Annorlunda Valborg, också

Också Vappen blev litet ovanlig för oss. Maken är på lande med mellanflickorna och fixar diverse båtrelaterade jobb. Trettonåringen hade tre kompisar över natten till i dag, så jag blev i stan med henne, ettåringen och hunden. I dag åkte hon iväg till Berlin med mormor och morfar, så jag firar Valborg med ettåringen och hunden. Inget dåligt sällskap i och för sig, och att den riktiga Vapp-feelisen inte riktigt har infunnit sig beror nog mera på regnet och på att helgen inte är längre än ett vanligt veckoslut.

Dessutom ska vi på sillis i morgon (resten kommer hem tills dess). Och när mitt sällskap har somnat tänker jag plocka fram ostar, batong och vin. Och titta på precis vad jag vill på TV eller datorn. Så det går verkligen ingen nöd på mig.

Mamma (nästan) galen

Hemmamamman inleder morgonen med sedvanliga morgonbestyr och för sedan några förstaklassare till skolan och lillan till parken. Hon åker direkt vidare för att uträtta ärenden och storhandla för helgen som inbegriper ett kalas. Tiden är knapp, så hon småspringer nästan hela tiden.

Två och en halv timme senare är hon tillbaka och kurvar in vid parken för att hämta minstingen. Sagda barn i trotsåldern får ett utbrott när parktanten lyfter henne ur gungan, hon har ju bara gungat i drygt två timmar. När mamman lyfter henne i famnen märker hon att hon luktar, vilket ju delvis förklarar humöret. På vägen hem skriker barnet oavbrutet.

Väl hemma lastar mamman först ut de två tyngsta kassarna. När hon går mot huset meddelar byggmästaren som håller på att fixa garaget att proppen har gått, de får ingen ström ur utomhusuttaget. Samtidigt rasar en av de fyra kvarvarande kassarna ut ur bakluckan och en del av maten trillar ut. "Din byggkonstruktion rasade", ropar den hjälpsamma grannen som råkar gå förbi med sin hund. "Jag vet, ropar mamman, jag fixar det just".

Mamman plockar ihop den fallna kassen, bär in kassarna, hälsar på hunden, klär av det skrikande barnet, byter blöja, lastar in de känsligaste matvarorna i kylen, hämtar det fortfarande skrikande barnet från nedre våningen, lugnar henne med sina bästa tricks, matar henne och lägger henne samt packar upp resten av maten. Sedan går hon för att leta efter proppar i makens... inte så välorganiserade verktygsskåp. Hon hittar dem till sist och byter propp, men proppen smäller omedelbart två gånger till. "Det behövs en elektriker", säger byggmästaren. Och av en mycket konstig nyck är tvättmaskinen på samma propp som utomhusuttaget, så nu är familjen utan tvättmaskin tills det är fixat (bygg-gubbarna kan ta ström från grannen).

Ja ja. Nu har mamman lugnat sig och ska äta lunch i det välsignat tysta huset. Och jag fräste varken åt grannen, byggmästaren eller ettåringen.

Viktiga saker

Jag: Gå och ät kvällsmål nu. Det finns karelska piroger!
Sjuåringen: Hurra! Det visste jag inte!
Jag: Och dessutom äggsmör.
Sjuåringen: Hurra! Men... fanns det i morse?
Jag: Nej, jag köpte dem idag.
Sjuåringen: Bra! Då har jag inte missat något.

Härligt

när man kan börja hänga tvätt utomhus igen!

Alternativ påsk

I år gick påsken inte riktigt enligt planerna i det här huset. Det började bra, vi tog vårt pick och pack och åkte till lande, hade gäster på fredagen och tog det för övrigt lugnt.

På lördagen blev sjuåringen och ettåringen magsjuka, precis samtidigt. Och tidpunkten sammanföll med att våra middagsgäster kom upp för backen. Största systern hade varit sjuk tidigare, men det var på måndagen så vi trodde resten hade klarat sig. Vi åt i alla fall och det var riktigt trevligt under de rådande omständigheterna, men den läckra maten kom litet i skymundan i springet med spyende barn.

I går kväll, när också elvaåringen började svara "okej" och inte "bra" på frågan hur hon mår beslöt vi oss för att åka tillbaka till stan med innetuppar och rinnande vatten, trots att klockan var mycket. Bra beslut, skulle det visa sig, för på natten blev både elvaåringen och jag sjuka. Sjuåringen fick ett återfall i morse.

