Påsken som inte gick som på Strömsö

Vi hade ju planerat för en riktigt lugn påsk på lande, med mat, promenader, läsning, brädspel och bastu som främsta programpunkter. Men i stället blev påskhelgen litet onödigt händelserik.

Vi åkte iväg med två bilar, då alla barn (hurra!) var med. Min bil (med störstingen och minstingen i) hade kört nästan halvvägs när fjortonåringen ringde från andra bilen och berättade att de hade kört av vägen och till sist landat i en lada. Ovan chaufför, skarp kurva på landsväg och grus på vägen blev en ödesdiger kombination. Alla passagerare klarade sig väl, tack och lov. Maken fick ont i ryggen, men det är också nu på bättringsvägen, och barnen fick inte en skråma. Taxen var också med och klarade sig oskadd - han blev väl närmast uppiggad av händelsen och trodde att någon busade med honom. Bilen och ladan blev mos, men det är ju verkligen en världslig sak, i synnerhet som bilen var försäkrad. Tur i oturen att de hade den nya och stora bilen, med den bästa krocksäkerheten i familjen.

Efter samtal med försäkringsbolaget, grannar, ladans ägare och bärgningsbilen fick de ta en taxi - med hund och all packning - och så sammanstrålade vi på lande, glada och tacksamma att det inte hade gått värre. 

Vädret var ju alldeles fantastiskt, och så tillbringade vi ett par dagar med landsvägspromenader...

... skogspromenader...

... brädspel, soliga stunder på terrassen, bastu, böcker och vansinnigt god mat. 

På måndagen skulle vi åka till mina förädrar i Ekenäs, och eftersom vi av förekommen anledning bara hade en fyrapersonersbil tänkte vi köra dit i två omgångar och sedan delvis ta tåget hem till stan. De lovade dessutom snöstorm, och visst, på morgonen hade det börjat snöa ymnigt.

Och så var det dags för påskens haveri nummer två. På väg tillbaka från utetuppen tog jag en litet annan väg och råkade kliva på en snötäckt iskana. Jag föll handlöst och slog höger hand ordentligt. När jag ännu var svimfärdig en kvart senare stod det klart att något nog var sönder. Så maken körde minsta döttrarna till mommo och moffa och mig till akuten i Ekenäs. Störstingarna fick blir kvar och städa och stänga stugan, innan maken körde tillbaka och hämtade dem. Duktiga och hjälpsamma allihop!

Och efter tre timmar på jourmottagningen på Ekenäs sjukhus stod det klart att jag hade en fraktur i strålbenet (höger hand, naturligtvis) och eventuellt en längsgående spricka i något annat ben (?). En ortoped kallades in och lade handen tillrätta, och så fick jag (till åttaåringens förtjusning) ett chockrosa gips.

Jaja. Så nu är jag hemma igen och gör vad man kan med en hand. Den brutna armen värker ordentligt i dag och tummen är blå, men det är tydligen vad man kan förvänta sig. Tur i oturen, här också, att armbågen klarade sig oskadd. Och en annan tur i oturen var att jag både var till biblioteket före påsken och dessutom inte använde internet alls under påskhelgen, så nu har jag massor att läsa - både böcker och online.