Forneldarnas natt

Efter en tre veckors paus styrde vi bilens nos mot lande så snart vi kunde förra veckoslutet - vilket var på lördag förmiddag, efter att ha firat sjuttonåringens pojkväns IB-studentexamen och kusinens 18-årsdag på fredag kväll. Vädret var vackert och på kvällen tog vi båten till Rosala för att kolla in firandet av Forneldarnas natt.

Nätterna blir ju mörka nuförtiden, och vi hade nästan en timmes väg hem, så vi vågade inte stanna tills brasan tändes. Men utflykten och i synnerhet hemfärden var jättefin.

 

 

 Över Bruksfjärden syntes rosa moln. 

Extempore-bjudning

I går var det elvaåringens mattur, och hon hade planerat att laga lax- och spenatpasta. I förrgår ringde sjuttonåringens gudfar, som vanligtvis bor utomlands men nu är här på semester, och det bestämdes hastigt och lustigt att han skulle komma på middag till oss i går.

Jag köpte med mig en efterrättstårta, och när jag hämtade sexåringen på dagis ville hennes bästis följa med till oss. Det passade ju bra, och när vi kom hem visade det sig att också sjuttonåringens pojkvän var där. Brabra, maten räcker nog, tänkte vi, och dukade fram några tallrikar till.

När vi hade ätit klart dök sexårskompisens pappa och storebror upp för att hämta henne, och slog sig också ner vid bordet och åt efterrätt. Så vips var vi elva personer runt matbordet och ljudnivån så hög, att de två sexåringerna (de allra högljuddaste) förpassades ut på balkongen med sitt spel.

Utan destomera planering blev det en enormt trevlig kväll (och jag tror inte att någon brydde sig så hemskt mycket om råddet i hörnen). Fram för mera extempore-träffar!

Vardagsmat

Bloggen har blivit litet försummad på sistone. Det har varit en mycket hektisk vecka med ett stort evenemang på jobbet förra fredagen och femtonåringens konfirmationsfest på söndagen. Men det var inte det jag tänkte skriva om i dag (jag kanske återkommer till konfirmationen senare, när jag har laddat ner bilderna från kameran), utan vår nya, utmärkta matordning.

För tredje veckan nu har vi ett system där de tre skolbarnen lagar middag var sin dag i veckan. De planerar menyn på söndag och skriver vad de behöver på en inköpslista, så handlar jag och så lagar de maten på sin dag. Och det är ett så bra system!

Det minskar stressen, när maken och jag bara behöver hinna hem till middagen (och inte för att laga middagen först). Middagarna blir mer omväxlande - vi har bland annat ätit chicken satay och vegetarisk gryta med sojakross och svarta bönor den senaste veckan. Dessutom har jag en känsla av att både kostnaderna och den slängda maten minskar när veckomenyn planeras i förväg. Och flickorna gillar att laga mat, så de verkar inte lida av sina nya uppgifter. Bara en vardag blir kvar till mig eller maken, och på fredagen (och helgen) brukar vi ändå laga något litet extra alla tillsammans.

Så den här nya ordningen ska vi verkligen, verkligen försöka hålla fast vid.

Oj oj

 

Sexåringen hade litet otur, och landade snett när hon hoppade på dagis. Först verkade inte så illa, bara ont, men foten svullnade upp och hon kunde inte stöda på den. Till slut visade det sig att hon har en spricka i benet. Maken har tillbringat hela dagen med henne på hälsostation, röntgen och sjukhus, men bortsett från allt väntande (som väl är svårt att undvika) har vi nog bara beröm att ge den finländska kommunala sjukvården. Allt fungerade, alla var proffsiga, och hon fick till och med själv välja färgen på sitt gips. 

Underligt nog är det på dagen tre år sedan hon bröt sin arm. Först tänkte jag, att hur kan hon ha sådan otur att hon bryter något två gånger när alla storasystrarna har klarat småbarnsåren utan haverier - men sedan tänkte jag ett varv till. De är lugna, stillsamma och tyckte om att pyssla och lyssna på sagor och så. Och så har vi minstingen, Vilda Mathilda, som är vild och aktiv och högljudd och orädd. Inte så konstigt, kanske, att det är hon som råkar ut för benbrotten.

Patienten själv är vid mycket gott mod, trallar glatt och övar på att hoppa runt med sina kryckor.

Nya färdigheter

Minstingen har varit mycket sen med att lära sig cykla utan stödhjul. Det är väl en kombination av föräldrarnas lathet, hennes temperament (varje gång hon fallit eller tappat balansen har hon blivit rasande arg, skrikit och gråtit och slängt cykeln, och det händer ju liksom ganska ofta när man håller på och lär sig) och kanske någon motorisk omogenhet - fast hon har ju simmat som en fisk redan i ett par år.