Så nu hasar tre familjemedlemmar omkring som bleka vålnader. Maken har nackspärr och feber. Den andra stora påskmiddagen, som skulle gå av stapeln hos oss idag, är inställd. Trettonåringen har flytt till en kompis. Och ettåringen, som naturligtvis återhämtar sig snabbast, har energi som en mindre tromb.

Ja ja. Men solen skiner. Och jag börjar kunna tänka mig att äta en bit rostat bröd.

Jomppa mm

Veckoslutsresan gick tusen gånger bättre än jag hade trott. I bussen fick man ju sitta stilla i flera timmar, och natten (med 40 barn och tio vuxna i samma sal) gick över förväntan. Madrassen fungerade som en dröm, alla barn tystnade så småningom utan att någon måste säga till på skarpen, ingen kom och väckte mig med hemlängtan under natten. Så jag sov sex timmar i sträck vilket inte har hänt många gånger sedan minstingen föddes.

Själva tävlingarna drog ut på tiden, men barnen hade roligt och de största som faktiskt tävlade (sjuåringarna visade bara upp sitt program) klarade sig bra. Summa summarum var alla väldigt nöjda, och väldigt trötta när vi väl kom hem halvelvatiden på lördag kväll. Tur att det var ledig dag ännu igår.

Ja, och så gårdagens riksdagsval... Det var man kanske inte riktigt lika nöjd med. Det blir intressant att se hur det går.

 

Veckoslutsplaner

Den här mamman ska tillbringa veckoslutet på jomppatävlingar med sjuåringen. I dag kl 16 går bussen. Så ska vi åka buss i fem timmar, sedan tillbringa natten på ett skolgolv, sedan jomppa respektive titta på jomppa hela lördagen och sedan åka hem. Sjuåringen är mycket ivrig, jag...nåjo.

Nybörjaren (= jag) fick tipset att åka till ett annars för mig rätt okänt möbelvaruhus och köpa en luftmadrass som blåser upp sig själv. I går testade jag madrassen i vårt vardagsrum, och blev sjukt imponerad! På tre minuter blåser den upp sig själv och blir en enorm säng.

Nåja, bäst att sätta fart med packningen nu medan konsulten (= ettåringen) är i parken, i stället för att sitta här och fördriva tid.

Hurra!

Från och med i dag (faktiskt ganska exakt på minuten just nu) har vi en tonåring här i huset. Hurra hurra för vår förstfödda, som fyller 13 idag!

Here we go again

Det verkar som om den minsta har kommit i trotsåldern - plötsligt och över en natt. När jag skulle hämta henne i parken i går hade hon bara en vante på, och sträckte fram handen för att jag skulle sätta på den andra också. I stället tog jag bort den vante som var på, för det var varmt och vi skulle precis gå. Det hade hon ju inte tänkt sig, så efter en förbluffad sekund drog hon in andan och skrek. Högt och gällt. Och hon slutade aldrig. Först var det vanten. Sedan skulle hon inte sitta i bilstolen. Sedan inte klä av sig. Sedan inte få ny blöja. Sedan VERKLIGEN inte äta.

Men stackaren har ju en mamma som varit med om det här skedet tre gånger förut, så jag väntade bara bredvid tills hon slutade skrika och utmattad ville i famnen.

Och idag bara fortsatte det. Hon ville ha ett kex så fort hon vaknade. Hon ville sitta i en korg och åka båt, fast den välte hela tiden så hon blev ännu argare. Inte åka vagn utan gå. Och så vidare och så vidare...

Ordning och reda

Samtal på väg hem från skolan:

Sjuåringen: Mamma, hittade du min blåa mössa?
Jag: Jo, jag hittade den. Den hade bara hamnat i fel låda i tamburen.
Sjuåringen: Det var säkert pappa som hade satt den där.
Sjuåringens kompis: Jo, de blandar alltid med just sådana saker.

Vitaminer

Körsbärstomater är ettåringens absoluta favorit just nu. Hon ber högt och ljudligt om tomat (eller mat som hon säger) alltid när hon ser dem. Och säger sorgset Mat slut! när så är fallet. Eftersom hon verkar vara litet känslig för dem och få röda kinder försöker jag begränsa intaget. Men det blir litet konstigt, som alldeles nyss när hon hade ätit fem stycken och ville ha mera.

