Proseccoprovning i Cartizze

I går hade de lovat regn i vår dal, så efter frukosten tog vi bilen och åkte mot prosecco-området. Efter ungefär 90 minuters färd var vi framme i Valdobbiadene, och där var det sol och 34 grader varmt! Tänk att bo på ett sådant här ställe, där man kan köra 100 km och då få det 16 grader varmare!

Jag hade googlat fram ett lunchställe, som enligt skribenten besöktes mest av lokalinvånarna - och till vår överraskning stämde det minsann. Inga menyer, inga priser och ingen som talade engelska. Med hjälp av handskrivna ord, de fem ord på italienska vi kunde och god vilja på båda håll fick vi dock en härlig lunch, svamprisotto för två och spaghetti Carbonara för tre.

Efter lunchen gick vi på en vinprovning på proseccogården Pdc. På vägen dit höll vi på att fastna på den ytterst smala vägen mellan ett hus och en mur. Jag måste stiga ut och kolla på båda sidorna och dirigera maken, som körde (att backa var ju inte heller ett lockande alternativ). När jag steg ut började hunden, som precis mött oss på vägen, att skälla, och när jag kollade mot den för att se att den inte tänkte anfalla höll jag på att stiga på en katt som solade på en sten vid vägen. Jaja, vi kom igenom utan skråmor, och väl framme på vingården sa de att så här är det - all tillgänglig mark i Cartizze används till vinodling, inte för att bredda vägar.

Vinprovningen var utmärkt. Vi fick lära oss vad man skulle titta efter (färg, klarhet, bubblornas storlek, vinets viskositet), känna i doften och leta efter i smaken. Vi fick också höra om produktionen och om området och allt annat som vi kom på att vi ville veta. Dessutom serverade de smakbitar av ostar, skinkor och kakor så vi kunde testa smakpar. Vinprovningen som skulle ta en timme tog totalt två och en halv. Det var intressant, gott och trevligt upplagt. Till vår glada överraskning tog de dessutom ingenting betalt för barnen - som fick läsk och mat - bara för oss tre vuxna.

Så körde vi "hem" igen och hann precis med ett dopp i poolen innan den stängde - och åt middag först halv nio! Vi börjar tydligen adaptera de italienska vanorna. Här hade det nog regnat, och molnen låg lägre än vår balkong.

Hyrbilen

Flera personer (mer specifikt: flera män) har frågat om hurdan bil vi har hyrt. Här kommer:

Det är en VW Touareg, fyrhjuldriven och automatväxlad. Den är väldigt stor och har autostyrning, adaptiv farthållare och luftfjärdring. Man kan alltså i princip släppa ratten och gasen när man kör, för den hålls i filen och håller avståndet till bilen framför. Men det vågar man ju inte, ändå (och dessutom tappar den tråden så fort det kommer en avtagsväg så den vita linjen bryts).

Man är väldigt glad för pansarvagnskänslan och fyrhjulsdriften när man kör upp längs de smala, slingriga grusvägarna till en rifugio, men mindre glad när man kör mellan en mur och en husvägg i en alpby med en hetsig italienare bakom.

Fin är den :)

Högre höjder

I går körde vi bilen upp till rifugion 5 torri, som redan den ligger på över 2000 meters höjd. Sedan promenerade vi ytterligare uppåt och vandrade en runda. Här var landskapet stenigt och snön låg kvar på många ställen, men solen sken och shorts och t-skjorta (och vandringsskor!) var alldeles lämpligt som klädsel. Luften var tunn och uppförsbacken ganska tung, men utsikten var fantastisk.

På nästa topp fanns nästa rifugio, med solstolar där man kunde vila sina trötta ben. Vi pausade med en latte macchiato (en kombination som vi aldrig hade hört om förut, men gott var det).

Den här gången hade vi matsäck med, så vi satte oss i gräset (ljungen? Blommorna?) och njöt av en lunch bestående av bröd, salami, frukt och choklad.

Så promenerade och körde vi ner igen, och åkte och handlade mat i Cortina d'Ampezzo, och när vi kom ut ur butiken hade det börjat ösregna! Omväxlande väder här i bergen. Men det gjorde nu ingenting, vi åkte "hem" och lagade middag och simmade två gånger i poolen.

I dag lovar de mycket regn här i vår dal (fast just nu ser det ut så här!?!?!?), så vi funderar litet på att ta bilen och åka till prosecco-området. Fast först frukost, bara flickorna vaknar.

