Det verkar som om den minsta har kommit i trotsåldern - plötsligt och över en natt. När jag skulle hämta henne i parken i går hade hon bara en vante på, och sträckte fram handen för att jag skulle sätta på den andra också. I stället tog jag bort den vante som var på, för det var varmt och vi skulle precis gå. Det hade hon ju inte tänkt sig, så efter en förbluffad sekund drog hon in andan och skrek. Högt och gällt. Och hon slutade aldrig. Först var det vanten. Sedan skulle hon inte sitta i bilstolen. Sedan inte klä av sig. Sedan inte få ny blöja. Sedan VERKLIGEN inte äta.
Men stackaren har ju en mamma som varit med om det här skedet tre gånger förut, så jag väntade bara bredvid tills hon slutade skrika och utmattad ville i famnen.
Och idag bara fortsatte det. Hon ville ha ett kex så fort hon vaknade. Hon ville sitta i en korg och åka båt, fast den välte hela tiden så hon blev ännu argare. Inte åka vagn utan gå. Och så vidare och så vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar