Just så

 

Det är mycket på jobbet nu - mycket ska koordineras, planeras och kommas överens om, och det är mejl, meddelanden, telefonsamtal och teamsmöten i ett för min del. I dag hade vi ett större möte, med många deltagare. Vi diskuterade ett (coronarestriktionsanpassat) evenemang, där två små sällskap ska finnas i var sin ända av ett stort utrymme.

- Och så har ni ansiktsskydd i båda ändor?, försäkrade jag mig om.  

Det muntrade upp stämningen, kan jag meddela.

Hänt sedan sist

Mellan Imatrafärden och nu har det ju bland annat varit lillajul. Vi tog fram något litet julaktigt pynt (främst ljus och julduk än så länge, men en liten gris fick hänga med), och det blev ju genast ganska mysigt.  

Den traditionella, flera år gamla kalendern fick också komma fram. När alla fyra flickor bodde hemma fick de öppna luckan var fjärde dag. I några år har den äldsta bott i eget hem, och då har hon fått öppna varje söndag. I år är det stora förändringar i turerna, då två döttrar har flyttat hemifrån och den tredje är på utbyte i Irland. Vi bestämde att äldstingen får öppna på söndagar, tjugoåringen på onsdagar (när hon brukar komma hem och hälsa på), föräldrarna på torsdagar (nyhet för i år!) och minstingen alla andra dagar.   

Och så blev det dags för jullakanen! Till min stora glädje och makens förskräckelse.

Sedan blev det min födelsedag :) Vi inledde med lyxmorgonmål. Minstingen hade gjort de fina smörgåsarna (jag är mycket förtjust i pingviner) och maken stekte amerikanska pannkakor.

På eftermiddagen åkte vi in till stan och lämnade elvaåringen och hunden hemma hos tjugoåringen, där också äldstingen och hennes pojkvän befann sig. Medan ungdomarna tillredde födelsedagsmiddag gick maken och jag på muminutställningen på Nationalmuseet (med ansiktsskydd och mycket stränga begränsningar på folkmängd, sista dagen innan museet stängde) och på en drink på Yes Yes Yes.

Sedan bjöd ungdomarna på en fantastiskt fin och trevlig födelsedagsmiddag med trattkantarellsoppa, stekt gös med potatis- och jordärtsskocksmos och créme brulee. Det var så gott och så mysigt! Tänk ändå, att man nu har så stora barn att de fixar sådant här - och så trevliga och snälla att de kommer på idéen. Inga bilder tog jag, vi bara njöt av maten och sällskapet.

Och se vad jag fick i födelsedagspresent! En Rituals-kalender! Typiskt bra present, som man inte unnar sig själv men verkligen, verkligen vill ha. De andra presenterna var också mycket, mycket bra - till exempel ett redan traditionellt (tredje gången nu) decemberveckoslut i Hangö.

För övrigt gjorde maken en beställning från Italien, och en mörk och kulen dag levererades allt detta till vår dörr. Vi ska dela med en annan familj, men nog finns här delikatesser så vi kan skämma bort oss under hela december, skulle jag tro. 

Och den första torsdagen, när det var föräldrarnas tur att öppna kalendern, var det tydligen tuffing-tomten som hade fyllt den. Inte illa!

Paus

 

Ursäkta lång bloggpaus. De nya, överraskande stränga coronarestriktionerna i huvudstadsregionen ledde till massor av jobb för min del, då ett stort evenemang måste planeras om helt med mycket kort varsel. Det har alltså varit långa, intensiva dagar vid dator och i telefon, och på kvällen har man inte haft så stor lust att skriva mer.

Men nu börjar det kännas som att vi kanske har de nya planerna någotsånär på plats. Vi bestämde oss för att åka till lande över helgen, och kom fram till det mörka, tysta, lugna, där omtänksamma mommo hade skruvat upp värmen och eldat i spisen under dagen - och lämnat en veckotidning och en chokadplatta på bordet. Eld i spisen...

...julstjärna upphängd i fönstret...

...och härlig, ohälsosam fredagsmysmiddag.

Just vad man behövde!

Resor i hemlandet: Imatra

 

Under veckoslutet gjorde vi en miniresa tillsammans med minstingen och maken. Scandic hade erbjudanden på hotellövernattningar för ett tag sedan, och vi valde ut ett som såg trevligt ut, låg på rimligt avstånd och hade simbassäng - och det blev Imatra. Redan bilresan dit var ju uppiggande, då man fick åka genom ett ljust och vackert vinterlandskap.

Och hotellet - Imatran Valtiohotelli - var ju så vackert! Som ett sagoslott. Vi hade bokat rum i den "nybyggda" delen, där också bastuavdelningen fanns, men när vi kom fram frågade de om vi kanske hellre ville sova i slottet. Vi gick och kollade på det rummet, men beslöt oss ändå för att sova i det moderna, istället för det sneda och vinda och personliga, med heltäckningsmatta, gammalt badrum och litet egendomlig doft. Och det var så bra! Sova i ett modernt rum, men äta och ta en drink i dessa utrymmen:

Dörren från matsalen/festsalen till köket. Så fin!

Stretching i trappuppgången.

Rätt imponerande entré

 och ett obligatoriskt uppstoppat vildsvinshuvud i brasrummet.

