare bestämt Bled, som visade sig vara en mycket vacker turistort. Vi promenerade runt sjön...

...matade ankor...

...och njöt av vyerna. Vi åt också lunch på en restaurang vid stranden - vi befarade att den skulle vara en turistfälla, men maten var fantastisk. 

Sedan åkte vi över till den italienska sidan, med målet att simma i en sjö. Somliga nöjde sig dock med att beundra utsikt och fläta hår.

Men ett par tuffingar simmade i det iskalla vattnet.

Till sist njöt vi av italiensk pizza och glass, innan vi åkte "hem" till Österrike igen, mycket nöjda med utfärden - det blev som en semesterdag vid Medelhavet, mitt i alpäventyren.

Spännande

För tillfället bor vi på det konstigaste hotellet någonsin. Runt byggnaden går en vallgrav med karpar i. Men rummen är normala, med vansinnigt sköna sängar, och vi har tre rymliga dubbelrum (jag delar med minstingen).

Gårdagen gick mest åt till transport (med många pauser). I dag tänkte vi besöka italienska och slovenska sidan, när vi nu är så nära treriksröset. Och nu lovar de bättre väder! 

Isgrotta

I går tog vi bilen och åkte upp i bergen. Sedan gick vi en bit till, åkte linbana (rakt upp!) och gick ytterligare en bit, innan vi kom fram till målet. En 42 km lång grotta, Eisriesenwelt, fylld av is. Man gick längs trappor, på guidade turer, med karbidlampor i handen. Superspännande och vackert, att gå i den mörka, enorma grottan med isformationer överallt. 

Man fick inte fota (för att det skulle försinka turen, inte för att det förstör något), men maken är ju av den upproriska sorten så han tog en bild i alla fall.

Och vår minsting är nog otrolig! Det var 1400 trappsteg, sa guiden, som om man skulle gå upp och ner för trapporna i en 40-våningars skyskrapa, och en annan familj vände om redan efter hundra meter. Men sexåringen traskade på, glad och ivrig, först i ledet direkt efter guiden. 

Efter grottan besökte vi sedan ännu ett slott och klättrade bland annat upp i klockstapeln - så i går motionerade vi nog bort våra wienerschnitzlar. Alla tog till och med efterrätt vid middagen, innan vi stupade i säng.

Och i dag ska vi köra över Grossglockner och byta stad. Bra med en mellandag för våra stackars benmuskler. 

Hälsningar från Dorfgastein!

Munchen-flyget på fredag morgon var rejält överbokat, visade det sig när vi checkade in, så Finnair erbjöd oss en generös ersättning om vi gick med på att ta Lufthansaflyget fem timmar senare i stället. Okej, sa vi, när vi nu inte hade några exakta tidtabeller att följa, och kom följdaktligen fram till vårt Zimmerfrei i Dorfgastein först sent på kvällen - men vad gjorde nu det.

 

På lördag förmiddag gav vi oss upp i bergen. Vi åkte linbana upp till Schlossalm på 2000 m höjd och började med att leka en stund på lekplatsen vid stationen.

Sedan promenerade vi upp på den närmaste toppen och såg oss omkring, innan vi gick vidare.

Vi bestämde oss för att gå vandringsleden ner till mittenstationen, en promenad, ständigt neråt, på några timmar. Vi började över trädgränsen och kom så småningom ner bland buskarna, och sedan träden och ängarna (och kossorna och getterna!). På den 2,5 h långa rutten fanns fem almar - restauranger som man bara kan ta sig till till fots - och vi pausade på ett par av dem. Tänk vad trevligt - att de finns och att de har tillräckligt med kunder och att man kan räkna med att pausa på dem om man vill, så man inte behöver bära med sig mat och dryck. Sexåringen hade absolut inga problem att orka med, hon var oftast först och pratade som en kvarn (och kallade sig Fru Guide). 

Vädret var mycket omväxlande - under vår totalt fem timmars promenad kom det två skurar med ösregn och hagel. Unden den ena stod vi under en enorm gran och under den andra under ett parasoll på en alm, så det var ingen fara. Dessutom var det ju bara några plusgrader där vi började och 19 grader nere i dalen.

Mot kvällen kom vi "hem" och åt wienerschnitsel på en restaurang i samma kvarter innan vi stupade i säng. 

I dag lovar de regn hela dagen, så vi tänkte besöka en saltgrotta och ett spa. Blir bra! 

Överraskning - för alla parter

Samma tvättmaskin är still going strong - 12 år gammal

I förmiddags jobbade jag hemma, för det skulle komma en tvättmaskinsreparatör - röret där vattnet rinner ut hade stockats (händer då och då i en familj med fem långhåriga damer, hundhåren är det minsta problemet hos oss). Tjugo över nio ringde han och sa att han är hos oss om ungefär 40 minuter. Bra bra, sa jag, här väntar vi.

Fem före tio ringde det på dörren, och jag släppte först hunden på mannen, för han (hunden) brukar lugna sig snabbast om han först får hälsa på sitt kärleksfulla och översvallande sätt. Kom in, kom in, sa jag sedan, när han bara stod där, och viftade antagligen också för att riktigt visa att han skulle stiga på.

- Do you speak English, sa han, och då insåg jag att det nog inte var Miele-mannen - och noterade samtidigt att han faktiskt var klädd i kostym. Och så visade det sig att det var ett Jehovas vittne. Men han blev visst riktigt förskräckt över hundens och mitt överdrivna välkomnande (kändes kanske litet ovant), så han räckte bara över en broschyr och försvann.

Och sedan kom riktiga tvättmaskinsmannen, och fixade vår maskin på 20 minuter, hurra. Vilken lycka att kunna tvätta igen.

För övrigt har det varit mycket jobb och mycket kvällsprogram, som ni kanske har anat av den låga bloggfrekvensen. Och litet korta nätter. I natt blir det ännu en, för tolvåringen som har tillbringat en vecka med scouterna i Lappland ska plockas upp från bussen klockan sex i morgon på morgonen.

Men det gör ingenting, för i morgon är sista jobbdagen före del 1 av semestern. Tidigt på fredag morgon åker vi, hela familjen, iväg till Österrike för att vandra (och äta och sova och dricka öl och titta på sevärdheter och turista, antagligen). Det blir ju wunderbar!

Festhelg

Hälsningar från soffan, från en tillfällig paus mitt i alla festligheter. I går var det vårfest i lågstadiet, och i morse (klockan 7.45!) i högstadiet. Vi fick vara med på båda, eftersom en dotter gick ut lågstadiet och en gick ut grundskolan, och det var festligt och fint (och bra betyg och stipendier för båda döttrarna, mor är stolt och glad).

Äldstingen är fortfarande på sin vårfest, som förmodligen övergår direkt i kompisars studentkalas och sedan jobb på studentmiddagen. Sextonårigen hjälper till på en annan studentfest. Och vi ska strax ta de två yngsta med oss och ge oss iväg på studentfest. Hej hopp!

(Bonusinformation: Sexåringen hörde litet fel under högstadiets stipendieutdelning. När rektorn sa "Skidpokalen går i år till..." sa hon "VA? Vem får en sk#tpokal?")