I går kände jag mig dock ovanligt tålmodig och pedagogisk och sommarkvällen var vacker, så jag gick med henne, cykeln och en storasyster till en plan nära oss. Och plötsligt (efter puttande och uppmuntrande och hävande av kanske 17 raseriutbrott och lock och pock att försöka en gång till) så lossande det. Och som hon sedan cyklade! I en och en halv timme höll hon på och kunde sedan mer eller mindre allt. Starta, bromsa, svänga, cykla i backar. Och som hon var stolt och lycklig (och svettig).

I dag gick vi ut igen för en kort repetition, och jo, det sitter.

Åter till ordningen

 

På semestern blir det ju mindre strikt med allt (åtminstone i vår familj). I synnerhet med matvanorna. Mera sött, mera salt, mera grillat, mera fett, mera alkohol, mera saft, mera choklad... ja, mera allt. Jag tycker absolut det är ok, maten är viktig, och på semestern ska man njuta.Men så småningom måste man ju återgå till sundare vanor igen, och på söndagen gjorde vi ett familjebeslut om nolltolerans i veckorna. På helgen får man äta vad man vill, men i veckorna ska vi försöka äta hälsosamt.

Första veckan gick - sådär. På måndagen tillredde sjuttonåringen hemlagade wienerschnitslar (stavning? i synnerhet i pluralis?), som var oerhört goda man kanske inte riktigt i linje med beslutet... Tisdag var det kycklingsallad, klart godkänt, men på onsdag år vi resterna och det såg så ynkligt ut att jag lagade en pannkaka till efterrätt. Torsdag wok, godkänt, och på kvällen blev det tal om bastu. Men när någon påpekade att man i så fall inte får dricka öl eller kakao efter bastun tappade alla tydligen litet av lusten och bastun blev aldrig värmd.

Men nu - nu har jag bestämt att helgen började. Jag har jobbat jätte-jätteflitigt hela veckan och fick precis en speciellt jobbig artikel, som jag har skjutit upp hela veckan, skriven.  Så nu är jag nog värd en lyx-kaffepaus.

Sommarhelg

 

Första jobbveckan efter semestern var lyckligtvis ganska lugn. Man är ju litet ringrostig, och hade dessutom hundra ärenden att sköta på kvällarna. Men på fredag blev det bråttom, för de hade ju lovat superväder (äntligen) till helgen. Stora flickorna kom hem från scoutlägret ungefär samtidigt som vi från jobbet, så vi åt snabbt och åkte ut till lande. På kvällen hann vissa delar av familjen ännu åka ring, medan andra (sjuttonåringen och jag) hann ut i skogen - med några miljoner myggor - och plocka litet blåbär.

 

Lördagen inleddes med födelsedagsmorgonmål för maken och den nyblivna sexåringen, nu när hela familjen var hemma igen. Sedan åkte vi på den årliga utflykten till Hangö.

 

Vi spenderade dagen i Hangö, och när vi kom till stranden för att simma upptäckte vi en supstation. Maken och jag lydde snällt och tog en öl på trrassen medan flickorna simmade.

 

Söndagen var om möjligt ännu vackrare, och vi åkte på utfärd till en öde ö. Sexåringens asfaltskritor visade sig fungera utmärkt på släta strandklippor.

 

Och sjuttonåringen tillredde årets kanske bästa utflyktsmat - fried rice med gårdagens ris- och köttrester, chili och lime och fisksås. Namnamnam.

Sedan åkte vi ännu till mina föräldrar och åt en utsökt middag tillsammans med min bror med familj. Det var så trevligt att träffa dem alla, och vi var hemma i stan först framemot tio. Så man kan väl konstatera att vi tog ut allt ur detta fina sommarveckoslut.

Vardag och festdag

Semestern är slut och vi började jobba igen i går, suck och pust - som vanligt känns det ju litet tugnt att komma igång med vardagen.

Den första vardagen var i alla fall också en festdag, för minstingen fyllde sex år i går. Maken, hon och jag är hemma på tremanhand (storasystrarna är på scoutläger), så firandet var litet ovanligt. Vi väckte henne med sång och paket, sedan var hon på dagis på dagen - men hon har längtat så efter sina kompisar så jag tror det var mera som en present än en trist återgång till vardagen för henne. Efter dagis överraskade vi henne med hamburgarmiddag och en tur till Borgbacken. Och som hon njöt! Det är ganska trevligt nuförtiden, när Borgbacken har ändrat sitt system så inträdet och tio maskiner för de minsta är gratis. Då kan man bra åka dit för ett par timmar utan att känna att man måste maxa besöket, som man "måste" när man har köpt dyra armband. Vilda minstingen tyckte förstås att många av de minsta maskinerna var litet för långsamma, men nog fick hon sitt lystmäte av fart och yrsel i alla fall. Och maken och jag hade en riktigt trevlig kväll i solskenet, vi också.