Hobbyn

Delvis för att barnen har blivit större, antar jag, men allra mest för att jag numera har ett jobb som inte kräver precis all min energi, har jag ju kunnat börja med hobbyn för egen del i höst. Så ovant, och lyxigt.

Först och främst har vi jomppan, klockan 7.40 på onsdag morgon. Hittills har jag gått tre gånger (varje gång!) och det känns som om konceptet passar mig perfekt. Tidigt på morgonen, när det inte kan krocka med något annat, en liten, trevlig grupp, ingen musik, en tränare som med lugn och lågmäld röst säger åt oss vad vi ska göra och sedan går omkring och kollar att vi gör rätt. Avsaknaden av musik och någon som räknar takten gör ju att man kan göra övningarna i egen takt, och därmed gör dem lugnt och ordentligt, istället för att slarva och skynda för att hinna och orka med i tränarens takt. Mycket bra för mig, som är i så dålig form. Varje tisdag kväll känner jag ett visst motstånd, men jag har märkt att det mest beror på stressen att komma iväg i tid och ha med sig allt man behöver, för när jag väl är i omklädningsrummet har det redan gått om. Och efter jomppan är man ju så nöjd!

För det andra, kodningsklubben. Fortfarande så skoj, och lärorikt. Nu har jag dessutom blivit aningen bekant med ett par av de andra deltagarna, så vi kan sucka och pusta och himla med ögonen när det är svårt. 

Och på söndag ska jag börja med en tredje hobby: körsång. Artonåringen och en kompis hänger med, och jag hoppas det blir riktigt roligt, det också. Återkommer med rapport senare.

Sedan är det nog bra, en måste ju hinna jobba och sköta hemmasysslorna (och ligga på soffan) också. Men låter det inte som en bra kombination? Något för kroppen, något för knoppen och något för... själen?   

Dagens samtal från minstingen

Nioåringen ringer mig varje dag när skolan har slutat. Det är bra, för då vet jag vart hon går (åtminstone var hon börjar sin eftermiddag) och kan påminna henne om att lägga på ljudet på sin telefon (så hon hör den när hon har glömt tiden och inte är hemma när hon borde, vilket har varit fallet cirka 4 dagar i veckan hittills). I dag var samtalet kort:

"Mamma, K och jag går hem till oss. Och mamma, klockan är fyra minuter över två och vi slutade just. Så tydligen slutar vi klockan två... sådana här dagar."

Så tydligen slutar de klockan två på torsdagar, ja.

Tredje dottern konfirmerad

På lördagen var det dags för fjortonåringens konfirmation. Efter ett par timmar i kyrkan (minstingen klarar sig bättre för varje gång, får man konstatera, nu satt hon faktiskt tyst och mer eller mindre stilla under hela ceremonin) fortsatte vi hem till oss.

Vi fortsatte med det beprövade konceptet soppa, bröd och tårtor som festmat, och dagens huvudperson hade valt laxsoppa, cheesecake och chokladtårta. Soppa är på många sätt ett trevligt alternativ, det går enkelt att laga åt många, också barnen tycker i allmänhet om smaken, och den enklare serveringen gör att festen blir avslappnad och familjär. Släktingar, gudföräldrar och några nära familjevänner kom och firade henne, och ljudnivån steg på nolltid till en så hög nivå att taxens konstanta skällande knappt märktes. (Nästa gång lämnas han bort! Igen. Vi trodde att han, med sina tio år på nacken, skulle ta det lugnare nu, men icke.) 

Det blev en lång och trevlig kväll - de sista gästerna gick halvtvåtiden på natten. Det känns så fint, att så många trevliga människor tog sig tid att komma och fira vår dotter. Hon var så glad och nöjd. När man är mellanbarn i en stor familj får man inte så ofta stå i centrum, men nu fick hon. Och jag är så glad att vi - och alla gäster - kunde ge henne det. 

Snart helg!

Följden av onsdagens gymnastik är värre muskelvärk i benen än jag någonsin har haft tidigare. Jag måste stiga upp försiktigt och stabilisera benen innan jag kan börja gå, det ser inte elegant ut när jag tar mig ur bilen och att gå ner för trappor går mycket, mycket långsamt. Jaja, det visar ju åtminstone att jag har ansträngt musklerna. Och kanske, kanske är det litet bättre i dag än i går.

Kodningsklubben var rolig igen, och den här veckan ska jag (kanske) försöka komma mig för att studera en stund någon kväll också, så jag kommer snabbare framåt. Men det tänker jag inte låta stressa mig, blir det läge så blir det, annars är nog också två timmar per vecka bra.

Nu ska jag jobba lite till, sedan åka och handla, sedan laga middag, sedan ta tre döttrar och en pojkvän (dotterns, då) och hunden med och åka till lande. Störstingen åker till Grekland i dag och maken till Tallinn med sina kollegor. Lande-fararna har inga avancerade planer för helgen, två flickor ska rida, och för övrigt ska vi väl mest ta det lugnt. Kanske man skulle ge sig ut i skogen och kolla om regnet förra söndagen har resulterat i några kantareller.     

Morgonstund har guld i mund

Skolorna började i dag, så nu är alla familjemedlemmar sysselsatta på dagarna. I morse började också min andra nya hobby (ja... eller fritidssysselsättning? I alla fall något som jag gör på fritiden, bara för min egen skull) - gymnastik i salen på jobbet, klockan 7.40 på morgonen! Jag tror jag aldrig har varit i så dålig form som nu, då både vårens handledsbrott och den varma sommaren har lett till att motionen har varit minimal i snart ett halvår, så jag var lite spänd inför första gången. Dessutom gällde det ju att komma i tid, och ha med sig allt som behövs för att sedan fortsätta med arbetsdagen.

