Snart helg

Nåjaa, nu har jag jobbat sedan sju och ska snart gå på veckans sista möte. Men en snäll kollega kom just in och bjöd mig på en glasstrut så det ska vi (jag) nog orka med. Sedan blir det att njuta av veckans kanske bästa stund - fredagsmiddagen med god mat och efter det fredagsfilmen med alla trötta familjemedlemmar parkerade i sofforna. I morgon ska vi fixa och pynja och laga mat och baka inför söndagens fest. Men det är kärt besvär - det känns som om vi inte har ordnat större fester på evigheter. 

Och för alla som har legat vakna i natt och oroligt undrat: det tredje vinet var lyckligtvis gott, så vi behövde inte ta ledigt från jobbet i dag för att dricka igenom hela sortimentet.

Meny-vedermödor

På söndagen ska vår störsting konfirmeras, och vi får ett fyrtiotal gäster. Sent omsider har vi bestämt menyn - det blir italienskt. Och ännu senare - i dag - märkte vi att vi inte riktigt vet vilket vin vi ska köpa. Så i dag gick kvällspromenaden med hund och fyraåring på cykel till Alko, där vi köpte två italienska viner. Sedan gick vi hem och provade. Tyvärr tyckte vi inte riktigt om någondera, så i morgon får vi väl köpa två till. Det känns ju som om vi eventuellt kunde ha påbörjat detta projekt tidigare, i synnerhet om det blir att testa hela Alkos sortiment av vita italienska viner. Tips tas tacksamt emot.

  

Ojojoj

Söndag kväll utbröt sedan febril och ofrivillig aktivitet. Vi var på väg att lägga oss, jag hade skickat ner nioåringen för att sätta på sig sin pyamas och stod i badrummet uppe och borstade fyraåringens tänder. Femtonåringen duschade och skrek plötsligt Mamma! Mammaaa! med sådan ton att jag genast släppte allt och skyndade ner. När jag kom ner såg jag stora blodspår i hela hallen och hittade nioåringen i duschen där hon gråtande duschade sin for och blodade ner allt. Det visade sig att hon av misstag hade dragit garderobens skjutdörr över sin tå, och under den finns uppenbarligen något mycket vasst.

När vi hade lagt ner nioåringen (alla andra befann sig också i badrummet i det skedet) och lyft upp hennes fot och stoppat det värsta blodflödet visade det sig att såret lyckligtvis inte var så stort, det blödde bara massor. Samma sekund som vi lättat konstaterade detta kastade fyraåringen upp. Hon har visst ärvt sin mors gener (fast jag är inte alls känslig för blod, men om någon har mycket ont händer det att jag svimmar eller kastar upp). Jag hade ingen aning om att obehag för blod var så inbyggt att en fyraåring kan ha det - jag trodde att det var ett inlärt beteende som dyker upp när man har förstått vad blodet kan betyda.

Som ni kan ana tog det en stund att lugna ner alla och städa upp allt. Och jag måste gå upp några varv på natten och kolla att både nio- och fyraåringen mådde bra (det gjorde de). Så natten blev litet kort.

  

Veckoslutsprogram

På fredagen åkte maken till lande med femtonåringen och tre av hennes kompisar. Jag stannade i stan med de tre minsta systrarna och bjöd hem två av mina äldsta väninnor (alltså från skoltiden, inte äldsta i absolut ålder :)) med några barn, mycket trevligt. På lördag morgon packade jag barnen i bilen och sammanstrålade med maken på en bensinstation vid Åbo motorväg, och så styrde vi kosan mot Nådendal. Vi åt en fantastisk lunch på restaurang Trappi och därefter promenerade (skuttade, hoppade, klättrade) de två minsta flickorna och jag över bron till Mumindalen (maken och trettonåringen föredrog annat dagsprogram).

Jag gillar konceptet med Mumindalen. Man är ute i princip hela tiden, det finns inga karuseller eller motsvarande, man går längs stigar i naturen med spännande utställningar och upplevelser och kan se på små teateruppträdanden eller delta i lekar.

Och umgås med muminfigurerna, förstås. Ungarna är förtjusta. Men ganska dyrt känns det nog, 25 euro per man från och med tre års ålder. Blir en hel del för en familj.

