Gungeligung

Ettåringen har ett nytt, allt överskuggande intresse: att gunga. Hon upptäckte gungorna på vår resa, och redan då blev det litet besvärligt när hon t.ex. mitt i middagen kom ihåg dem och då ropade GUNGA! och stack iväg mot dörren så fort hennes knubbiga ben bar henne.

Nu får hon gunga i parken. När jag för henne dit går hon till närmaste parktant och säger "Hand. Gunga." Det betyder "ta mig i handen så går vi och gungar". När jag hämtar henne ett par timmar senare sitter hon i gungan. Tanterna säger dock att de nog lockar henne att göra annat emellanåt också.

I morse vaknade hon tio över sex.
"Mamma, kuckuu!"
"Sch! Man får inte prata förrän klockan säger pip-pip-pip."
Tyst 30 sekunder.
"Mamma! Gunga!
"Sch! Vi kan inte gunga nu, nu sover vi."
Tankepaus i 30 sekunder.
"Mamma, mamma! SNART!"