Bastuavdelningen var inte speciellt imponerande, men det fanns bastu, pool och bubbelpool, så det dög bra. Dessutom mycket vänlig service - när jag såg att bastuavdelningen öppnade först kl. 17 och beklagade det för minstingen hörde receptionisten det och frågade när vi då skulle önska att det öppnade? Kanske klockan 16, sa jag, och då sa hon ok, jag kan nog knäppa på bastun tills dess. Vi gick alltså och badade 16-tiden och fick vara där alldeles ensamma en timme, och när vi gick upp för att äta middag kl. 18 började det bli alldeles fullt. Så snällt av dem!

Forsen, som gick alldeles invid hotellet, var också fin. Strömmande vatten är nog litet som elden eller havet, man kan titta på det länge, länge.

Kottar som slängdes i tappade man bort direkt. Inte att rekommendera att trilla i forsen, misstänker jag.

Nästa dag tittade vi en stund på tv från sängarna när vi vaknade (det ska man göra på hotell, liksom man ska äta godis i sängen och titta på tv på kvällen). Sedan åt vi hotellfrukost, promenerade litet invid forsen, tittade på de imponerande dammluckorna och började åka hemåt igen vid lunch. Så fin och avkopplande miniresa!  

Hemma hade storasystrarna tagit hand om hunden, och alla parter verkade nöjda och belåtna med sin helg. 

Back in business

 

Coronatestet var negativt, minstingen är tillbaka i skolan och jag är tillbaka på jobb. Hunden deltar också aktivt i Teams-mötena. Bra så.

Men under de två dagarna jag var sjuk hann jag ungefär halvvägs genom tegelstenen Som Pesten. Mycket fascinerande att läsa den medan man är sjuk, under en pandemi. Tänk vad författaren fick mycket rätt, fast den kom ut 2017. Lyckligtvis är det nuvarande viruset (peppar peppar, ta i trä) inte lika dödligt som det som beskrivs i boken, och slår inte lika hårt mot barn och ungdomar.  

Litet sjuk

 

Här är vi litet sjuka. Tur att jag åtminstone har en lämplig bok att läsa :) Jag reserverade den på bibban och har väntat länge, men fick den till sist förra veckan.

Minstingen blev först krasslig - ungefär på lördag. Hon var inte så värst sjuk, så vi åkte iväg och packade ihop lande som planerat (utan att träffa någon, förstås). Men eftersom man ska stanna hemma med mycket låg tröskel blev hon hemma från skolan ännu idag, och för att vara på den säkra sidan var hon på ett coronatest i morse, trots att hon nu verkar vara så gott som frisk. Istället har jag fått samma symtom, huvudvärk, ont i magen och kraftlöshet - men ingen feber eller symtom i andningsvägarna. Vi väntar alltså på testresultatet, och om det är negativt - vilket vi ju tror - kan hon gå tillbaka till skolan och jag kan anta att jag också har samma icke-corona. 

Förutom att läsa har vi sett på tv. Taxen är rätt fascinerad av The Crown, roligt nog. Där förekommer kanske mycket hundljud och musik (som han faktiskt verkar kunna uppfatta, han lyssnar noga när vi hör på musik). Och så har vi sett två avsnitt av svensk/finska White Wall. Och så har vi något problem med varmvattenpumpen, så badrumsgolven är kalla och vattnet i kranen svalt. Reparatören lär komma "inom ett par dagar". Mycket spännande. Men på fredagen hade vi faktiskt gäster, och det var väldigt trevligt. Alla pratade så man knappt fick muntur, trots att vi bara var fyra (och tre barn, men de var i ett annat rum). Det är uppenbart att alla saknar att träffas på riktigt.   

Glädjeämnen i novembermörkret

 

Vi gör vad vi kan för att pigga upp kamos-corona-november - och ganska mycket kan vi ju göra, faktiskt, så egentligen ser jag alls ingen orsak att klaga.

Igår bjöd maken mig på middag på BasBas Kulma. Vi har hört väl om BasBas redan i flera år, men inte kommit oss för att gå dit - förrän igår, då. Och det var underbart! Så god mat, med samma jämna, utmärkta kvalitet genom alla rätter. Det är sällan man har varit så nöjd efter en restaurangmåltid. Dessutom trevlig, avslappnad stämning och vänlig betjäning. Det är ju inte jättebilligt, men om man går på tu man hand kan man kanske unna sig det ibland :) 

Och "valpen" fyllde ett år i förrgår - han har samma födelsedag som mommo - så nu får vi väl sluta använda ordet valp. Han artar sig väl, är lugn och god och glad, och fortfarande litet försiktig av sig. Han älskar gurka, och om vi lagar mat och en skär gurka och en annan kött så står han vid gurkskäraren i hopp om en smakbit. Vi är inte riktigt säkra på hur fiffig han är. Det är t.ex. fortfarande litet oklart för honom hur dörrar fungerar, och han gnäller ofta vid en dörr som står på springa för att vi ska öppna den, istället för att sticka in sin nos och öppna den själv. Ibland puttar han också fast en dörr som står på glänt, och gnäller sedan för att han inte kommer in. Å andra sidan är det mycket han har lärt sig snabbare än vår förra tax - kanske för att han hinner tänka efter ibland innan han rusar iväg. Det kan ju hända att han i själva verket är supersmart och har märkt att han får bättre service om han inte gör grejer själv.

Tjugoåringen är hemma för stunden, vilket alltid är trevligt (hon sällskapade snällt nog med minstingen igår när vi var på restaurang) och elvaåringen provade på handboll igår och ääälskade det. Ikväll ska hon och rida. Och i morgon kommer en kompisfamilj på middag. Blir skoj!