Nyhet sedan sist: En vilopark! Massor med hängmattor upphängda i skuggan, där man fick vila mellan varven. Vilken strålande idé!

Nöjda och belåtna åkte vi sedan alla mot lande, där femtonåringarna hade förberett middagen. Där  tillbringade vi sedan söndagen, med båtutfärd och lunch på terassen i det fantastiska sensommarvädret. 

Natten

Man börjar ju liksom vara bortskämd med att få sova utan väckningar på natten nuförtiden. Men så icke i natt. Fyraåringen och jag somnade båda i vår säng vid tiotiden. Elvatiden fick jag en spark i sidan, vakande och bar henne till hennes egen säng. Klockan ett fick jag ett sms (?!?) och väcktes av ljudet. Klockan 3.45 vaknade jag av dunder och brak. Då hade nioåringens cykelkorg av metall, som hon har som "nattygsbord" på sin höga säng av metall, rasat ner med mycket skrammel. När jag steg upp för att kolla vad som hade hänt steg jag på hennes klocka som hade trillat ur i fallet - lyckligtvis inte på hennes glasögon, som låg bredvid. När jag just börjat slumra till igen en timme senare dök fyraåringen upp igen. Och kvart över sex ringde klockan.

Konstigt att flera udda fenomen väljer samma natt. Å andra sidan kanske det är att föredra jämfört med ett litet antal väckningar varje natt. Och nu har jag hävt i mig en mugg kaffe på jobbet och börjar vakna.

Hjälpa mamma

I går hade jag ovanligt nog glömt min nyckel hemma. När jag ringde på hemma kom fyraåringen rusande och ropade glatt genom dörren:

- Hej mamma, HEEEEJ! Men - har du glömt din nyckel?
- Jo!
- Men åååh! Och jag som är så liten!

(Hon kan alltså inte öppna ytterdörren. Men så ropade hon på pappa och det löste sig.)

På lande

5/6 av familjen (största systern var fortfarande på läger) firade ett traditionellt och skönt landeveckoslut.

När resten av familjen for ut på en kvällstur med båten gick jag istället och lånade grannens bärplockare och gick ut i blåbärsskogen. Jag har ett aningen kluvet förhållande till bärplockare - jag tycker de söndrar bären litet och tar med en massa skräp (men det kanske är en teknikgren?). Å andra sidan försnabbar de onekligen plockandet. Efter två timmars arbete hade jag fyra liter blåbär i frysen.

För övrigt hann vi bland annat klippa oss (minstingen och jag), gå i bastu, sova långa nätter, bära ved, äta gott och åka på en heldagstur med båten på söndagen. Och på söndag kväll träffade vi äntligen också femtonåringen, som nu är hemma igen efter tre veckor på läger. 

Den s.k. trädgården

Vårt enorma trädgårdsprojekt framskrider inte direkt i rask takt - om man vill uttrycka sig positivt kan man kanske säga att det åtminstone inte går bakåt. Men nu gjorde vi faktiskt igen ett ryck.

Vi beställde några ton stenar, som levererades i förrgår. I förgrunden på bilden ser man vad vi nu försöker åtgärda - området på båda sidor om ingången. När vi köpte huset fanns där enorma, risiga  rhododendronbuskar som vi röjde bort. Och efter det har där inte riktigt funnits någonting - dålig mull och litet mossa och andra ospecifika växter som lyckats få grepp.

Nu jämnade vi till marken, bredde ut fiberduk och på den fin sand. Och sedan började vi pussla med stenarna. Och efter att alla stenar var på plats fyllde vi på med mera sand.
  

Efter två timmars arbete såg det ut så här. Och i går gjorde vi om samma sak på andra sidan om dörren.

Och nu ser ingången ut så här. Ännu ska allt sätta sig, sanden åker förmodligen ner litet mer - och så ska vi fixa till området intill stenläggningen. Men förvånansvärt snabbt och enkelt gick det här, när man väl fick tummen ur...