- Nej, nu tar vi kaffe och kex, sa jag.
- NÄ! NEJ KEX! MAT!, sa hon med eftertryck.

Barnet vill ha grönsaker och jag serverar kex...

Hundar och ungar

Alldeles nytt stod ettåringen på golvet på alla fyra och försökte kommendera hunden: Åådee! 'Oppa! (att hoppa över henne kanske?)

Hunden fattade inte galoppen och bestämde sig efter visst förvirrat svansviftande för att i stället hoppa upp i stolen och bevaka sin väg.

Snart vår!

Som ni ser har jag bytt till vår-design på bloggen. Så hoppas jag att världen utanför följer exemplet.

Motion

Det har hänt något konstigt. Som bakgrund kan nämnas att jag är mycket ointresserad av och dålig på motion och sport (att göra det själv, alltså. Titta kan jag nog). Jag inser ju att man mår bättre om man har ens någon minimal grad av kondition så jag försöker gå på jomppa en gång i veckan. Som ni vet ligger en mammas egen jomppa ganska långt ner på prioriteringslistan - i princip allt går före. Än är det ett fullmäktigemöte, än någons födelsedagskalas, än jobbar maken sent.

Nå, förra måndagen när jag missade jomppan för kanske femte gången i rad (skolkonsert) bestämde jag mig för att gottgöra det med en joggingrunda. Och det gick bättre än det någonsin har gjort förut! Och igår, när jag missade den igen (ettåringen skulle bekanta sig med en ny barnvakt), gjorde jag om det. Och det gick ännu bättre. På en halv timme gick jag bara en gång i en isig backe. Jag förstår att vana idrottare inte är så imponerade, men för mig är det otroligt.

Så slutsatsen är att frasen som jag främst sett som uppmuntran - Promenader är också motion! - visar sig stämma. För promenera är det enda jag har gjort i motionsväg det senaste året, men det gör jag å andra sidan varje dag.

Knäpp hund, del 74

Taxen, som verkar ha adrenalin i stället för blod i sina ådror, brukar bli ganska uppspelt när han inser att han ska få gå ut. Eller också kanske han måste informera omgivningen om att kvarterets kung är ute. Hur som helst brukar han skälla som en galning, galoppera och dra i kopplet med all sin kraft de första hundra metrarna av promenaden (charmig vana).

Idag bar det sig inte bättre än att jag halkade, trillade omkull och tappade kopplet i just det här skedet av promenaden. Hunden stannade som mot en vägg och stod blickstilla och tyst tills jag fick tag i kopplet igen. I samma ögonblick fortsatte han sin färd, skällande och galopperande.

Uppenbarligen är det en del av nöjet att ha en matte eller husse hängande i andra ändan kopplet. Att rymma är inte alls poängen.

Morgonens bakslag

Exempel på saker man inte vill att ska hända precis då man går ner, aningen morgonstressad, för att få ytterkläderna på alla och ge sig iväg: Att någon (till exempel en ettåring) slänger ner en full burk hudkräm från övre våningen till den nedre. Burken öppnas vid smällen, och krämen exploderar ut över trappan, väggarna och golvet.

Av en händelse var det just vad som hände här i morse.  Jag fotade inte innan jag morrande började torka upp, så ni får föreställa er röran.

Gungeligung

Ettåringen har ett nytt, allt överskuggande intresse: att gunga. Hon upptäckte gungorna på vår resa, och redan då blev det litet besvärligt när hon t.ex. mitt i middagen kom ihåg dem och då ropade GUNGA! och stack iväg mot dörren så fort hennes knubbiga ben bar henne.

Nu får hon gunga i parken. När jag för henne dit går hon till närmaste parktant och säger "Hand. Gunga." Det betyder "ta mig i handen så går vi och gungar". När jag hämtar henne ett par timmar senare sitter hon i gungan. Tanterna säger dock att de nog lockar henne att göra annat emellanåt också.

I morse vaknade hon tio över sex.
"Mamma, kuckuu!"
"Sch! Man får inte prata förrän klockan säger pip-pip-pip."
Tyst 30 sekunder.
"Mamma! Gunga!
"Sch! Vi kan inte gunga nu, nu sover vi."
Tankepaus i 30 sekunder.
"Mamma, mamma! SNART!"