Det gick väl ganska bra. Själva gymnastikdelen gick ungefär så dåligt som förväntat, men det var ganska roligt. Den leddes av en PT och vi var bara sju deltagare så jag fick bra, individuella tips. Sedan visade det sig att jag hade glömt handduken och hårborsten hemma. Men jag torkade mig i t-skjortan efter duschen och hade lyckligtvis en hårborste på kontoret (när jag väl smugit mig dit), så det ordnade sig. Jag hade ju ändå alla kläder som behövdes med, och det viktigaste, MATEN. Jag måste ju äta frukost efteråt, och ska dessutom vidare på kodningskursen efter jobbet, så onsdagarna blir ganska långa i fortsättningen. Blir nog bra.

För övrigt fyller familjens hund tio år i dag. Hurra för den vilda taxen!

Ny höst, ny hobby

Redan ett tag har jag funderat på om programmering (vilket lär vara ett gammalmodigt ord, tydligen ska man säga kodning nu) skulle vara något för mig. Jag hade en känsla av att det kunde vara intressant och passa mig, men när jag försiktigt började googla på kurser blev jag helt matt. Jag har ju absolut noll förhandskunskaper, och i kursutbudet förväntas man till att börja med välja kodningsspråk. Hur ska jag kunna veta det??? Så jag blev väldigt glad när jag av en slump såg en annons om Girls' coding club, där man träffas en gång i veckan och lär sig grunderna i alla möjliga språk, och anmälde mig bums.

I går var det dags för den första träffen. Först tänkte jag att jag hade hamnat på helt fel plats - jag var äldst i sällskapet (i och för sig inte oväntat), och i öppningsanförandet talade arrangörerna om att de hoppas att vi alla grundar startups. Jaja. Men sedan! Klubben visade sig gå till så, att man följer en nätkurs i sin egen takt, och ber om hjälp av dem som har kommit längre när man kör fast. Dessutom fanns det många arrangörer, som gick omkring och kunde hjälpa om ingen av ens grannar visste.
 
Kursen var väl upplagd och pedagogisk. Och det var roligt! Och jag var bra på det, åtminstone så här i den enkla början - snabbast i mitt bord. Vi får nu se hur fortsättningen blir, men åtminstone gav den första gången mersmak.

Tillbaka i vardagen

Andra dagen på jobb i dag, och det går rätt bra, faktiskt. Sommaren i år var så fantastiskt fin (ur semestrarens perspektiv) och vår semester så lång (fem veckor) att det känns som om man på riktigt har kopplat av och laddat för nästa år.

Orkar ni ännu med litet semesterbilder? Min nya arbetsgivares stuga visade sig ligga fantastiskt fint, alldeles intill en långgrund sandstrand vid rätt öppet hav.

 Fortfarande var det ju vansinnigt varmt, så vi simmade och badade mest hela dagarna.

Taxen njöt av den långgrunda stranden. Han brukar oftast doppa sig bara till magen, men här simmade han. Det kanske kändes tryggt när sluttningen var så svag, och man såg bottnen hela tiden.
 

På tisdagen tittade vi på Allsång på Skansen på terrassen. Det har blivit litet av en sommartradition hos oss - tisdagkvällarna är enda gången vi loggar in oss på Arenan under sommaren (vi har ingen vanlig TV, och datorerna används mycket sparsamt).

Ett par gånger kom min bror med familj och besökte oss - så bra strand för små barn (och större). Och så skoj för kusinerna att träffas, då de bor långt från varann i vanliga fall.

Så fanns det tid att läsa i skuggan...

 ... göra nallefrisyrer åt sin största syster...

 ... och njuta av vackra solnedgångar.

Det var en så fin vecka, en att drömma sig tillbaka till på vintern. Tänk att det fanns en sommar i Finland, när man inte ens övervägde att packa med långbyxor och strumpor (för att inte tala om regnkläder) för en femdagars vistelse, när tröjan var medpackad men aldrig på, när man var inomhus bara för att sova, när man aldrig någonsin tände en lampa och när man åt utomhus varenda gång.

Sedan åkte vi tillbaka till egen stuga igen, och fortsatte göra somriga saker - som att äta tomater i alla former och färger.

En dag besökte vi Fiskars, som liksom alltid var värt ett besök.

 De visade en fantastisk utställning med konst i lera.

Ett sådant här släktträd skulle man ju så gärna ha på väggen! Men vem bestämmer vilket djur var och en blir? Konstnären, kanske?

Efter den kulturella biten och en promenad genom byn övergick vi till den kulinaristiska och provade det lokala bryggeriets öl, cider och long drink. Sedan var vi redan rätt utmattade (30 grader varmt fortfarande) och åkte hem igen. Det är så skönt när man märker att semestern har gjort gott och att varvnålen har sjunkit så mycket så man är nöjd med ett halvdagsprogram, och sedan känner att man gärna åker tillbaka och tar det lugnt resten av dagen. 

 Och så hann vi ju ännu med någon båttur...

 ... och kollade in jättegrytorna i Jungfrusund.

Och den sista lediga dagen gick vi på sommarens ENDA långa promenad, när det blev molnigt och temperaturen sjönk under 28 grader. Fast på slutet kom ändå solen fram och gjorde de sista kilometrarna litet tunga, både för oss och för hunden. Vi kanske kan kalla den sneda horisonten på denna bild artistisk?