Överraskning - för alla parter

Samma tvättmaskin är still going strong - 12 år gammal

I förmiddags jobbade jag hemma, för det skulle komma en tvättmaskinsreparatör - röret där vattnet rinner ut hade stockats (händer då och då i en familj med fem långhåriga damer, hundhåren är det minsta problemet hos oss). Tjugo över nio ringde han och sa att han är hos oss om ungefär 40 minuter. Bra bra, sa jag, här väntar vi.

Fem före tio ringde det på dörren, och jag släppte först hunden på mannen, för han (hunden) brukar lugna sig snabbast om han först får hälsa på sitt kärleksfulla och översvallande sätt. Kom in, kom in, sa jag sedan, när han bara stod där, och viftade antagligen också för att riktigt visa att han skulle stiga på.

- Do you speak English, sa han, och då insåg jag att det nog inte var Miele-mannen - och noterade samtidigt att han faktiskt var klädd i kostym. Och så visade det sig att det var ett Jehovas vittne. Men han blev visst riktigt förskräckt över hundens och mitt överdrivna välkomnande (kändes kanske litet ovant), så han räckte bara över en broschyr och försvann.

Och sedan kom riktiga tvättmaskinsmannen, och fixade vår maskin på 20 minuter, hurra. Vilken lycka att kunna tvätta igen.

För övrigt har det varit mycket jobb och mycket kvällsprogram, som ni kanske har anat av den låga bloggfrekvensen. Och litet korta nätter. I natt blir det ännu en, för tolvåringen som har tillbringat en vecka med scouterna i Lappland ska plockas upp från bussen klockan sex i morgon på morgonen.

Men det gör ingenting, för i morgon är sista jobbdagen före del 1 av semestern. Tidigt på fredag morgon åker vi, hela familjen, iväg till Österrike för att vandra (och äta och sova och dricka öl och titta på sevärdheter och turista, antagligen). Det blir ju wunderbar!