Sol och berg och glass

Efter frukosten igår (vi hittade faktiskt en minibutik, som till 50 % upptogs av en enorm bröddisk med nybakt bröd, croissanter och bakelser - klockan 8 en söndag!) gick vi en liten promenad i byn och lade oss sedan i solstolarna (i skuggan - det var redan mycket varmt) och väntade på att poolen skulle öppna. Den har inte så generösa öppettider - från 10.30 till 20, med en lång siesta i mitten - så man måste vara påpasslig om man som minstingen vill bada många gånger per dag.

Sedan tog vi bilen upp i bergen, till en rifugio där vi åt lunch.

Mätta och belåtna började vi sedan vandra uppåt, mot nästa rifugio. Först var det bekvämt, men så småningom blev stigningen brantare och terrängen stenigare.

Efter kanske en timmes litet ansträngande vandring kom vi upp till en annan platå med en fin liten sjö (med ödlor på bottnen)....

...och fick sedan vandra sista biten längs en vacker dalgång. På den andra rifugion läskade vi oss med varsin öl och cokis innan vi traskade tillbaka ner.

Vi var tillbaka i vår by strax efter sex, och var vrålhungrig, så vi gick ut på pizza. Två skyndade sig tillbaka till hotellet för att hinna med ett kvällsdopp i poolen, medan resten...

hämtade take-away glass!!!

God morgon från Italien!

I går kväll landade vi i Venedig (utom den äldsta dottern, som tyvärr inte kunde lämna sitt sommarjobb), löste ut vår hyrbil och körde till San Vito di Cadore. Vi var framme först strax före tolv på natten, och då var det naturligtvis alldeles mörkt - vi bara anade bergen omkring oss.

Maken och jag var allt för taggade för att sova länge (och hjälptes litet på traven av en kyrkklocka som började ringa klockan 7), steg upp och såg solen stiga bakom Dolomiterna. Vi har en stor, fräsch lägenhet med två sovrum, två badrum och en balkong som går runt ett hörn, och vart man än ser finns snöklädda bergstoppar. Lägenheten finns dessutom på ett hotell, så vi kan utnyttja också hotellets service - som poolavdelningen. Pool är minstingen absoluta krav för att ett hotell ska räknas som dugligt.

Flickorna sover vidare, och maken gav sig ut på stan för att försöka hitta en söndagsöppen affär med frukostgrejor.

Blir toppen, det här.

Vad sommarlediga barn gör medan deras föräldrar jobbar

Till exempel.

Lande-djungeln

Ja, det hade ju nog både regnat och varit varm och soligt, insåg jag när vi kom fram till lande på fredag kväll. Jag hade ju anat att jag säkert skulle bli tvungen att klippa gräset under helgen, men inte att jag skulle vara tvungen att göra det DIREKT för att vi ens skulle komma upp till stugan (för att inte tala om kunna kissa utan att bli ormbitna i rumpan).

Men så fint! Jag klippte gräs i över en timme, i solen bland alla blommor och alla dofter, medan hunden överlycklig jagade fjärilar och barnen satt på terrassen och njöt. Till sist sa minstingen att hon verkligen ville att alla gick in och åt kvällsmål nu, för klockan var redan 21.24, så då gjorde vi det.

Lördagen var en aktiv dag - nioåringen var och red en timme på förmiddagen, och sedan körde vi femtonåringen till Pargas, där hon skulle jobba med att servera på en fest. Båtvägen är det ganska nära, men med bil måste man köra över 100 km, tyvärr. Men då det var 30 grader varmt den dagen var det ganska ok att tillbringa några timmar i en luftkonditionerad bil.

Tillbaka på lande städade vi sedan utetuppen och placerade ut den nyinköpta mattan.

På natten åskade och regnade det, och söndagen blev betydligt svalare. Dessutom blåste det hårt, men var fortfarande strålande solsken. Minstingen roade sig med ljudbok och Kalle Anka, medan jag fortsatte att roa mig med kroppsarbete, och hunden forsatte att roa sig med det viktiga arbetet att kolla in alla dofter och jaga små djur. Jag klippte färdig gräset, städade upp på de yttre områdena, målade det sista i vår fastu och ställde tillbaka möblerna.

Se vad fint det blev!

Simma hann vi också (50 % av oss), i det iskalla vattnet. Och äta glass (100 % av oss).

Först mot kvällen nändes vi åka hemåt, mot stan och resten av familjen. Härliga försommar.