Lemmenjoki

På kort varsel - jag ringde i går - planerade vi en utfärd längs Lemmenjoki. Vi åkte med båtskjuts ner till Ravadas-fallen och åt vår medhavda lunch där.

Sedan åkte vi en bit tillbaka med båten. 12 km från utgångpunkten steg maken och de två äldsta flickorna av, 5 km senare var det min och de två minsta flickornas tur. Och sedan började vi vandra tillbaka längs ån, högt uppe på åsen.

Jag tyckte uppenbarligen inte att 7 km var tillräckligt för de minsta, så vi gick fel på slutet och tog en ett par kilometer lång extra länk över stock och sten. Lyckligtvis förstod jag att ringa och kolla i något skede, så vi inte gick mer vilse än så.

Trötta, glada och belåtna är vi nu "hemma" i stugan igen. Den stora öppna spisen hör till det bästa här - vi eldar i den både på morgonen och på kvällen. Härligt att äta sitt morgonmål i lugn och ro framför den sprakande brasan.

Och vad har hänt med vår dygnsrytm? Eller snarare matrytm? Efter 16 år av småbarn är middagstiden klockan 17 mycket, mycket inpräntad hos oss. Men här är vi ju aldrig tillbaka i stugan före sju, och mat har det blivit tidigast åttatiden. Men bra tycks det gå, det också. Sovtiden ändras inte lika mycket, efter mycket motion ute i friska luften stupar vi nog alla i säng senast 11.

Fart på

Bugöynes var otroligt fint, och förtjänar ett eget blogginlägg - men det får vänta tills jag är hemma och har kamerasladden så jag kan flytta bilderna till datorn.

Vi kurvade in på "egen" gård vid sjutiden på kvällen, precis i tid för att ro när Vilho vittjade näten. "Kylläpä teillä on matkaava loma", konstaterade han, men man vill ju se sig omkring när man en gång är så här långt i norr. Sedan drog vi upp vad som visade sig vara höstens rekordfångst, tolv stora öringar (och åtta små som slängdes tillbaka i sjön) samt en stor abborre. Den mycket nöjda fiskaren gav oss en stor rensad öring som tack för besväret.

I dag har vi igen vandrat 15 km med de stora flickorna. Resten gick med oss 500 meter till den första laavun, där vi lagade lunch. Sedan gick de tillbaka till bilen igen (en lämplig promenad tyckte maken).

Tillbaka i stugan fem timmar senare åt vi igen. I går köpte vi en fryst renkalvstek av det lokala paret, som vi sedan stekte i 70 graders ugn över natten och lade i saltlake över dagen. Det blev så gott och så vansinnigt mört att man aldrig har ätit något liknande. Som leverpastej, sa tioåringen, och det var mycket nära sanningen.

Mot Ishavet

I går vandrade vi alla, inklusive femåringen, tio kilometer. I dag regnar det och vi bestämde oss för att ta en tur till Ishavet, till Bugöynes närmare bestämt. Där lär man kunna fiska krabbor på 15 kg - hoppas vi hittar en sådan (eller helst en bit av en) att köpa. Och så planerar vi, åtminstone delvis, att ta ett dopp i Ishavet.

Lapplandsdag 1

Vi vaknade (ganska) tidigt i stugan, och åt frukost vid brasan. Sedan packade vi en liten matsäck och åkte iväg mot Otsamo-fjållet. Vi parkerade bilen och började vandra. Till toppen var det knappt tre kilometer, och det gick bra för alla, förutom att minstingen blev litet uttråkad. Till sist fick maken bära henne på axlarna just vid den brantaste stigningen, så han fick minsann motion. På toppen fanns en dagsstuga, och vi gjorde upp eld och stekte våra korvar.

Utetuppen på toppen - förankrad med flera vajrar för att den inte ska blåsa iväg! Femåringen, som aldrig lider av prestationsångest i sådana här sammanhang, satte sig och bajsade.

Femåringen och maken gick sedan ner samma väg till bilen igen, resten fortsatte ytterligare tio kilometer till Enare där de plockade upp oss. Precis efter middagen (revbensspjäll som griljerats vid öppna spisen) ringde paret som bor här och bjöd oss på "savukalailta" vid stranden. De rökte små nyupptagna sikar som naturligtvis var vansinnigt goda, så vi åt igen. Sedan blev jag ännu utskickad att ro när mannen vittjade näten (hur många gånger per dag gör de det riktigt?), och efter en kort sväng i en skållhet bastu somnade man nog så fort huvudet träffade dynan i sängen.

Framme

Nu är vi här, längst uppe i Lappland. Vi startade sex på morgonen i går och var framme klockan tio på kvällen. Kaffe i Jyväskylä, lunch i Uleåborg, en extra tur på 30 km för att få handla mat på svenska sidan, i Haparanda, en paus på turistfällan vid polcirkeln och för övrigt bara körande. 13-14 timmar aktiv färd.

Och vilket ställe det är! Stugan är en alldeles enorm stockstuga som ligger längst ute på en udde med vatten (nära!) på tre  sidor.  Vardagsrummet har stora fönster mot vattnet åt tre håll, renfällar och ryor på träväggarna och en öppen spis som man skulle kunna steka en hel gris i. Foton kommer senare.

I går när vi kom fram fick vi två pinfärska öringar av de som tar hand om ägorna här, och här lär röra sig renar på gården. Blir bra.

Småbarnsöverraskningar

I natt svängde jag mig och lade mig på något litet ovant och kantigt i min säng. Det visade sig vara en rosa, batteridriven enhörning med vingar, naturligtvis. Jag slängde ner den på golvet (och hittade i morse ytterligare enhörningens halsband, som jag hade missat på natten, i sängen).

När jag spände fast bilbältet i morse på väg till jobbet märkte jag att fickan på min jacka putade misstänkt mycket. Det var mjukistigern, som, mindes jag sedan, absolut hade velat sova i min ficka i går.

Jag blir nästan nostalgisk i förväg. I sexton år har vi varit utsatta för överraskningarna. Nu är det vår minsting som står för dem, och snart slutar väl hon också. Vad ska vi göra sedan? Måste jag börja placera udda föremål på udda ställen?

Höstresa

På lördag ska vi köra upp till Lappland, hela familjen. Vi har hyrt en stuga som ligger nästan så långt upp man kommer i Finland - i Enare. Vi har tänkt oss att titta på ruskan och landskapen, vandra så mycket som minstingen orkar (eller snarare så mycket som man kan motivera henne att gå - hon som springer omkring för sitt höga nöjes skull hela sin vakna tid orkar säkert mest av oss alla), äta lapska delikatesser och bara tillbringa tid tillsammans.

I slutet av förra veckan såg jag att det skulle vara oerhört förmånligt att åka t.ex. till Grekland eller Turkiet samma vecka. Resorna har tydligen inte riktigt gått åt och säljs nu billigt. Jag nämnde det för maken och till min förvåning blev han frestad direkt. Sol, sim, god mat, fyra timmar i flyg istället för 14 i bil... Sedan nämnde vi det för flickorna - som till min ännu större förvåning sa NEJ! Vi vill till Lappland!

Så Lappland blir det. Och naturligtvis är vi alla ivriga inför den resan också.