Småbarnsöverraskningar

I natt svängde jag mig och lade mig på något litet ovant och kantigt i min säng. Det visade sig vara en rosa, batteridriven enhörning med vingar, naturligtvis. Jag slängde ner den på golvet (och hittade i morse ytterligare enhörningens halsband, som jag hade missat på natten, i sängen).

När jag spände fast bilbältet i morse på väg till jobbet märkte jag att fickan på min jacka putade misstänkt mycket. Det var mjukistigern, som, mindes jag sedan, absolut hade velat sova i min ficka i går.

Jag blir nästan nostalgisk i förväg. I sexton år har vi varit utsatta för överraskningarna. Nu är det vår minsting som står för dem, och snart slutar väl hon också. Vad ska vi göra sedan? Måste jag börja placera udda föremål på udda ställen?