Veckoslutet

Två familjemedlemmar hade födelsedag på veckoslutet - minstingen på lördag och maken på söndag. Den nyblivna fyraåringen började sin födelsedag med en chokladboll, som makens familjetradition bjuder, och efter det var hon naturligtvis hyperaktiv (men glad) i stort sett hela dagen. Lördagen var ju kanske sommarens finaste dag, med strålande sol och värme och absolut ingen vind, så vi tog tillfället i akt och åkte på båtutfärd till Hangö. På söndagen firade vi sedan födelsedagsbarnen med kaffekalas. Och på söndag kväll kom också trettonåringen hem från scoutlägret, så nu är nästan hela familjen samlad - bara femtonåringen fortsätter med sin tre veckors lägerperiod (FBK, scout och skriba, alla i ett sträck). 

Ohöljd reklam

Obs gammal bild, vi har verkligen inget skötbord längre. Och ingen snö utanför förnstret.

Ett av glädjeämnena när man kommer tillbaka till stan är ju att tvätta - maskin efter maskin efter maskin. Vid ungefär den sjätte maskinen tvätt hände en liten olycka - jag tvättade en kudde som sprack i sömmen. Eftersom jag inte längre har en sexmånaders baby som tycker att tvättmaskinens snurrande är det mest fascinerande som finns brukar jag inte följa med när tvätten tvättas, och därför märkte jag katastrofen först när trumman var full av fjädrar och vatten, som inte kunde sugas ut för silen var fullproppad med fjädrar.

Nå, klockan var över 22 på kvällen så jag ringde ingen reparatör utan öppnade silen, putsade det jag kom åt och lät vattnet rinna ut ur öppningen. Jag planerade följande steg för nästa dag:
1. Ringa reparatören.
2. Ringa försäkringsbolaget efter att reparatören hade besökt oss och konstaterat att någon motor fått fjädrar i sig och skurit ihop (med ett tyst himlande med ögonen för att någon tvättar en dunfylld kudde utan skyddspåse).
3. Argumentera med försäkringsbolaget om att det VISST var en plötslig och oförutsedd skada.

Men nästa morgon hade allt liksom torkat (och vårt hjälpkök var fullt av torra, flygiga dun och fjädrar). Så jag dammsög så noga jag kunde (också inne i tvättmaskinen) och putsade silen omsorgsfullt. Sedan provade jag maskinen - och hast du mir gesehen, den fungerade utan minsta problem. Nu har jag tvättat kanske fem maskiner till så så småningom vågar jag väl lita på att det inte finns vilsekomna fjädrar någonstans som tänker kila in sig i en motor och ställa till med problem.

Också hittills har jag varit nöjd med min Miele, som utan att göra väsen av sig har tvättat åt oss i sex år (och i en sexpersonersfamilj är det ganska många maskiner i veckan). Men efter detta överger jag den aldrig. 

Semestern 2013

Det var årets sommarsemester, det. Och jag är faktiskt mycket nöjd med den, fast den var litet annorlunda än vanligt. Maken jobbade ju mycket, så jag var ensam med flickorna största delen av tiden. Vi kom inte in till stan en enda gång under fyra veckor (tror det är första gången i mitt liv) och hade ytterst litet planerat program. Vi sov mycket, läste mycket, åt mycket, var ute hela dagarna men ganska litet ute med båten (p.g.a. blåsten och frånvaron av kapten), hade kompisar på besök, simmade, plockade bär, slappade i hängmattor och solstolar och hade det allmänt ledigt. Mycket avkopplande.

Resan till Kolmården var en fin avslutning. Viking Line har ett genialiskt koncept för föräldrar som reser ensamma med sina barn (varför inte för andra kombinationer också, för den delen, men när man är enda vuxen är smidiga arrangemang speciellt viktiga). Man åker med nattbåten från Åbo till Stockholm. Där väntar en buss i hamnen och för en till Kolmården. Efter en heldag på Kolmården kör bussen en tillbaka till hamnen, och så tar man nattbåten tillbaka igen. Kolmården var en succé, speciellt linbanan och delfinshowen där vi satt på första raden och blev litet våta uppskattades stort.

Och nu är man tillbaka i stan igen och vänjer sig vid tidtabeller (tror vi hade fem tider totalt att passa på semestern, och ingen på morgonen - en frissatid, en båttid, avhämtning av en kompis och så), väckarklockor, smink och strukna kläder. Men i och för sig också dusch, disk- och tvättmaskin, internet, tv, butiker och annat som man nu inser att man kanske saknat pyttepyttelite. Och så här andra dagen på jobb känns allt helt ok.